Sedan ett drygt halvår tillbaka går mina tankar ständigt till den grekiska ön Lesbos. I september åkte en av våra döttrar dit och blev kvar där. Hennes bilder och ord därifrån påminner mig dagligen om vilken bedrövlig värld vi lever i. En värld där vi tror oss ha rättighet att mota bort människor i nöd. Människor som flytt från ett land de älskar. Där de lämnat vänner, släktingar och älskade ägodelar för att söka ett tryggare liv i Europa. Anledningen till flykten kan vara olika. Anledningen är i alla fall så stark att man kan lämna allt för att ge sig ut i en osäker och farlig flykt. En flykt med ett slut som man inte vet något om.
De senaste dagarna har vi hört om försök att lösa denna flyktingström. Lösa den på ett sätt som inte berör oss. Vi skall lämna över ansvaret till ett land som själv har massor av inre problem. Ett land där flyktingarna inte har nån framtid. Där ska de bo i flyktingläger i väntan på att deras eget land skall bli säkert att flytta tillbaka till. Men för hur lång tid vet ingen. Är det ett år eller 10 år - det kan ingen besvara inte ens de som är orsaken till att man flytt. Tron på en snar lösning påminner mig om en bok jag nyss läste där en soldat i andra världskriget tar farväl av sin familj med orden "kriget tar slut om nån månad och då är jag tillbaka". Vi vet alla att de månaderna blev till många år. Risken är att det blir likadant med de här oroligheterna.
Hur många barn ska växa upp i de blivande flyktinglägren? Hur ordnar man med skolor för dem. Kommer det att finnas möjlighet för studier efter den grundläggande skolan? Får barnen möjlighet att leka, utforska och framför allt kommer de vuxna orka ge dem allt det barn behöver av närhet, glädje och trygghet?
Idag såg jag ett filmklipp med barn som busar med den som filmar och barn som leker trots lera och regn och en miljö där barn inte borde få tillbringa sin tid. Hur länge kommer de att leka och busa? När kommer deras ögon inte längre stråla av lekfullhet och bus?
Kom problemen för nära oss när vi plötsligt fann att vår trygga tillvaro skulle delas av några tusentals främlingar? När våra egna barn skulle dela klassrum med barn som kom med båtar över ett farligt hav? När vi skulle dela våra städer och samhällen med människor med annat språk och annan kultur? När vår välfärd blev hotad? Har vi glömt bilden av den döda pojken på stranden?
För ett tag sedan hittade jag material från en studiedag om invandring. Det var från tiden med oroligheter i forna Jugoslavien. I det materialet låter man oss fundera på hur vi skulle göra om det vore oss det gällde. Om Sverige av någon anledning skulle bli omöjligt att leva i. Var skulle jag söka mig? Hur skulle jag bli bemött i det land jag önskade mig till? Hur skulle jag leva i det landet? Skulle något land överhuvudtaget ta emot mig och min familj?
Denna övning gav en liten uppfattning av hur det kan vara att leva som flykting. Det var nämligen inte alls säkert att jag skulle kunna välja och vraka bland mottagande länder och inte mycket av det gamla livet skulle finnas med mig i mitt nya hemland. Skrämmande men som tur är nån verklighet för mig idag.
Inte för mig men för tusentals andra. Människor som vi kallar våra medmänniskor men som vi inte tillåter att komma in i vårt land. Plötsligt blev våra länders gränser så viktiga. Gränser som vi förut jobbat för att ta bort.
Jag ser bilderna, läser texterna och blir mer och mer sorgsen. Hur skall detta få ett slut om vi bara stoppar huvudet i sanden och tror att nån annan skall lösa problemet så långt från oss som möjligt! Vad kommer att stå i historieböckerna om den tid vi lever i och hur kommer våra barnbarn att döma oss?
Mina tankar går till alla de som ger av tid och kraft i sitt oavlönade arbete på stränder och i flyktingläger. De är vår tids hjältar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar