På Gymmet

Jag går på gym! Hade någon sagt till mig för 5 år sedan att jag skulle göra det hade jag klart deklarerat att det är något av de sista ställen man skulle kunna träffa mig på.

Sedan drygt tre år är det dock en verklighet. Det började med att en kompis berättade att hon hade anmält sig till ett gym som låg i den stadsdel hon bor och inte alls långt från mitt hem heller. Hon beskrev det så målande och eftersom hon varit av samma åsikt som jag innan lyssnade jag verkligen på henne. Jag hade inte en aning om att det fanns ett gym där och inte heller hur ett modernt gym fungerade.
Min erfarenhet var mycket begränsad. Två "gym" har jag vistats i. Det första kallades inte gym utan styrketräningslokal, och det var också så det fungerade. Det var en lokal under omklädningsrummet i badhuset i den stad jag växte upp. Där fick vi friidrottare träna styrketräning, vilket var nytt på slutet av 60-talet. Vi trängdes med tyngdlyftare och atmosfären var därefter. Inget ont om tyngdlyftare men som tonårig tjej kändes det både förnedrande och inte så välkommet. Vi fick för det första gå genom deras omklädningsrum för att komma till träningslokalen. Gissa om vi alltid gick flera tillsammans. Säkert var det en jobbig situation även för dem. Att sen behöva be om hjälp med att ta bort de tunga vikterna de lagt på skivstängerna för att själv sätta dit några få kilo kändes inte alltid så roligt. Mycket stön och skrik fick vi också stå ut med. Trevliga var killarna ändå och det var verkligen inte deras fel att den enda lokal vi hade att träna i skulle vara den här.
Att det var så nytt med den formen av träning gjorde också att vi inte hade kunskap om hur vi skulle lyfta och vilka rörelser som verkligen var nyttiga för oss. Mitt ryggont härstammar med stor säkerhet från den här tiden.

Nästa gym för min del var något som jag som kommunanställd fick förmånen att träna i. Där fanns erfarna tränare och dit kom man inte med några tighta träningskläder i prisklass högre. Jag trivdes väldigt bra där och hade verkligen god hjälp av den träningen jag gjorde där. Både kondition och styrka hade försämras när jobbet tog allt mer tid. Tyvärr växte gruppen som ville träna där snabbt och när man fick köa för redskapen kändes det inte lika roligt att gå dit längre.

Detta var många år sedan. När kompisar beskrivit hur bra det varit att träna på "Friskis och svettis" och andra liknande föreningar har jag stått emot och sagt att jag får min träning genom att jobba i trädgårdarna. Att gräva ett potatisland ger väldigt allsidig träning. Att klippa enorma gräsmattor i olika plan ger både kondition och styrka och att skotta snö lär vara väldigt jobbigt. Egentligen var det rädsla och olust som styrde mig från gymmen.

När jag slutade jobba trodde jag att jag skulle bli väldigt fysiskt aktiv men märkte snart att det var svårt att motivera sig att ta den där härliga långa promenaden som jag sett framför mig att jag skulle göra var dag som pensionär. Sen sålde vi ena trädgården och det var den som verkligen gett mig styrka och kondition. Jag var alltså motiverad för att hitta en bra träningsform när min kompis berättade om "sitt" gym. Så motiverad att jag redan dagen efter ringde dem och bad att få komma och titta på hur jag kunde träna där. Vi bokade ett första möte rätt snart. Jag fick då beskriva min situation och varför och hur jag ville träna. Det kändes väldigt bra att gå från detta möte med en snygg ryggsäck med gymmets namn på och många kronor fattigare. Ändå blev det billigare än jag räknat med eftersom jag kunde välja mellan olika alternativ av träning och olika tider för träningen. Jag var inställd på att träna ensam och inte på kvällar. Inga gruppaktiviteter för mig. Det passar inte mig alls så all spinning och liknande kunde vi bortse från direkt. En tid med en PT hade vi gjort upp. Hon skulle hjälpa mig med lämpliga övningar och introducera lokalen för mig.

Vad spänd jag var på detta möte. Att som drygt 60-åring komma in i en lokal full med vältränade 20-åringar i supersnygga träningskläder kändes inte så bra direkt. Nu blev det inte så heller. Vi träffades vid halv 11 och då var lokalen inte så full och de som var där såg inte speciellt vältränade ut. Vad det gällde klädvalet kunde jag se alla möjliga stilar. Min T-shirt och gamla tights var inte alls fel.

Vilken lokal vi kom ut i! Jag såg bara en massa underliga apparater huller om buller och fasade för hur detta skulle sluta. Det sista jag ville var att försöka fundera ut hur jag skulle använda de där monstren som stod framför mig. Löpbanden såg farliga ut. Som tur var stod några cyklar vid en vägg. De skulle jag nog våga mig på. Så mycket kunde en träningscykel väl inte ha utvecklats sedan jag använde dem senast.

Min gulliga TP kollade upp att jag klarade övningarna och bestämde hur mycket belastning jag skulle ha. De apparaterna jag skulle använda var inte så komplicerade utan bara nån enstaka inställning skulle göras. De stod också lite för sig själv i en ring så jag behövde inte ut i myllret av monsterapparater. Jag fick mitt träningsprogram och vi kollade omklädningsrummen och hur jag skulle ta mig in dit de tider jag ville träna. Med mitt lilla kort var det bara att komma nästan hur tidigt jag ville. Att jag sen kunde avsluta med bastubad var ett stort plus.

Nu har jag tränat där i nästan fyra år. Vissa perioder har det blivit långt mellan träningarna. Som den här vintern då jag dragits med envisa förkylningar. Andra perioder har jag tränat minst två gånger i veckan. Tidigt på morgonen och ibland har jag varit helt ensam i den stora salen.
Jag håller mig till samma övningar hela tiden. De passar mig och kräver precis lagom av mig. De två senaste vintrarna har jag också vågat mig upp på löpbandet. Det har verkligen varit en succé. Jag trodde inte att det skulle passa mig att springa på ett band men jag har fått ändra uppfattning. Jag njuter av att det är utan ojämnheter och att jag kan ställa in farten på bandet. När jag springer ute blir farten på benen ofta för snabb och så orkar jag inte så långt. Här förstör inte väder och vind möjligheten att gå snabbt eller att jogga. Nu känns det nästan som om tiden på löpbandet är den verkliga träningen jag gör.

Jag är så nöjd med mitt gym. Aldrig är det trångt och mycket oväsen och jag känner att jag passar in för inte är jag äldst och jag kan komma dit och träna i vika kläder jag vill. Det har blivit en plats jag kan längta till när jag är på landet. Jag tror att jag kommer att fortsätta den här träningen i flera år framåt för jag känner verkligen att den är bra för både kropp och humör.