Bor man som vi med en pytteliten trädgård, stor som ett frimärke får man välja noga vad man vill ha i den. Ett träd är max vad den klarar och det trädet måste kunna beskäras så att det inte blir särskilt stort. Efter att haft både körsbär och plommon och inte fått nån skörd att tala om funderade jag på om jag skulle ha nåt träd överhuvudtaget. Efter några år utan träd längtade jag efter att kunna hänga upp fågelmat och lyktor. Eftersom det hade fungerat bra med vinstockar och övervintrande fuchsior antog jag att vi har ungefär zon 2, trots norrläge. Häckar, förråd och hus omgärdar så att det blir ett mikroklimat där mycket som inte borde klara sig växer bra.
Efter att ha läst om hur man odlade persikor i stockholmstrakten vågade jag mig på att köpa ett litet persikoträd av sorten Frost. Det planterades där det skulle få mest sol och där vi skulle se det från köksfönstret.
Första året blommade det med några få blommor men gav ingen frukt. Så fortsatte det några år och trots att jag hjälpte till med pollineringen med hjälp av pensel gav det bara någon enstaka liten frukt. Jag var väl inte så besviken. Blommorna var betalning nog. De har en så ljuvlig färg och kommer så tidigt att inget annat i vår trädgård blommar. De är ett underbart vårtecken. Den tidiga blomningen är nog det som varit problemet. Det har inte funnits tillräckligt med insekter eller vi har fått en köldknäpp så att blommorna frusit.
Perikoträdet blommar med en matta av hundtandliljor under sig.
I år var våren sen men inte särskilt kall. Persikoträdet tog god tid på sig innan det blommade. När det väl slog ut var det en blomning vi inte varit med om förut. Samtidigt fanns det mycket insekter och redan då förstod jag att vi för första gången skulle kunna få en god skörd. Fast innan det var dags att skörda skulle mycket kunna hända. En kall sommar, insektsangrepp, lite sol eller torka skulle kunna förstöra skörden.
Juni och juli kom och gick utan att det jag oroade mig för inträffade. Solen sken nästan var dag. Det var varken för varmt eller för kallt. Visserligen regnade det väldigt lite men eftersom trädgården ligger på en gammal mosse blev det aldrig riktigt torrt. Persikorna utvecklades bra och få kart ramlade av. Istället fick jag kartgallra och plockade nog bort ca 100 kart.
I slutet av juli såg karten ut så här och sen hände inget mer på flera veckor. Jag klämde lite försiktigt på persikorna varje gång jag var hemma i stan men inget verkade hända.
Så en dag i slutet av augusti när jag var kvar i stugan och plockade lingon ringde min man och frågade vad han skulle göra med alla persikor som ramlade ner. Prova om de är mogna sa jag och visst var de det. Mogna och mycket godare än de persikor vi fått åren före. Nu gällde det att ta sig till stan och ta hand om skörden för persikor mognar fort när de väl börjat mogna och alla mognar på en gång. Lingonen fick vänta. De kan man plocka långt fram på hösten.
Oj, vad vi åt! Grannarna fick persikor, kompisar fick persikor och släktingar fick persikor. Ändå hann vi inte plocka av dem i samma fart som de mognade. De som ramlade ner hittade sniglar, maskar och tvestjärtar snabbt och efter bara nån timma fanns inte mycket kvar av dem.
Jag la in dem i sockerlag kryddad med kanel och citron. En del frös jag in och så bakade jag pajer i massor. Två satser med marmelad kokade jag. Det blev en ljuvlig marmelad som verkligen smakade sommar. Jag uppskattar att vi plockade av drygt 10 kg persikor.
Vilken rikedom att njuta av trista höst och vinterdagar. Det gäller att njuta för vem vet när vi får en sån skörd igen. Jag tror att just den sena blomningen kombinerad med en mycket solig sommar gjorde att det blev en så härlig skörd. Nu vet jag hur en persika ska smaka och lukta. Aldrig mer köpta persikor!
