skönt och grönt: När verkligheten kommer nära

Här ligger jag i min sköna säng i ett varmt hus och skriver efter en dag då jag kunnat tvätta mina lortiga kläder, duschat av mig resdamm och träffat nära och kära.Jag har storhandlat på affärscentret och sen packat upp mina varor och lagt dem i frys, kyl och skafferi. I morgon kan jag laga maten på min elektriska spis och baka den där härliga rabarberpajen jag längtar efter. Kanske vill jag ta en cykeltur till något av mina smultronställen eller varför inte till biblioteket eller museet.
Allt detta är självklarheter som jag normalt inte värdesätter ett dugg. Det är ju så här mitt liv är och alltid har varit!

Ett besök i ett flyktingläger i Grekland för några dagar sedan har lyckats få mig att se på det liv jag lever med lite andra ögon. Allt jag tar för givet har tagits ifrån de människor som lever där. Många av dem har förut levt i en tillvaro liknande min. Detta är något de flesta inte tänker på när man talar om flyktingar. Vi ser dem ofta som människor som hela sitt liv levt under förhållanden där de är vana det primitiva livet i ett flyktingläger. Så är det ju inte. De flesta kommer från städer och har levt som du och jag.

Hur ser deras liv ut i dag då?

Jag besökte lägret tillsammans med min dotter som jobbar för en hjälporganisation. Under vår promenad runt omkring i lägret kommer vi till en kvinna som bjuder oss att sitta ner på filten utanför det tält hon delar med sina sju barn. Kvinnan, vi kan kalla henne Sara, kommer från Syrien., Hennes man dog av sjukdom i Syrien och då beslöt hon sig för att fly landet. Riktigt av vilken anledning förstod jag aldrig eftersom Sara inte pratar någon engelska. Men i Syrien finns många anledningar att lämna landet. Det är de äldsta av hennes barn som tolkar åt oss. Den 16-åriga dottern har hunnit lära sig en del engelska i skolan innan de gav sig av.
Sara lever sedan nån månad i detta lägret. Hon liksom vi vet inte hur länge de kommer att bo där. Hemmet består av ett militärtält med plats för alla åtta att kunna sova. Utanför tältet har man gjort en enkel eldstad och lagt ut en filt att sitta på. Familjen äger inte mer än det de kunnat bära med sig under flykten. Här i lägret finns inget att köpa. Inte heller utanför lägret har man möjlighet att handla. Affärer och café finns det inte. De finns i stan många timmars vandring bort.
Saras livs liv har antagligen förändrats oerhört sedan hon lämnade Syrien. Vad jag förstod av det hennes dotter berättade har familjen levt ett liv rätt likt det vi lever här i Sverige med tillgång till el, vatten, TV, tvättmaskin, skola o.s.v.
Sara och barnen har fått lämna att detta och hamnat i ett läger där hon får köa till nån av de 10 bajamajor man ställt ut och hoppas på att hon skall ha tur att hinna fram till tvättställen innan vattnet tar slut så att hon kan diska eller tvätta. Vatten är en bristvara i lägret. Jag såg en stor tankbil som kom och fyllde på vatten i stora cisterner. Det vattnet ska räcka till 800 personers tvätt, disk och hygien. Vatten att dricka får var och en en daglig ranson av. Mat serveras av militären. Hur den smakar förstod jag av de lysande ögonen hos barnen när de berättade om den mat Sara hade lagat åt dem till helgen. Det var säkert så att hon kunnat skicka efter varor med någon annan flykting som fått hjälp att ta sig till staden. Nåt som säkert inte inträffar så ofta.
Ändå klagar hon inte. Hon ser glad ut och pratar stolt om sina barn som hon emellanåt berömmer eller talar till rätta. Alla rättar sig efter henne och även om jag kan ana den trotsiga tonåringen i den 16-åriga dottern är det inget hon visar öppet. Hon är den av barnen jag lider mest med. Vad blir det av hennes liv? I Syrien hade hon gått i gymnasiet och antagligen haft massor av vänner att dela fritiden med. Nu är det mobilen som är hennes "vän". Med den kan hon hålla kontakt med sina gamla vänner och lyssna på musik. Resten av tiden är hon Saras hjälpreda. Som äldsta barnet och flicka är det hennes ansvar att ta hand om mycket av det som skall göras i hemmet. Inte minst att ha koll på minsta systern, en riktigt liten vilde, som tillbringat det mesta av sitt liv på flykt. Hur ser hennes framtid ut. Kommer hon att vara för gammal för att studera när och om de får lämna lägret. Är hon en av dessa kvinnor som kommer att giftas bort innan hon hunnit fylla 20? Jag tänker mycket på henne och hennes framtid och ser tyvärr inte någon ljus sådan.

Två "Dirty Girls" med några av de ca 1000 filtar de delade ut.

Vid ett av besöken fick jag chans att hjälpa till med att dela ut rena filtar. En lastbil lastad med säkert 1000 filtar hade ordnats av "Dirty Girls" en organisation som förut mest tagit hand om blöta kläder som flyktingarna haft på sig när de kommit i land och sen tvättat dem och lämnat de rena kläderna till nya flyktingar. Eftersom det nu inte kommer så många flyktingar hittar de andra vägar att hjälpa till. Nu skulle lortiga filtar bytas mot rena. Språkförbittringen var stor när vi skulle förklara att man fick byta en lortig filt mot en ren, två mot två o.s.v. men att vi vid första utdelningen bara kunde ge ut fyra filtar oavsett hur många lortiga man lämnade in. Detta för att alla skulle kunna få några rena filtar. Vi märkte snart att det tog för lång tid att förklara och att filtarna ändå skulle räcka till alla.Om vi inte fått så god hjälp av några arbetsvilliga små damer och herrar hade det hela nog kunnat sluta i kaos. Vilka pärlor dessa små är! Alltid villiga att hjälpa till!

Barnens tält för aktiviteter och undervisning

I lägret finns ett område för barnen. Där ordnas aktiviteter och där försöker man också att undervisa. Både detta och ett område bara för kvinnorna med tillgång till specialister både på mödrar och små barn organiseras av Lighthouse Relief. En organisation som grundats i Sverige men som har volontärer från i stort sett hela världen. Deras första uppgift var att ta hand om de flyktingar som kom till Lesbos. Nu finns de i tre läger i Grekland och ägnar sig också åt att rensa Lesbos stränder från flytvästar och gummibåtar. Detta för att ön åter skall kunna bli det turistparadis det förut varit känt som.

Tillbaka i Sverige känns Grekland så långt borta men samtidigt kan jag inte längre förtränga den verklighet så många människor lever i. Nåt de inte behövt göra om vi i Europa kunde enas om att alla "dra vårt strå till stacken". Grekland är inte ett land som har resurser till att ta hand om 80000 flyktingar under en lång tid och att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet känns som "ur askan i elden".

Våra politiker skulle behöva bo en vecka i ett av dessa flyktingläger. Kanske skulle de då ta andra och bättre beslut om andra människors liv istället för att bygga "murar" kring sina länder. En sak vet jag iallafall och det är att den politiker som vågar stå upp för våra medmänniskor, flyktingarna, kommer att få min röst i nästa val.