Vilken vinterhelg vi haft! Snö i tillräcklig mängd för skidåkning är det inte alla vintrar här vid Vänern. Nu finns det så att det inte bara är på golfbanorna man kan åka skidor. Från vårt hus kunde vi förr åka en massa turer åt olika håll. När vi flyttade hit i mitten av 70-talet kunde vi ta på oss skidorna på gården och korsa vägen innan vi var ute på fina skidspår. I dag promenerar man hej vilt i spåren. Nu har jag gett upp med att spåra nya spår var gång jag åkt ut. När jag kommer nästa gång har man gått eller ridit i skidspåren. Jag blir bara så ledsen och besviken så jag har bestämt mig för att strunta i "vår" skog och istället välja de preparerade spåren en bit här ifrån. Jag får visserligen bära skidorna några hundra meter men sen är det fina spår.
Dagens tur blev mycket längre än jag tänkt mig. När jag åkt några kilometer och kom till golfbanan var jag bara tvungen att prova spåren där också. Det blev en 9-km-runda. Föret var fantastiskt och jag kunde staka nästan hela tiden. Armar och axlar höll bra och jag njöt verkligen av att röra på mig.
På vägen hem var jag ovanligt försiktig. Eftersom det var första riktiga skidturen för året kände jag mig inte riktigt säker när jag skulle åka nerför en backe där det var så isigt att jag inte kunde ploga mig ner. Eftersom backen slutar i en stor väg utan snö tog jag det säkra före det osäkra och promenerade ner. På andra sidan vägen fortsätter backen. Aldrig förr har jag varit så försiktig att jag gått även på den här sidan. Väl nere börjar jag ta på mig skidorna. Första gick bra men när jag ställer andra pjäxan på den andra skidan börjar skidan röra sig framåt. Isiga spår!! Den skidan jag satt på mig far fram i en väldig fart och jag får en snabb luftfärd innan jag hamnar på det hårda spåret med axlar och bakhuvud först. Skönt, hann jag, tänka då bryter jag inga ben i alla fall! Så känner jag hur luften fullständigt går ur mig och hur det för några få sekunder svartnar för ögonen. Det var en rejäl smäll och som vanligt kollar jag direkt om nån såg mig! Det fanns inte en människa i närheten och jag pustade ut. Men bara en gång för pustandet kändes i hela kroppen.
Mycket sakta och försiktigt skidade jag de få metrarna hemåt. Jag kunde inte låta bli att småskratta trots värk i rygg och huvud. Här är jag försiktig i överkant. Något jag sällan är. Då ramlar jag och det på platta marken!
Nu sitter jag här och är öm i hela kroppen men inga ben är brutna och värken går säkert över till i morgon. Nästa gång skall jag kasta mig utför backen och inte vara så försiktig. Ramlar jag då känns det mer OK än vurpan idag som jag helt kan skylla på att jag blivit en försiktig tant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar