Varg

Finns det något annat djur som kan orsaka mer gräl och ovänskap som vargen. Människor som har precis samma åsikter i andra frågor kan stå för helt olika idéer om vargens vara eller inte vara. Själv är jag i grunden positiv till varg men kan förstå att andra som lever med varg inpå sig kan "hata" den. Speciellt om man råkat ut för angrepp på sin älskade kompis, hunden, eller de gulliga fåren i hagen intill huset. Jag kan också förstå oron när man släpper ut sina barn att leka där det dagarna innan gått vargar förbi huset.

Jag är alltså delad i frågan om vargjakt och hur många vargar som skall få finnas i vårt land. Trots detta är jag oerhört intresserad av vargen och önskar att nån gång i livet få se en varg som lever  frihet så nära mig att jag kan se den i ögonen. Min tro är att den har gula lite lömska ögon som skall se rakt igenom mig. Hittills har jag inte lyckats komma så nära nån varg. Jag har inte ens sett nån varg utanför djurparker.

Dessa spår mötte oss när vi kom till landet dagarna innan nyår. De gick i utkanten av gården men just då började det mörkna så vi fick vänta till dagen därpå för att kunna utforska spåren och spåra dem framåt och bakåt.
Trots ca 10 graders kyla var vi tidigt uppe för att starta spårningen.
Vi började med att följa spåren framåt. Det verkade vara en stor ensam varg. Hans spår gick efter en gammal väg. Den följde han i ca 100 m innan han svängde av ut i en granplantering. Där ville vi inte tränga in oss utan vi valde att gå en väg som vargen borde korsa längre fram. Det visade sig stämma och sen hade vargen följt vägen i nära en kilometer innan han genade genom en del av skogen med stora klippblock och stenrösen. Vi fortsatte vägen istället och ungefär där vi trott att vargen skulle komma ut på vägen hittade vi hans spår igen. Tyvärr korsade han bara vägen och fortsatte ut över åkrarna. Vi fick ge upp och valde att vandra hemåt och spara fortsättningen till dagen efter.

På eftermiddagen spårade jag bakåt ensam. Vargen hade innan han kom fram på vår gård korsat en annan gård och innan dess gått över vår lilla sjö. Jag kunde se var han gick "i land" och tänkte starta spårningen där. Landvägen dit är det dryga kilometern, över sjön bara några hundra meter. Isen höll visserligen för en stor varg men jag vågade inte utmana och försöka ta mig över den vägen. Det behövde jag inte heller eftersom jag visste var han gått i land. Det var alltså inte svårt att hitta spåren igen. Även på den här sidan av sjön valde han att följa vägen. Inte helt visade det sig för där vägen går runt en stor grushög väljer han att gå rakt över högen. Inte helt lätt att ta sig upp där men för honom verkar det gå bra. Själv valde jag vägen!

Sen följer han vägen tills vi kommer till en korsning. Här trodde jag att han skall fortsätta rakt fram men istället svängde han precis åt det håll jag borde gå för att komma tillbaka hem. Jag hade tänkt släppa honom om han hade fortsatt rakt fram men nu fick jag möjlighet att fortsätta spårandet ytterligare någon kilometer tills vi kom fram till ett gammalt torp.

Här händer något konstigt! Plötsligt går ett spår ner mot några åkrar. Ett spår som går ihop med det spår jag följer. Här verkar det ha gått två vargar! Den nya vargen har lite mindre spårstämplar och den svänger alltså av så att "min" varg fortsätter ensam resten av vägen mot vår stuga.
Nu måste jag se var de kommer ifrån. Hittills har min varg gått på vägar jag känner till och hela tiden åt rätt håll för att jag som spårar skall komma hem igen. Så kan det inte fortsätta så länge till. Det stämmer. De två vargarnas spår kommer från grannbyn. Jag följer dem bakåt några hundra meter men blir tvungen att sluta när jag kommer fram till ett stort vindfälle. Där kan jag inte ta mig igenom medan tydligen vargarna inte har haft några problem med det alls. Spåren försvinner in bland nedfallna granar och tallar och nu är det dags för mig att lämna min varg. I morgon skall jag försöka att hitta spåren där de försvann ner över åkrarna för att se vart han var på väg!

Morgondagen visade sig bli en härligt solig dag och jag njöt av att få ge mig ut och spåra min varg.  Jag hann gå långt innan jag hittade spåren. De kom över ett hygge, korsade vägen jag gick på och fortsatte in i skogen mellan stora stenblock. Jag valde att sluta spåra eftersom jag skulle ha haft stora problem att följa spåren bland alla dessa klippor och stenar. Jag vet ju var vargen tog vägen och eftersom en varg kan förflytta sig över stora arealer skulle jag ändå bli tvungen att släppa den så småningom. Jag fick chansen att följa den i dryga milen och tycker nog att jag lärt känna den rätt bra under de nära två dagar jag följt den. Men nog saknar jag den viktigaste biten - den att få se den också. Men vem vet kanske står den en dag framför mig på nån av mina promenader i skogen. Jag längtar och hoppas. Hoppas också att jag inte skall drabbas av rädsla utan kunna njuta fullt ut av det vackra djur den är. Tills dess får jag nöja mig att spåra den.