Utmanande stickning

När jag åkte till landet fanns inget handarbete som var lämpligt att ta med sig hit och sen hem på buss. I bland alla restgarner hittade jag 3 hg tretrådigt svenskullgarn. Jag har länge funderat på att sticka en kudde med flätmönster och tyckte att det var ett lämpligt projekt för veckan här.
Snart hittade jag ett bra mönster på garnstudion.com. Den kudden är visserligen stickad i Alaska men när jag stickade ett prov kom jag fram till att med stickor 4 skulle min stickfasthet stämma med den i Alaska. Så långt var allt gott och väl.

Så skulle jag skriva ut mönstret. Jag och skrivaren har inte haft nåt med varandra att göra på mycket länge och den datorn som skrivaren är kopplad till är mycket gammal och oerhört långsam. Jag insåg snabbt att detta inte skulle fungera. Det gjorde inte så mycket eftersom jag skulle ha tillgång till min dator hela tiden på landet.

Redan första kvällen började jag nysta upp garnhärvan. Där kom första strulet. Jag hade tagit några meter av härvan någon annan gång och inte varit särskilt noga när jag gjorde i ordning den efteråt. Det var inte mycket trassel men tillräckligt för att jag skulle bli irriterad.
Den irritationen blev inte mindre när jag skulle läsa mönstret. Massor med små rutor med streck hit och dit. Om jag inte stickat massor med liknande mönster förut hade jag nog gett upp. Svårt är det inte men att ha koll på vilket varv man är på när man läser från en dataskärm är besvärlig. När jag använder pappersmönster brukar jag ha en linjal som jag flyttar fram varv för varv. Då vet man direkt var man är.
Efter fem varv var jag beredd att ge upp. Inget varv är likt det andra. Nej det stämmer ju inte men en rapport är 24 varv och mönstret sträcker sig över 82 maskor. Jag vet att jag så småningom kan sticka nästan hela varv utan att kolla på mönstret men det krävs  rätt många varv innan det fungerar.

Nu har jag stickat i fyra kvällar och hunnit 39 cm av de 48 jag skall sticka innan jag skall sticka mosstickning på baksidan av kudden. Nu börjar det fungera riktigt bra och det är rätt typiskt att det bara återstår 9 cm nu när det går så bra och är roligt att sticka. Jag behöver bli klar med de 9 cm innan jag skall åka buss hem. Den resan tar många timmar och då vill jag gärna använda tiden till att sticka. Och då vill jag inte sticka mönstret med alla flätor utan bara den enklare mosstickning.

Väl hemma blir det nog ett besök i min garnaffär för att köpa garn till en tröja i liknande mönster för trots alla problem är det väldigt roligt att sticka flätor. Men då får det bli ett hederligt pappersmönster som jag kanske till och med förstorar för att få det ännu enklare och roligare att sticka.

Mönstret till kudden heter Drops 117-50 och finns på www.garnstudio.com

Solsken

Ibland skiner solen och allt känns plötsligt fantastiskt. Idag är det nästan en sån dag. Solen döljs tidvis av lätta moln men solens värme kan vi ändå känna. Det är den första riktiga vårdagen och humöret stiger mycket efter några tunga dagar.
Termometern stannar på +12 grader och det tär ordentligt på snötäcket. Man kan nästan se hur snön smälter och på några få ställen dyker gräsmattan upp. Nu väntar jag på att få syn på någon liten snödroppe. Hemma i stan blommade de redan i början av februari. Kanske finns det blommande snödroppar under snötäcket här också!

Påsken närmar sig och trots att vi inte kommer att tillbringa den här har jag påskpyntat lite. Några fjädrar i ris och våra kära påskhönor pryder altanen. Plötsligt försvann vinterkänslan och det blev mycket trevligare att sitta där i solen när altan inte var helt öde.

Innan vi åkte hit köpte jag en bok med trädgårdsprojekt på bokrean. I den hittade jag ett perfekt projekt för mina betongägg som hittills mest rullat runt på en hylla i växthuset. Med lite fingerfärdighet, klippet från vinrankan, björkris och skägglav tillverkade jag ett litet bo för dem. Nu ligger de i boet och väntar på att kläckas!

I höstas sådde jag penséer som kom upp väldigt fint. När sen kylan kom i januari stod krukorna oskyddade och mådde inte särskilt bra. Nu har jag räddat de som såg hyfsade ut och satt dem i solen. När vi reser härifrån skall de få "bo" i stugan.

Där skall också tre av mina stora fuchsior få vänta på sommaren. För att få hit alla krukor som övervintrat i stan måste vi börja köra hit dem så här tidigt. Jag har också tagit med de sådder som skall vara i kyla en period. I stugan blir det kyligt men inte frost (hoppas jag) och med solens hjälp får växterna sköna dagar i de stora fönstren.

I morgon väntar en ny dag med vårvärme. Kommer jag att hitta den första snödroppen då tro?

Sorg över Europa

Sedan ett drygt halvår tillbaka går mina tankar ständigt till den grekiska ön Lesbos. I september åkte en av våra döttrar dit och blev kvar där. Hennes bilder och ord därifrån påminner mig dagligen om vilken bedrövlig värld vi lever i. En värld där vi tror oss ha rättighet att mota bort människor i nöd. Människor som flytt från ett land de älskar. Där de lämnat vänner, släktingar och älskade ägodelar för att söka ett tryggare liv i Europa. Anledningen till flykten kan vara olika. Anledningen är i alla fall så stark att man kan lämna allt för att ge sig ut i en osäker och farlig flykt. En flykt med ett slut som man inte vet något om.

De senaste dagarna har vi hört om försök att lösa denna flyktingström. Lösa den på ett sätt som inte berör oss. Vi skall lämna över ansvaret till ett land som själv har massor av inre problem. Ett land där flyktingarna inte har nån framtid. Där ska de bo i flyktingläger i väntan på att deras eget land skall bli säkert att flytta tillbaka till. Men för hur lång tid vet ingen. Är det ett år eller 10 år - det kan ingen besvara inte ens de som är orsaken till att man flytt. Tron på en snar lösning påminner mig om en bok jag nyss läste där en soldat i andra världskriget tar farväl av sin familj med orden "kriget tar slut om nån månad och då är jag tillbaka". Vi vet alla att de månaderna blev till många år. Risken är att det blir likadant med de här oroligheterna.

Hur många barn ska växa upp i de blivande flyktinglägren? Hur ordnar man med skolor för dem. Kommer det att finnas möjlighet för studier efter den grundläggande skolan? Får barnen möjlighet att leka, utforska och framför allt kommer de vuxna orka ge dem allt det barn behöver av närhet, glädje och trygghet?

Idag såg jag ett filmklipp med barn som busar med den som filmar och barn som leker trots lera och regn och en miljö där barn inte borde få tillbringa sin tid. Hur länge kommer de att leka och busa? När kommer deras ögon inte längre stråla av lekfullhet och bus?

Kom problemen för nära oss när vi plötsligt fann att vår trygga tillvaro skulle delas av några tusentals främlingar? När våra egna barn skulle dela klassrum med barn som kom med båtar över ett farligt hav? När vi skulle dela våra städer och samhällen med människor med annat språk och annan kultur? När vår välfärd blev hotad? Har vi glömt bilden av den döda pojken på stranden?

För ett tag sedan hittade jag material från en studiedag om invandring. Det var från tiden med oroligheter i forna Jugoslavien. I det materialet låter man oss fundera på hur vi skulle göra om det vore oss det gällde. Om Sverige av någon anledning skulle bli omöjligt att leva i. Var skulle jag söka mig? Hur skulle jag bli bemött i det land jag önskade mig till? Hur skulle jag leva i det landet? Skulle något land överhuvudtaget ta emot mig och min familj?
Denna övning gav en liten uppfattning av hur det kan vara att leva som flykting. Det var nämligen inte alls säkert att jag skulle kunna välja och vraka bland mottagande länder och inte mycket av det gamla livet skulle finnas med mig i mitt nya hemland. Skrämmande men som tur är nån verklighet för mig idag.

Inte för mig men för tusentals andra. Människor som vi kallar våra medmänniskor men som vi inte tillåter att komma in i vårt land. Plötsligt blev våra länders gränser så viktiga. Gränser som vi förut jobbat för att ta bort.

Jag ser bilderna, läser texterna och blir mer och mer sorgsen. Hur skall detta få ett slut om vi bara stoppar huvudet i sanden och tror att nån annan skall lösa problemet så långt från oss som möjligt! Vad kommer att stå i historieböckerna om den tid vi lever i och hur kommer våra barnbarn att döma oss?
Mina tankar går till alla de som ger av tid och kraft i sitt oavlönade arbete på stränder och i flyktingläger. De är vår tids hjältar!

SNÖ

Tänk vad härligt det hade varit om dagens väder hade inträffat lagom till julen! Då längtade jag efter snö och minusgrader. Idag snöar det och det verkar kunna bli en hel del de närmsta dagar. Vintern är alltså inte slut än. Fördelen med detta är att vi säkert kan få en fin senvinter. Jag gillar verkligen att se hur snön sakta smälter bort soliga marsdagar.

När vi kommer hem till stan i morgon kanske det är dags att plocka fram skidorna igen. De ställde jag undan förra veckan. Då hade de bara använts en enda gång den här vintern. Vi får se kanske kan det bli några fina skidturer i marssolen.

I morgon väntar stan och en massa sådder som förhoppningsvis grott medan vi varit borta. Hit kommer vi tillbaka en gång till innan påsk. Då får vi nog skotta snö!

Marsväder och lite annat

Jag har alldeles nyss kommit hem från min morgonpromenad. Idag hann det bli förmiddag innan jag kom ut och det beror nog på att inte vädret lockade ut mig direkt. Idag skiner inte solen! Nu är det plötsligt typiskt mars istället för härliga senvinterfebruari. Disigt och några minusgrader - det är inte så jag vill att marsvädret ska vara.

Väl ute var det egentligen riktigt skönt. När det inte blåser är två minusgrader OK och att det trillade ner isbark från träden gjorde inte nåt alls. Inte bländades jag av solen heller. För första gången  sen vi kom till landet kunde jag gå ut utan solglasögon och var inte det minsta trött i ögonen när jag kom hem. Och väl hemma kunde jag sätta mig i värmen i köket och ta en kopp kaffe. Jag slapp krångla med att flytta stolen i solen och hitta nåt bra att ställa kaffekoppen på. Det var alltså inte ett dugg synd om mig.

Visst vill jag ha solen tillbaka men det gör inget om den dröjer några dagar. Den kommer bara vara ännu mer välkommen. Det är detta som är så fantastiskt med att leva här i Norden. Vi har alla slags väder och även om vi ibland får vänta länge på dagarna med vackert väder kan vi alltid vara säkra på att de kommer så småningom.
Vi får också lära oss att planera för annat väder än det vi har just nu även om det ibland kan vara svårt. Hur många gånger har jag inte kommit hit till landet med alldeles fel kläder. Jag kan ha lämnat stan en dag med värme och sol med kläder i packningen som passar till det vädret. När det sen blivit regnigt och kallt medan vi varit här har jag varit helt fel klädd.
Efter några år lärde jag mig att alltid se till att det fanns kläder här som passar alla slags väderlek. Det fixade jag genom att ta med de kläder som började se lite slitna ut eller som jag inte trivdes så bra med hit till landet. Jag byggde upp en garderob som visserligen inte var särskilt fin men som klarade av alla slags väderlekstyper.
Nu har jag kommit ytterligare ett steg genom att inte flytta kläder hit. När något blivit slitet här har jag köpt nytt och tagit hit. Idag är min garderob hemma i stan och här rätt lika. Det händer faktiskt att jag köper två av samma slag när jag hittar nåt jag gillar riktigt mycket. En del kläder hamnar här för att de är perfeka att ha när jag jobbar utomhus. Då kan ett par slitna jeans eller en jacka som inte är så snygg längre få flytta med från stan. Det viktigaste är att det alltid ska finnas kläder här för alla tillfällen. Numer består min personliga packning när jag åker hit i stort sett av dator, mobil och litteratur.

Men nu tillbaka till marsvädret. Än kan jag inte se mycket till vårtecken här. Visst kvittrar fåglarna lite mer än förra gången jag var här men snötäcket är tjockare och temperaturen lägre. Så här kan det få fortsätta nån vecka till men sen vill jag allt ha lite mer vår. I mitten av mars vill jag ha barmark så att jag kan börja städa upp efter vintern. Då ska jag också kunna sitta i solen och klippa matt-trasor.Nu är det alltför kallt för sånt. Blir det soliga dagar kommer solen också att värma upp min vävstuga så att jag kan göra i ordning mattväven som väntar på att solvas och skedas. Det längtar jag efter!

Det blev inte så mycket om vädret men än har bara en halv dag gått av månaden mars. Än hinner det bli både snöstorm och solskensdagar. Det är tur att vi inte kan förutse vädret så långt fram. Då finns fortfarande hoppet kvar.

Nu ser jag att solen nästan bryter genom dimmolnen. Dags att sluta och klä på sig för en stund ute kanske.

Februari - nästan slut!

Januari är den hemska månaden som aldrig tar slut. Februari däremot är kort både i antalet dagar och i känslan. Idag borde det vara sista februaridagen men eftersom det är skottår finns det ännu en februaridag att njuta av innan min älsklingsmånad mars börjar.

Det har varit en vädermässigt bra februari. Jag gillar verkligen vintern, i alla fall de år det är snö och hyfsat kallt. Så mycket snö har det inte varit men rätt många dagar med sol och kyla. När jag var på landet senast hade jag några riktigt fina dagar och nu när vi är tillbaka igen är det så underbart fint februariväder. Det är vecka nio, d.v.s. den vecka vi hade vinterlov när vi jobbade. Jag minns år då vi knappt varit utomhus p.g.a. dimma eller regn och år då det varit 20 grader kallt. I år har det hittills varit precis perfekt med kalla nätter och dagar med sol då temperaturen nått upp mot 5 plusgrader. Det har blivit många timmar i solen och en hel del långa sköna promenader. Snö finns det men inte mer än att det går lätt att promenera. Lite för lite för att åka skidor tyvärr.

Än dröjer det innan jag kan börja inspektera mina höstsådder. Här har solen ännu inte kommit åt mitt på dagen men om några veckor kommer nog snön att ha fått gett vika.
Jag sådde en hel del grönsaker i höstas och nu är jag allt bra spänd på om fröerna klarat vintern. Det finns frön till en ny sådd i vår om det skulle ha misslyckats. För mig passar det bra att så sent på hösten eftersom det är en lugn tid medan våren däremot är riktigt "stressig" då så mycket skall göras.Jag väntade länge på att kylan skulle komma så att jag kunde så. Ändå hann spenaten gro vilket den inte skulle få göra. Och då är den sådd i november, längre kunde jag inte vänta eftersom jag sen inte var i stugan så mycket och det lätt kunde ha blivit tjäle när jag kom tillbaka.

Nere vid sjön ligger isen tjock men snön har smält i den sköna solen. Här har jag min älsklingsplats under vårvintern. Mellan dessa stora stenblock är det oftast vindstilla.Här skiner solen när den försvunnit uppe vid stugan. Här kan man se solen gå ner bakom skogen på andra sidan sjön  och då blir det riktigt kallt här. Det dröjer innan det blir dags att ta ett kvällsdopp i solnedgången.

Snart är det mars och jag ser fram mot att njuta av några härliga soldagar då också - här eller i stan. Då blir solstunderna på baksidan av huset i stan längre och framåt slutet av månaden får vi även en stund sol frampå sena eftermiddagen.
Härliga vårvinter!

Min uppstammade fuchsia

När jag kom hem till stan efter en vecka på landet möttes jag av denna skönhet. Det är mitt i februari men fuchsian är full i blom och knopp. Det är inte längesedan jag beskar den och den visar sin tacksamhet genom att sätta en massa knopp. Detta trots att den står både varmt och mörkt.

Jag har haft många uppstammade fuchsior genom åren. Det är enkelt att "tillverka" dem genom att låta ett skott få växa på höjden samtidigt som man hela tiden plockar bort alla skott som kommer på huvudstammen. När stammen blir tillräckligt hög toppar man den och så bildas det en krona. Det kan dröja nåt år innan stammen blir stabil. Det beror på vilken slags fuchsia man stammat upp. Bäst är naturligtvis de högväxande med stabila grenar men jag har också stammat upp vekare sorter. Allra bäst tycker jag om de småblommiga sorterna men just nu har jag ingen sån. Kanske dags att starta en nu uppstamning.

Det skall bli spännande att se hur den här kommer att blomma i sommar. Kanske får jag vänta lite på den riktiga sommarblomningen när den lagt kraft på att blomma mitt i vintern.