Gråvär`- vävvär´

Vädret lockar inte till någon längre utevistelse. Visserligen blev det en lång promenad på förmiddagen men den planerade promenaden till stan "blåste inne". Det är bara några grader kallt men gråväder och blåsigt.
Jag valde istället att börja väva mina panelgardiner. Igår gjorde jag klart för att börja väva men kunde inte bestämma mig för vilket inslag jag skulle ha. Jag har tre att välja på: blekt lin, oblekt lin och samma gröna bomull som det är i varpen. Igår lutade jag åt det blekta linet men när jag kollade i dagsljus tyckte jag att det oblekta var snyggare. Den gröna varpen blev tydligare och inte pastellfärgad som den blev med vitt.

Nu har jag börjat väva och allt fungerar perfekt. Det är nästan för bra för att vara sant. Någon felträdd tråd eller kant som inte håller brukar det väl alltid vara. Sånt som gör att man lär känna väven bättre. Jag är väldigt nöjd och försöker att sitta vid väven en halvtimma då och då under dagen. Längre tid resulterar i ryggont och det vill jag undvika.

Väven är på nio meter och köksgardinerna vill jag sätta upp till påsk. Resten av väven skall bli rutiga gardiner till köket på landet. Där skall det vara det gröna bomullsinslaget som skall vävas så att det bildas rutor.

Nu gör det inget att vi tydligen får vänta på sol och vackert väder. I vävstolen skiner solen alltid (tack vare en bra lampa).

Oleander

Lyckan är stor när min oleander äntligen slår ut med sin första blomma. Jag köpte den som en liten planta på Lidl för ett och ett halvt år sedan. Redan första sommaren hade den en massa knopp men de ramlade av allihop. Sen har den haft knoppar hela tiden samtidigt som den växt väldigt mycket. Inte en enda knopp har utvecklats så att jag kunnat se hurdan färg blomman kunde få. Men strax före jul, när jag gett upp hoppet, hittade jag två knoppar som satt fart att växa. För fjorton dagar sedan kunde jag se färgen.

Jag letade bilder på nätet och hittade en hel del med enkla blommor. Det var vad jag väntade mig att det skulle bli på min planta också. Jag blev ordentligt överraskad när jag kollade växten i morse och hittade den här blomman.

 En blomma väl värd att vänta på! Att den blommar mitt i mörka vintern är ytterligare ett plus!

Så föll jag direkt!

En kort stund i trädgårdscentret för att köpa en födelsedagspresent till min kära gamla kollega och jag föll direkt! Jag som lovat mig själv att INTE köpa fler pelargon- eller fuchsiaskott står där i kassan med tre pelargoner och en fuchsia. Pelargonerna är en sorts mörkt röda kaskadpelargoner som jag älskar och fuchsian en sån där maffig sort som jag egentligen inte tycker om alls. Ändå hamnade den där i korgen.

Nu står de nere på diskbänken och väntar på en plats i fönstret bland alla pelargoner som skall beskäras under helgen. Då får jag massor med nya skott att hitta plats åt. Snart blir det att plocka fram ytterligare en växtbelysning så att de nya växterna får bra förutsättningar för att klara de månader som återstår innan det blir dags att flytta ut.

Irriterad

Hemma efter några snöiga dagar i Sälen skall jag så äntligen få åka skidor på hemmaplan. Vi bor fantastiskt med skogen bara ca 100 m från huset. I den skogen har vi haft de mest fantastiska skidspåren man kan tänka sig. Det har funnits rundor från 1,5 km och upp till 5 km. Från de spåren har jag ofta åkt vidare till golfbanan och de spår som finns där eller till det välpreparerade milspåret som går från orienteringsklubbens stuga. Det har alltså funnits massor av alternativ. Vi bor alltså perfekt för mig som älskar skidåkning!

Så här var det åtminstone fram till för 10 år sedan. Efter några år med dåliga snövintrar verkar de boende i vårt område ha glömt det där med att inte gå i skidspår. Nu går man, cyklar och rider hej vilt så fort någon
spårat för skidåkning.

Så här brukar det gå till: Man gör ett bra skidspår vid ena sidan av vägen, en ca 3 m bred gammal väg som nu används som promenadväg.
Någon anser att det är perfekt att slippa snöpulsa när man rastar sin hund och väljer att gå i skidspåret.
Då spårar man upp ytterligare ett spår på andra sidan av vägen.
Perfekt tycker det par som tillsammans rastar sin hund. Nu kan vi gå i bredd.
Det finns som tur är plats för ytterligare ett spår. Visserligen får man en hel del kvistar i ansiktet här långt ut på kanten men vad gör man inte för att få åka i bra skidspår.
Det spåret väljs av hunden eller av ryttare som rider flera i bredd. Inget hindrar att man går i även detta spår.
Nu är vägen inte bred nog för ytterligare ett försök att få till ett fungerande skidspår.

Jag har iallafall gett upp och väljer att promenera med mina skidor de ca 700 m till anslutningen till de spår som är preparerade så hårt att en promenerande inte förstör dem alltför mycket. Vägen dit är en mycket välhållen gångväg med bra plogning och den är är mycket välsandad. Den går genom skogsområden där en hund mycket väl skulle kunna rastas.

Varför duger inte den vägen för hundägarna? Varför måste de ut i skogen och förstöra våra skidspår? Det är bara snö några få veckor om året. De veckorna skulle skidspåren kunna vara fredade. Det fungerade ju förr då det fanns många fler hundägare i vårt område. Har man helt glömt det där med att visa hänsyn?

Det är iallafall fantastiskt att det är snö nog för att åka skidor några veckor även i år.

What does the fox say?

Ja vad säger räven egentligen? Jag vet inte och det är alltför sällan jag kommit så nära en räv så att jag kunnat höra vad den sa. Visserligen hade en kompis en räv i ett hägn när jag var liten. Pappan i familjen var jägare och hade hittat den lilla rävungen alldeles ensam och hungrig i skogen. Kanske hade mamman blivit överkörd eller skjuten. Han tog med den hem och placerade den i den tomma hundgården. Där satt den och säg olycklig ut var gång jag gick förbi den. Som tur var blev den inte långvarig där. Efter några månader släppte man den lös. Inte vet jag om den hade stora chanser att klara sig ute i den vilda naturen men det kändes bra att den inte satt där med sina sorgsna ögon och tittade på oss.
Nästa räv var en kull ungar som fötts av en skabbsmittad mamma. De bodde i en grusås inte långt från vår stuga och när mamman blev allt sämre sökte de mat i närheten av hus. Oss besökte de några gånger. Jag undrar allt om de klarade av att hitta tillräckligt med mat och om de klarade sig från skabbsmittan. Det är inte sannolikt.
Sen har det mest varit från bilen jag lyckats komma nära rävar. Ungarna kan vara riktigt orädda och så länge man är kvar i bilen fortsätter de att leka även nära en stillastående bil.

I höstas hörde jag den norska gruppen som sjunger om rävar. Några gånger lyssnade jag på sången och visst var den rolig. Jag förstår varför den blivit populär.

När jag bläddrade i det senaste numret av "M by M", en härlig tidning med massor av nya och roliga stickbeskrivningar, hittade jag flera roliga modeller med rävar. Rävarna har alltså även hamnat bland stickmönstren. Jag förälskade mig genast i en liten flickklänning. I min familj finns inga små flickor men som tur är har jag "tillgång" till några "gudbarnbarn" i precis rätt ålder. Nu har jag stickat en klänning till den äldre och en overall till den yngre flickan. Mitt yngsta barnbarn är en pojke och till honom har jag stickat en tröja. Alla plaggen med olika rävar på.
Jag vet fortfarande inte vad räven säger men några härliga veckor har jag haft med min stickning. Så här ser
resultatet ut.