Betygshets

En gång i tiden satte jag betyg på barn som var 12 år gamla. Alla trodde att de var 4:or eller 5:or. Ja, kanske 3:or i några fall men ettor eller tvåor skulle de absolut inte få.
Sanningen var att det blev nästan bara 2:or och 3:or. Det var svårt att känna någon glädje den dagen betygen delades ut. För mig var varenda elev små kämpar. Några få hade familjer där de fick all hjälp att nå de högre betygen men de flesta kom från familjer med bara en närvarande förälder som slet för att få tillvaron att fungera eller familjer där det fanns sociala problem och missbruk. För många av de eleverna blev betygen precis det de inte skall bli - ännu ett bevis på att de tillhörde förlorarna. Allt vi vuxna i skolan gjort för att få dem att lyfta blicken över den miljö de levde i och visat dem att de också hade möjlighet att studera vidare raserades då de öppnade kuvertet med betyg som inte alls innehöll de 4:or och 5:or de förväntade sig.

En tolvåring har inte förmåga att se sig i förhållande till de mål som sätts upp för olika betyg. Vi vuxna skall ge dem positiv feedback och den suger de upp och kommer ihåg. Att vi samtidigt berättat hur de skall gå vidare med det de ännu inte nått faller oftast på hälleberget. Hur skall de då kunna förstå de betyg de får?
Min erfarenhet är att detta inte bara gäller barn som är tolv år utan även elever på högstadiet och inte minst elevernas föräldrar.

Idag kom då beskedet att vi skall vända de nedåtgående resultaten i skolan med att sätta betyg på 10-åringar. Har vår skolminister mött 10-åringar i skolan? Det har jag svårt att tro.
Jag har mött hundratals små årskurs 4:or. Små varelser som ännu inte hamnat i fack med namn som: misslyckad, ännu inte godkänd, inlärningssvårigheter o.s.v.
Nej de jämför inte varandras kunskaper eller förmåga att lära. Det de jämför är hockeybilder, hästar, dataspel och annat som hör barndomen tid.

Jag fick själv betyg redan i åk 2. Ett betyg som också bestod av en massa bokstäver. I mitt fanns inte bokstaven A med på mer än två platser. De där i ordning och uppförande. Inte ens lilla a fanns där, eller AB. Nej, många ba och b kunde jag se. Som tur var inga c - nåt som väl idag kan jämföras med ett inte godkänt betyg. Jag hade några minus också. Till mina föräldrars förvåning var mattebetyget bara ett b-. De uppfattade att jag faktiskt kunde räkna riktigt bra. Särskilt i huvudet. Men hade lärarinnan, som borde veta, satt ett b- så var det väl så att jag inte var någon duktig matteelev. Eller blivande idrottman eftersom även ämnet gymnastik, som det hette på stenåldern som det här handlar om, hade bedömts till b-. Mina föräldrar var minst sagt förvånade. De som ägnade så mycket tid med mig i skidspår, på isar, i vatten och med kullerbyttor och hjulande på gräsmattor hade förväntat sig att det skulle vara här min styrka fanns. Precis som i matematiken. Jag kunde känna deras besvikelse även om de aldrig sa nåt till mig.
Själv kände jag sen i flera år obehag inför mattelektioner och gymnastik. Inte blev det bättre av den s.k. hållningsgymnastiken jag fick gå på. Där skulle en lärare få mig att sluta kura ihop mig genom att jag fick gå med en ärtpåse på huvudet. Nu efteråt inser jag att det var bra men varför var det ingen som berättade för mig att jag såg ännu längre ut om jag kurade och att det var snyggt  att vara lång.

I sexan fick jag nya betyg. De sattes av en underbar lärare som lät oss räkna i huvudet, som berömde olika sätt att lösa uppgifter på och som värdesatte annat än "flyttande av siffror". Min klumpiga och "förväxta" kropp hade utvecklats motoriskt och på idrotten bedömdes mer än sättet vi rörde oss på. Betygen hade på några få år stigit till de små a som mina föräldrar nog trott att jag skulle få redan i tvåan. Mina älsklingsämnen skulle i fortsättningen vara matte och idrott. Det var inte så konstigt att jag sen valde just de ämnena att fördjupa mig i när jag utbildade mig till lärare.

Jag hade tur som hade föräldrar som talade om för mig att jag dög även om jag inte fick de höga betygen och att jag inte VAR betygen utan en människa som hade alla möjligheter i livet.
Jag mötte också lärare som ägnade sin tid med oss elever till att ge stöd och uppmuntran. Jag minns inte att vi någonsin pratade betyg i de åldrar man nu vill sätta betyg. Idag handlar alltför mycket i skolan om att bedömas. Och det i åldrar man inte förstår betygsättning.

Jag slipper sätta betyg och det är jag lycklig över. Jag ansåg under de 40 år jag jobbade att min uppgift var att försöka att lyfta varenda elev till den förmåga de hade och det under såna förhållanden att de tyckte att skolan var ett ställe man hade roligt och där man lärde sig spännande saker tillsammans med kompisar. Hur skulle jag klarat mina intentioner om jag samtidigt skulle betygsätta och bedöma de elever som ännu inte hade förmåga att förstå min betygsättning och bedömning.
Skulle de ha känt som jag gjorde med mina betyg i åk 2?

Förklara inte de dåliga skolresultaten med den "betygsfria skolan". Jag har jobbat i 40 år och bara satt betyg en enda gång i åk 6 och det på 70-talet.
Se istället på vad som hänt i skolan och samhället utanför skolan under de senaste 40 åren. Det är faktorer som betyder mer än de där betygen man fick i 6:an.
Vi kan inte genom att ge betyg gå tillbaka till 70-talet. Vi lever i en annan tid och får lov att lösa de problem som finns med andra lösningar än att ta till betygen som inte löste nåt då heller.
Ge skolan vad skolan behöver: arbetsro från reformer som är tagna ur luften utan forskning bakom, lärare med löner som de är värda, tid för lärare att syssla med det de är utbildade till och inte administrativa uppgifter men framför allt upprätta skolan och lärarnas anseende!
Se till att lärarna kan vara stolta över sitt yrke och sluta skylla allt som sker i samhället på skolan. Lita på att lärare med sin långa utbildning kan klara sitt uppdrag den dag de får de resurser de behöver för att lösa uppgiften!

Det här blev inget om växter eller hantverk! Nej här handlar det om det som i 30 år var mitt stora intresse. Ett fantastiskt yrke som var kreativt och spännande fram till den dag någon ändrade riktningen mot målstyrning och bedömning. Då trodde jag inte längre på det jag gjorde och då försvann glädjen och utan glädje var jag ingen bra lärare. Det kvittade hur bra jag var på att förklara mål för eleverna, skriva åtgärdsprogram eller iup:n. Fanns inte glädjen kunde jag inte ge mina elever det som de verkligen behövde: stimulerande arbetsuppgifter, arbetsglädje, trygghet, förmåga att se framåt, tro på att lyckas och att utvecklas till lyckliga vuxna.

Cyklamen blommar!

Titta vad jag hittade i min mörka och kalla trädgård! Är det inte fantastiskt med denna cyklamen som blommar i kylan.
Jag köpte en liten planta på trädgårdsmässan i Älvsjö i fjol. Planterade den och sen glömde jag den helt tills jag hittade några konstiga blad i rabatten i höstas. Innan snön täckte den hade det kommit upp en hel del knoppar och när sen snön smälte bort stack det fram massor med lila knoppar.

Ibland blir man positivt överraskad. Det här är ett sånt tillfälle. Jag har verkligen inte gjort nåt för att den här skönheten skulle klara sig! Men här står den och gör mig väldigt glad!

"Morgonstund har guld i mund"

Heter det mund? Eller skall det vara mun? Mun rimmar inte så jag skriver mund även om det verkar lite tyskt.
Halv 7 i morse: ombytt och färdig att börja röra på mig. Tre morgonpigga motionärer - nej en motionär och två starka, vältränade och morgontrötta ungdomar - i en jättelokal där musikens styrka var precis rätt för den tidiga timman.
Jag orkade upp redan före 6 och hann alltså njuta av att starta dagen lugnt innan jag tränade.
En träning som mest består i att "flytta på" maskiner. Så mycket vikt lägger jag inte på och inte stilar jag med skivstänger eller avancerade träningsapparater heller. Jag tar mina tre varv runt mina nio stationer. På det sättet tränar jag hela kroppen utan att slita på de gamla lederna och musklerna alltför mycket. Däremot har jag vågat mig upp på ett löpband de senaste veckorna.
Löpband! Jag har hävdat att kan jag inte springa ute springer jag inte alls. Jag ser joggandet som ett sätt att komma ut i friska luften och det gör jag fortfarande. Det som fick mig att våga mig på detta löpband var att jag som joggat upp till träningslokalen och sen hem efteråt upptäckte bastun! Visst visste jag att det fanns en bastu men i vintermörkret kändes det så mycket skönare att jogga hem, duscha hemma och sen starta dagen. Nu när det är ljust t.o.m. när jag ger mig iväg på morgonen känns det bättre att ta cykeln och sen duscha och basta på plats och starta dagen där. Jag älskar värmen i bastun och de gamla och stela lederna mår bra av bastubadandet också.
Med cykel kan jag få med mig varor från affären och komma hem visserligen lite senare men nyduschad och färdighandlad.

Nu sitter jag då här med en kopp te klockan nio och har klarat av alla morgonens sysslor. I tvättmaskinen ligger en tvätt som jag skall hinna hänga innan jag återigen tar cykeln och åker de 5 km ner till stan. Solen skiner än så länge men enligt prognosen skall det mulna och bli regn senare idag. Jag hinner nog uträtta det jag ska, ta en fika hos en gammal kollega och så cykla hem igen innan regnet börjar. Sen gör det inget att ägna resten av dagen åt städning.

Så här underbart kan man ha när man inte skall till något jobb. Det är inte alla dagar jag njuter av den fria tillvaron. Det kan gå slentrian i att vara ledig också.
Idag njuter jag iallafall!

Små virkade djur

Några dagars virkning har resulterat i några små figurer och två kaniner. Det finns fortfarande mycket bomullsgarns kvar i restgarnslådan. Kaninerna skall ligga i babypaketen som jag stickar kläder till. Ett härligt sätt att bli av med restgarner samtidigt som de kommer till nytta. Smådjuren kommer så småningom att hamna i en mobil till skötbord eller babysäng. Jag lägger "på hög". Man vet aldrig när man får användning för dem.

Vårjobb i mars!

Vilka vårdagar vi har haft nu i början av veckan! Lusten att jobba utomhus finns även här i stan. Visserligen är den största delen av den pyttelilla trädgården i norrläge men jag startade med den långa och breda rabatten på framsidan. Där är det sol nästan hela dagen och där blommar krokus och snödroppar för fullt.
Alla gamla perenner är så skräpiga och döljer blommorna. Grannens jättetuja har skräpat ner med sina bruna kvistar. Solen värmer och det är jätteskönt på den här sidan av huset. På andra sidan har ännu inte tjälen efter nattens kyla släppt så där är det ingen idé att försöka få ordning.

Efter fem hinkar med tujakvistar och gamla perenner ser rabatten riktigt hygglig ut. Jag har under tiden funderat på hur den borde förändras. Nu sitter perenner och buskar lite huller om buller. Det behöver bli mer struktur för att de olika växterna skall komma till sin rätt. Jag skulle också vilja byta ut en del växter och förnya lite. Nu sitter det mest sånt som blivit över på andra ställen i den här rabatten.
Det där var gårdagens jobb. Idag har jag klätt av julbocken och rensat skräp i gången mellan grannhuset och vårt hus. Den är nylagd med ljusa plattor och riktigt snygg. Här behövs mer barkmull och så lite nya perenner till den rabatt som blev flera dm bredare när vi la plattorna.

Orken och lusten fanns även till att börja röja resten av trädgården. De få kvadratmeter som var kvar var snabbt avklarade. Jag skall göra om helt där senare i vår när det blir dräglig värme där. Än är det för kallt och jag har heller inte planerat klart. Men det är ett jobb jag ser fram mot!  Det skall bli så skönt att kunna känna att "hela" trädgården är färdig. Under de år jag jobbade var det aldrig tid över till den här trädgården som jag tillbringade så mycket tid i under vår och höst. Då "blundade" jag för hur det såg ut och bara önskade att det nån gång skulle bli tid över för det jätteprojektet det innebar att lägga nya plattor, bredda planteringar och plantera nytt. Nu är huvuddelen klart och det som återstår är det roligaste!

Nu visar väderleksprognoserna på kyla och snö. Kanske inte det jag önskar mest men tänk vad skönt det skall bli när snön försvinner och det är städat i trädgården. Bara att sitta i solen och njuta!

vårbruk

Jag har varit på landet några dagar.
När vi kom dit låg det fortfarande lite snö kvar på gräsmattan och i rabatterna. Den här tiden har vi aldrig varit där förut. Normalt har det varit v. 9 som varit veckan på landet. Nu när vi inte längre behöver bry oss om arbete kan vi ju åka precis när vi vill. Förra veckan var perfekt. Värmen hade kommit och OS var slut.

Här hemma var våren en bit på väg. Snödropparna blommade och några perenner började visa sig. På landet brukar det vara lite senare så jag hade inga stora förväntningar på att hitta några lökväxter där. Det har varit en konstig vinter det märks för där borta i Bergslagen blommade snödropparna för fullt och andra lökväxter hade kommit längre än här i stan. Det upptäckte jag när snön försvann från rabatterna.

De första dagarna var det grått och fuktigt. Mot slutet av veckan blev det bättre och solen sken nästan hela lördagen och söndagen. Termometern rusade uppåt och när vi lämnade stugan på söndag eftermiddag var det hela 16 grader varmt. Under resan hem sjönk temperaturen mycket och här i stan kunde vi läsa av 10 grader. Tänk att det kan skilja så mycket på de 16 milen mellan platserna.

Det blev lite jobb gjort de sista dagarna. Jag har svårt att sitta stilla i solen så jag började rensa bort löv och barr ur rabatterna. Det blir en fantastisk skillnad och även om skräpet kunnat ligga kvar länge än och skydda jord och växter kunde jag inte låta bli att städa undan vintertäckningen. Under den fanns mycket spännande. Jag har inget minne av att jag satte så mycket lökar i höstas men det måste jag ha gjort. Det är mest smålökar som snödroppe, pärlhyacint och scilla. Jag älskar dessa de små första blommorna och njuter mer av en ensam snödroppe än jag gör av en ståtlig pion några månader senare.

Vi har en slänt med nyponrosor och lite äldre rosor. Slänten är som hela trädgården en sten- och grusöken. Nu har rosorna äntligen anpassat sig till att växa där. Det betyder att de är både glesare och mindre än de skulle vara i riktig jord. Det gör inte så mycket - jag måste bara hela tiden låta bli att jämföra mina växter med de som växer i bördig jord.
De små "morsdagsrosorna" har brett ut sig mycket de senaste åren och letat sig utanför rabatternas stenkanter. Jag hade valet att endera klippa av dem eller bredda rabatterna. Jag valde det jobbigare men bästa alternativet att bredda rabatterna. Egentligen innebar det mest att flytta ut stenkanten och rensa bort gräs och mossa från den delen som nu kom innanför stenkanten. Om jag skall plantera något där senare får jag fylla på med jord. Nu får det vara grus och sten ett tag framåt.
Jag inte bara breddade rabatterna utan jag band ihop mindre rabatter med varandra så att det blev två parallella långa rabatter. De är på lite olika nivå så blommorna i båda kommer att synas.
Det är fantastiskt vad det betydde mycket för utseendet på slänten. Nu plötsligt såg den terrasserad ut och den smala remsan gräs mellan de båda rabatterna såg mycket frodigare och bättre ut. Jag hann också rensa bort mängder av hatade asplöv från slänten och området ovanför den.

Det kändes inte bra att lämna landet när jag kommit igång så bra med vårstädandet i trädgården. Helst hade jag stannat kvar där och fortsatt med resten. Nu får jag glädja mig åt det som är gjort och tänka på att jag hunnit mycket längre än i fjol då det fortfarande var full vinter den här tiden och skulle så förbli i flera veckor framöver.

Här hemma finns ju också en trädgård att ta itu med. Kanske tar jag ett tag med gamla torra perenner senare i dag. Först skall det bli en skön promenad i solen då jag kan studera hur grannarna här uppe gjort med sina växter. Något litet tips kan jag säkert få!
Kvällen skall jag ägna åt att montera de djur jag virkade på landet.

Vinterpläd

Äntligen klar med förra årets julklappar!
I början av december beställde jag garn till den här pläden. Jag hade letat lämpligt garn i en dryg månad och det slutade med att jag beställde på nätet från min vanliga firma. Jag har stickat en likadan som vi har här hemma. Den här skulle en av döttrarna få.

Dagarna gick och inget garn kom. När det var bara en vecka till julafton förstod jag att det inte skulle bli någon julpläd utan en födelsedagspläd. Dottern fyller i början av januari så än fanns gott om tid. Vi skulle till landet över nyår och den tiden där innebär nästan konstant mörker så en så här gedigen stickning skulle verkligen vara bra att ha med sig.

Dagen för resan till landet kom men det gjorde inte garnet. Det fick bli ett annat handarbete.
Födelsedagen kom också och dottern fick ett löfte om en försenad födelsedagspresent.

Efter mail till garnfirman fick jag löfte om att garnet skulle levereras i mitten av januari. Det var för närvarande slut. Jag tyckte nog att det var lite konstigt att de inte meddelat mig detta. Nu fick jag reda på det när jag hörde av mig till dem. De lovade en rabatt för den försenade leveransen.

Mitten av januari kom och även slutet av månaden. Exakt två månader efter att jag skickat min beställning mailar jag igen. Efter en vecka får jag svar att paketet skickats den dagen. Det går ytterligare en vecka utan att jag får något garn. Då mailar jag igen och samma dag får jag ett telefonsamtal där man beklagar men paketet har blivit liggande hos fraktfirman.

Jag har nästan gett upp hoppet om att någonsin få garnet och har sett ut ett annat garn som alternativ. Dottern heter Maria och har namnsdag 28 februari. Då skall pläden vara klar!

Så kommer då SMS:et som meddelar att jag kan hämta mitt paket. Det är 20 februari - nästan precis 2,5 månader efter att jag beställt det! Tala om lång leveranstid.

Stickor och mönster kom snabbt fram. Mönstret är ett Dropsmönster och pläden stickas i rutor som sen sys ihop innan man stickar kanterna runtom.
Trots att jag lagt allt annat arbete åt sidan hann jag inte riktigt klart. Den 1 mars - en dag försenat får Maria sin pläd som hann att bli en julklapps-, födelsedags- och namnsdagspläd innan den blev klar.

Varm är den och själv tycker jag att den är ljuvlig. Hoppas att hon kommer att ha glädje av den för den har hon fått vänta länge på.