Besök i hembygden

Idag har jag tagit tag i ett av mina nyårslöften och gjort en utflykt utanför kommungränsen. Detta skulle inte vara något problem om jag bara hade lite mer initiativförmåga. Nu finns tankarna på vad jag skulle kunna hitta på men oftast, läs alltid, stannar det vid tankar och sen grämer jag mig över att jag blir sittande hemma. Löftet är att var månad göra någon av alla de utflykter jag planerat men inte genomfört.

Idag gick turen visserligen bara 4 mil bort men det är iallafall en början. Så länge vi hade kvar stället i skärgården blev det täta besök i väntan på buss eller tåg. De senaste åren, sen vi sålde, har det bara blivit något enstaka besök. Idag var målet ett föredrag som jag gärna ville höra och ett besök på stans museum. Det sista fick jag avstå eftersom jag missade min buss och fick ta ett tåg som gick en halvtimma senare men i stället hamnade jag på en utställning med foton och korta filmer tagna under resan från Syrien till Sverige. En ung syrier hade dokumenterat sin flykt mycket gripande. Det var speciellt att se bilderna under ett besök i min barndomsstad. Jag kan ibland känna längtan till alla de platser jag minns från min uppväxt och hur skall han inte känna som lämnat en plats och land som det kan dröja mycket länge innan han kan återvända till.

Det blev en trevlig dag och jag hann träffa människor jag inte sett på många år. Väl hemma kändes det som om jag gjort en riktig resa trots att jag bara varit borta några timmar. Mest känns det som en resa i tid. En resa tillbaka till barndomen. Det är underligt att den plats som man levt sina 19 första år på känns mer som hemma än den där jag levt nära 50 år. Det är också fantastiskt att se att så lite har förändrats under dessa år.

Det blir spännande att se vart nästa utflykt går. Resmål finns det. Det svåra blir bara att välja.

Strövtåg i hembygden 1

Så blev det nu äntligen av! I minst 20 år har jag sagt eller tänkt samma tanke var gång vi åkt under en bro utanför min gamla födelsestad - nån gång skall jag vandra i min gamla skog och se om jag fortfarande känner igen mig. Så tänker och säger man ofta men av någon anledning blir det sällan av.
När jag slutade jobba bestämde jag mig för att ta itu med alla dessa "nån gång ska jag ...". De första åren som ledig klarade jag av rätt många men väldigt många fanns kvar. De senaste åren har jag varit lite dålig på att göra saker som bara jag är intresserad av. Jag har tänkt men det har bara blivit tankar. Sånt är inte bra för man känner att tiden rusar utan att ge mycket tillbaka.

Den här underbara hösten har jag ändå lyckats göra en del av mina önsketurer. Vädret har tvingat fram uteaktiviteter och nu när jag är i stan blir de vanliga promenaderna snart lite långtråkiga. Snart är allt som hänt de månader jag varit på landet betraktat och något nytt måste till för att roa mig.

I går bestämde jag mig för att den där turen som jag så länge velat göra nu äntligen skulle bli av. Ingen annan i familjen har något intresse av att vandra där eftersom bara jag har minnen därifrån. Jag tycker också att det ofta ger mer att besöka barndomstrakter ensam för att få minnas i lugn och ro. Jag beslutade mig för att ta bussen tidigt till födelsestaden och att sen vandra förbi mitt gamla hem upp mot skogen. Jag skulle försöka att hitta de stigar jag gått som barn och ung.

Vädret var underbart när jag steg av bussen, sol från en molnfri himmel och 9 grader varmt, bättre kan det knappast bli i början av november.
Vägen från stationen upp till mitt gamla hem är mycket likt sig. De gamla trähusen och trädgårdarna är visserligen mycket prydligare och vägen är nu asfalterad.
Däremot är mitt gamla hem helt annorlunda, annan färg och utbyggt åt alla håll och kanter. Inte heller trädgården är sig likt. Det är många år sedan mina föräldrar flyttade från huset och därför besöker jag sällan den här delen av stan.
Så kommer jag fram till första målet som är Hembygdsgården dit vi ungar ofta drog oss för att leka på de öar som bildades när bäcken vindlade sig fram. Där är det sig likt bara mycket mer välskött. Inte alls samma fantasieggande miljö för dagens ungar. Inga täta buskage att gömma sig i men bra promenadvägar för gamla fötter. Allt är mycket välskött och besöksvänligt.

Den gamla kaffestugan har fått lämna över serveringen till en stor byggnad som verkar vara öppen året runt. När jag var barn var här bara servering under helger och sommartid.

Nu ska jag försöka ta mig upp i skogen. Från Hembygdsgården kunde man gå en bred stig upp i skogen. Den stigen hittar jag inte. Jag antar att den gick ungefär där det idag går en väg. Skogen finns däremot kvar men gränsar till ett bostadsområde där det förr var ett grus- och sandtag.
Efter en del letande hittar jag till slut platsen för ett av mitt livs första minnen.

Här var förr en stor glänta i skogen. Vid ena kanten fanns en stor sten där man kunde sitta i solen. 1954 flyttade min familj till den här delen av stan och den första turen upp i skogen gick hit. Mamma och pappa bar min lilla syster i en "lift" medan jag, 4 år, fick promenera själv hit upp. Det är nog ungefär 2 km från huset vi bodde i. Detta minne är så klart att jag minns precis hur det kändes i solen och hur god den varna chokladen i termosen var. Nu finns ingen att dela minnet med. Min syster var för liten för att minnas det tillfället däremot lär hon precis som jag ha massor av minne från platsen och den stig som passerar precis förbi och som fortfarande finns kvar.
Den kände jag som min egen ficka. Där vandrade vi tidiga vårhelger, letade svamp på hösten och skidade vintertid. Från 1954 fram till 1969 var detta min skog. Här tränade jag kondition långt före joggingvågen. Det var skönt att kunna "gömma" sig i skogen när man tränade löpning.
Känslan finns kvar och när jag vandrar vet jag precis vad som väntar bakom nästa sväng.

Den här stigen är en genväg men en mycket brant sådan. En höstdag 1965 var jag och min far ute och letade kantareller och var på väg mot ett av våra svampställen när pappa plötsligt tar tag i mig och pekar upp mot höjden. Där stod två stora djur! Mina två första älgar! Då var det sällan man såg älg och vi stod där länge och beundrade dem.

Idag genar jag inte utan tar den långa vägen upp för backen. Det är en rejäl höjd och jag minns fortfarande hur slut jag var när jag lyckades jogga hela vägen upp. I dag är det en helt annan fart men pulsen ökar allt bra mycket trots den lugna farten.
Så här långt minns jag stigen väldigt väl. Resten av rundan är inte lika lått att minnas. Kanske har man ändrat den eller annars är det skogen som inte är sig lik.

Efter fem härliga kilometer hamnar jag uppe vid Kvarndammen. Där lärde jag mig simma på 50-talet och där tillbringade jag många kvällar med kompisar vid "minigolfbanan!
 Mycket är sig likt däruppe men en sån här höstdag är det verkligen folktomt. Jag letar upp en bra plats för att fika i solen och hamnar uppe vid golfbanan och Sågarbostället som förr var vandrarhem men nu tydligen säte för en av stans idrottsföreningar.

Jag vandrar vidare till badplatsen. Där var förr en härlig sandstrand med massor med sand att leka i. När jag kom hem från simskolan fick jag skaka ur all sand från kläder och skor innan jag gick in i huset. Nu finns inte mycket sand kvar utan där finns istället en fin grön gräsmatta!

När jag gick i fjärde klass hade vi en lärare som ofta var borta och veckorna innan sommarlovet fick vi en vikarie som jag avgudade. Hon hade precis tagit studenten och skulle börja på folkskoleseminariet när hösten kom. Hon tillhörde de lärare som såg sina elever och mig såg hon trots att jag var både blyg och tystlåten. Veckorna med henne, en oerfaren 19-åring, blev ett lyckligt minne från skoltiden. Det jag minns bäst är utflykten upp till Kvarndammen där jag och en kompis fick gå och köpa glass åt henne. Som tack bjöd hon oss på varsin glass. Jag minns fortfarande hur den smakade, den dubbla hallonisglassen, och lyckan när hon talade om att de tre glassarna var en till henne och varsin till oss flickor och inte till de två andra lärarna som var med. Vilket vi hade trott när hon bad oss köpa tre isglassar.
En underbar människa som utan att hon visste det blev en förebild för mig genom mina nära 40 år som lärare!

Kiosken finns fortfarande kvar fast nu är det inte kiosk längre.

Sista målet är det område ovanför vårt hus som kallades Hagen. Vår tomt gränsade till ett obebyggt område där det fanns fotbollsplan, gungor men framför allt massor av mark där vi ungar kunde leka. Vintertid fanns där möjlighet att "störta nerför branta backar". Tyckte vi då i alla fall! Nu kändes inte dessa backar  så särskilt branta och farliga. 

Annars är mycket sig likt men många av de spännande ställena med högt gräs, buskar och träd är borta och har fått lämna plats åt klippta gräsmattor. Glädjande är att de klippor där vi lekte att vi bodde och där vi lekte låtsaslekar fortfarande finns kvar.

Så är min vandring slut. Dags att lämna den här delen av stan. Jag har verkligen njutit av de här timmarna och många gamla minnen har "poppat upp". Lycklig sitter jag sen i bussen hem och bestämmer mig för att snart besöka andra gamla älsklingsplatser. Det finns så många platser kvar att återse och så många minnen att plocka fram. 

En härlig sensommarcykeltur

Ytterligare en fantastisk sensommardag är till ända. Dagen startade med en cykeltur runt Norasjön medan maken golfade. Runt sjön är det 2,2 mil och jag såg verkligen fram mot en cykeltur i det härliga vädret. När jag startade från golfbanan var det fortfarande lite kyligt i luften men innan jag kom till Nora hade jag fått upp värmen. Detta trots att det är en lång nerförbacke den sista kilometern. Då var jag riktigt kaffesugen och letade efter ett café som var öppet klockan 09. Det fanns ett men jag som hade sett fram mot att sitta nere vid sjön nöjde mig inte med att sitta vid torget. Det fick bli en promenad runt i den lilla stan. Ett öppet loppis hittade jag och där köpte jag en pocket att fördriva tiden med om golfrundan skulle ta lite längre tid än min cykeltur.
Efter att fyllt på nästa sommars garderob med några plagg cyklade jag vidare och hamnade efter någon kilometer vid Lilla Trädgården i Nora. Det är en handelsträdgård som drivs av ett holländskt par.
Jag besökte trädgården första gången 2012 när de precis startat verksamheten. Vilken förändring det blivit på de här åren! Då fanns bara en butik med växter både i och utanför.
Nu finns massor med växter att köpa utanför butiken. I butiken hittar man olika prylar relaterade till växter, kläder och ett litet café. Utanför finns även ett område med höns och får, en liten lekpark och så en visningsträdgård som är under uppbyggnad.
I caféet fick jag min efterlängtade kopp kaffe. Gott var det men mest njöt jag av den härliga utsikten ner över visningsträdgård och Norasjön.
Visningsträdgården är verkligen värd ett besök. Mängden växter är stort och även om området inte är särskilt stort är det väldigt bra planerat. Det känns inte alls trångt trots att man fått plats för en massa växter av olika slag. Mest fäste jag mig vid de olika sorternas solhatt man hade planterat. Mängder av "Magnus" men även andra sorter, både vita och i mer intensivt rött.
Det fanns också mycket höstblommande växter så trädgården var intressant även nu på sensommaren.
Jag planerar redan för ett besök i början av nästa sommar för att se vilka vår- och sommarblommor som finns där.
Det blev ett långt besök och tiden började bli knapp. Jag höll bra fart ner mot Born och Borns friskola som ligger idylliskt där jag lämnade "stora vägen" för att cykla vidare på en smal asfalterad väg.
På cykel upplever man så mycket mer än med bil. Jag hann studera både vackra trädgårdar och gamla fina hus medan jag trampade mot golfbanan. Vägen är rätt kuperad så det tog på krafterna och jag var både svett och trött när jag kom fram lagom för att montera fast cykeln på bilen och åka hemåt.

 Solhatt "Magnus"

Här hemma glädjer jag mig just nu över min Händel-ros som har många blommor. Den står tillsammans med blå luktärt och kämpar med att övertrumfa luktärtens doft. Än vinner allt luktärtorna.
Rosorna har varit tacksamma den här sommaren. Visserligen regnade mina gammaldags buskrosor bort helt. Nästan alla knoppar ruttnade. De senare rosorna har blommat länge och mycket. Med det väder vi har nu hinner knopparna slå ut också.
Dagarna går åt till att pyssla med växter och plocka bår och svamp. Hur hann jag jobba?