Återvinning igen!

Trots det svala och blåsiga vädret har jag börjat förbereda vårt s.k. uterum för varmare tider. Nåt ute-rum är det egentligen inte under största delen av året. Det har varken dörr eller fönster och är alltså rätt öppet men när sommaren kommer vaknar de två vinrankorna och täcker både väggar och tak. Då är det en härlig plats att vistas på soliga dagar. Norrläge innebär mycket skugga men också svalka heta dagar.
Under flera år har vi haft svarta och svartmönstrade kuddar och dynor. Nu har jag tröttnat på svart och under vintern har jag funderat på vilka färger det skulle bli den här gången. Jag tänkte mig pastellfärger och hade närapå börjat klippa till kuddtyget när jag gick igenom de lakan och gardiner jag fått av min syster för att klippa matt-trasor av. Bland dem låg det ett tyg som inte alls skulle fungera som trasor eftersom det inte var helt i bomull och också rätt glest vävt. När jag fick syn på det tyget visste jag precis hur det skulle se ut i uterummet i sommar - marint tema naturligtvis. Jag är väldigt förtjust i färgkombinationen blått-rött-vitt. Det ser så rent ut tycker jag och det behöver vara något som inte är för rörigt där ute eftersom det är en hel del möbler och kommer att vara en del krukor med växter också.
Tyget fick alltså bli till ryggstödskuddarna och det räckte också till en extra kudde. Allt material till kuddarna fanns hemma. Knapparna hittade jag i knapplådan där jag samlat knappar som blivit över när jag slängt plagg eller klippt trasor av dem. Banden blev över när jag kantade en julduk för många år sedan och kuddarna är samma som jag klätt om flera gånger nu.
Till dynan har jag faktiskt köpt ett tyg. Jag hade svårt att komma på vilken färg, om det skulle vara mönstrat och vilken kvalité det skulle ha men under en sömnlös natt läste jag om en kvinna som sydde väskor av jeans. Naturligtvis skulle det fungera bra med ett jeanstyg. Utslitna jeans fanns det massor av - de skulle bli till nåt nån gång! Först tänkte jag faktiskt klippa isär dem och sen sy ihop för att få till överdrag till dynan men när jag granskade jeansen mer noga såg jag att de var så olika i färg och också väldigt olika slitna. Det skulle bli alltför rörigt så jag bestämde mig för att kosta på ett nytt tyg. Vilket var lättare tänkt än gjort. De två affärer som säljer tyger säljer mest inredningstyger så jag var osäker på om jag skulle kunna få tag på nåt i stan. Jag var beredd på att behöva beställa tyget men i andra affären jag kom till fanns en stuvbit som visserligen var 20 cm för kort. Jag skarvade i båda ändarna för att inte få en skarv en bit in på dynan. Nu ligger skarvarna bara 10 cm från ändarna och där kommer de att döljas av kuddar och en pläd.

När allt kommit på plats var jag riktigt nöjd. Nu återstår en innerkudde till den kudde jag stickat och sen det stora jobbet att måla om svarta möbler till vita och klä om sitsarna i ett smalrandigt blå-vitt-rött tyg. Det är också en stuvbit jag hittade när jag köpte jeanstyget.

Med  mycket jobb men för en liten kostnad får vi en "ny" uteplats i sommar. Det känns skönt att kunna ta till vara det som redan fanns och ändå förändra till nåt man är nöjd med.

När allt är klart kommer mer bilder. Då kanske värmen kommit så att jag kan ställa ut de växter som skall få ha sitt sommarviste i "uterummet". Det är ändå de som ger rummet den rätta känslan!

Glad Påsk!

Kallt och blåsigt men nu är det faktiskt påsk! Det känns lite konstigt med en hel del snö kvar i trädgården men så är det ju med påsken. Vissa år har vi suttit ute och ätit påsklunchen andra år snöar det. Lite tråkigt är det sådana här år för man kan inte fixa så mycket i trädgården. Jag brukar göra några krukor till påsk. I dem sätter jag vårblommor av olika slag men i år blev det bara de frosttåliga penséerna och minipåskliljor.
Detta att få börja plantera utomhus är lika efterlängtat varje år. Just nu och några veckor framåt njuter jag mer än någon annan tid av trädgården här i stan. Jag har satsat på vårblommande växter och buskar som blommar under sensommar och höst. På det sättet blir trädgården nästan självgående och jag behöver inte tänka på den under sommaren när jag är på landet.
Än är det inte mycket som blommar. Snödropparna är bra igång, krokus och iris börjar komma upp men än får jag allt vänta ett bra tag på mina älsklingar - hundtandliljorna! När de blommar har jag svårt att lämna trädgården. De är så ljuvliga!

Nu väntar en helg med temperatur strax över noll grader och med lite blåst och mycket moln. Det blir att njuta av påskkrukorna genom fönstret.

En skön helg önskas från en som längtar efter värme och vår!

På Gymmet

Jag går på gym! Hade någon sagt till mig för 5 år sedan att jag skulle göra det hade jag klart deklarerat att det är något av de sista ställen man skulle kunna träffa mig på.

Sedan drygt tre år är det dock en verklighet. Det började med att en kompis berättade att hon hade anmält sig till ett gym som låg i den stadsdel hon bor och inte alls långt från mitt hem heller. Hon beskrev det så målande och eftersom hon varit av samma åsikt som jag innan lyssnade jag verkligen på henne. Jag hade inte en aning om att det fanns ett gym där och inte heller hur ett modernt gym fungerade.
Min erfarenhet var mycket begränsad. Två "gym" har jag vistats i. Det första kallades inte gym utan styrketräningslokal, och det var också så det fungerade. Det var en lokal under omklädningsrummet i badhuset i den stad jag växte upp. Där fick vi friidrottare träna styrketräning, vilket var nytt på slutet av 60-talet. Vi trängdes med tyngdlyftare och atmosfären var därefter. Inget ont om tyngdlyftare men som tonårig tjej kändes det både förnedrande och inte så välkommet. Vi fick för det första gå genom deras omklädningsrum för att komma till träningslokalen. Gissa om vi alltid gick flera tillsammans. Säkert var det en jobbig situation även för dem. Att sen behöva be om hjälp med att ta bort de tunga vikterna de lagt på skivstängerna för att själv sätta dit några få kilo kändes inte alltid så roligt. Mycket stön och skrik fick vi också stå ut med. Trevliga var killarna ändå och det var verkligen inte deras fel att den enda lokal vi hade att träna i skulle vara den här.
Att det var så nytt med den formen av träning gjorde också att vi inte hade kunskap om hur vi skulle lyfta och vilka rörelser som verkligen var nyttiga för oss. Mitt ryggont härstammar med stor säkerhet från den här tiden.

Nästa gym för min del var något som jag som kommunanställd fick förmånen att träna i. Där fanns erfarna tränare och dit kom man inte med några tighta träningskläder i prisklass högre. Jag trivdes väldigt bra där och hade verkligen god hjälp av den träningen jag gjorde där. Både kondition och styrka hade försämras när jobbet tog allt mer tid. Tyvärr växte gruppen som ville träna där snabbt och när man fick köa för redskapen kändes det inte lika roligt att gå dit längre.

Detta var många år sedan. När kompisar beskrivit hur bra det varit att träna på "Friskis och svettis" och andra liknande föreningar har jag stått emot och sagt att jag får min träning genom att jobba i trädgårdarna. Att gräva ett potatisland ger väldigt allsidig träning. Att klippa enorma gräsmattor i olika plan ger både kondition och styrka och att skotta snö lär vara väldigt jobbigt. Egentligen var det rädsla och olust som styrde mig från gymmen.

När jag slutade jobba trodde jag att jag skulle bli väldigt fysiskt aktiv men märkte snart att det var svårt att motivera sig att ta den där härliga långa promenaden som jag sett framför mig att jag skulle göra var dag som pensionär. Sen sålde vi ena trädgården och det var den som verkligen gett mig styrka och kondition. Jag var alltså motiverad för att hitta en bra träningsform när min kompis berättade om "sitt" gym. Så motiverad att jag redan dagen efter ringde dem och bad att få komma och titta på hur jag kunde träna där. Vi bokade ett första möte rätt snart. Jag fick då beskriva min situation och varför och hur jag ville träna. Det kändes väldigt bra att gå från detta möte med en snygg ryggsäck med gymmets namn på och många kronor fattigare. Ändå blev det billigare än jag räknat med eftersom jag kunde välja mellan olika alternativ av träning och olika tider för träningen. Jag var inställd på att träna ensam och inte på kvällar. Inga gruppaktiviteter för mig. Det passar inte mig alls så all spinning och liknande kunde vi bortse från direkt. En tid med en PT hade vi gjort upp. Hon skulle hjälpa mig med lämpliga övningar och introducera lokalen för mig.

Vad spänd jag var på detta möte. Att som drygt 60-åring komma in i en lokal full med vältränade 20-åringar i supersnygga träningskläder kändes inte så bra direkt. Nu blev det inte så heller. Vi träffades vid halv 11 och då var lokalen inte så full och de som var där såg inte speciellt vältränade ut. Vad det gällde klädvalet kunde jag se alla möjliga stilar. Min T-shirt och gamla tights var inte alls fel.

Vilken lokal vi kom ut i! Jag såg bara en massa underliga apparater huller om buller och fasade för hur detta skulle sluta. Det sista jag ville var att försöka fundera ut hur jag skulle använda de där monstren som stod framför mig. Löpbanden såg farliga ut. Som tur var stod några cyklar vid en vägg. De skulle jag nog våga mig på. Så mycket kunde en träningscykel väl inte ha utvecklats sedan jag använde dem senast.

Min gulliga TP kollade upp att jag klarade övningarna och bestämde hur mycket belastning jag skulle ha. De apparaterna jag skulle använda var inte så komplicerade utan bara nån enstaka inställning skulle göras. De stod också lite för sig själv i en ring så jag behövde inte ut i myllret av monsterapparater. Jag fick mitt träningsprogram och vi kollade omklädningsrummen och hur jag skulle ta mig in dit de tider jag ville träna. Med mitt lilla kort var det bara att komma nästan hur tidigt jag ville. Att jag sen kunde avsluta med bastubad var ett stort plus.

Nu har jag tränat där i nästan fyra år. Vissa perioder har det blivit långt mellan träningarna. Som den här vintern då jag dragits med envisa förkylningar. Andra perioder har jag tränat minst två gånger i veckan. Tidigt på morgonen och ibland har jag varit helt ensam i den stora salen.
Jag håller mig till samma övningar hela tiden. De passar mig och kräver precis lagom av mig. De två senaste vintrarna har jag också vågat mig upp på löpbandet. Det har verkligen varit en succé. Jag trodde inte att det skulle passa mig att springa på ett band men jag har fått ändra uppfattning. Jag njuter av att det är utan ojämnheter och att jag kan ställa in farten på bandet. När jag springer ute blir farten på benen ofta för snabb och så orkar jag inte så långt. Här förstör inte väder och vind möjligheten att gå snabbt eller att jogga. Nu känns det nästan som om tiden på löpbandet är den verkliga träningen jag gör.

Jag är så nöjd med mitt gym. Aldrig är det trångt och mycket oväsen och jag känner att jag passar in för inte är jag äldst och jag kan komma dit och träna i vika kläder jag vill. Det har blivit en plats jag kan längta till när jag är på landet. Jag tror att jag kommer att fortsätta den här träningen i flera år framåt för jag känner verkligen att den är bra för både kropp och humör.

Utmanande stickning

När jag åkte till landet fanns inget handarbete som var lämpligt att ta med sig hit och sen hem på buss. I bland alla restgarner hittade jag 3 hg tretrådigt svenskullgarn. Jag har länge funderat på att sticka en kudde med flätmönster och tyckte att det var ett lämpligt projekt för veckan här.
Snart hittade jag ett bra mönster på garnstudion.com. Den kudden är visserligen stickad i Alaska men när jag stickade ett prov kom jag fram till att med stickor 4 skulle min stickfasthet stämma med den i Alaska. Så långt var allt gott och väl.

Så skulle jag skriva ut mönstret. Jag och skrivaren har inte haft nåt med varandra att göra på mycket länge och den datorn som skrivaren är kopplad till är mycket gammal och oerhört långsam. Jag insåg snabbt att detta inte skulle fungera. Det gjorde inte så mycket eftersom jag skulle ha tillgång till min dator hela tiden på landet.

Redan första kvällen började jag nysta upp garnhärvan. Där kom första strulet. Jag hade tagit några meter av härvan någon annan gång och inte varit särskilt noga när jag gjorde i ordning den efteråt. Det var inte mycket trassel men tillräckligt för att jag skulle bli irriterad.
Den irritationen blev inte mindre när jag skulle läsa mönstret. Massor med små rutor med streck hit och dit. Om jag inte stickat massor med liknande mönster förut hade jag nog gett upp. Svårt är det inte men att ha koll på vilket varv man är på när man läser från en dataskärm är besvärlig. När jag använder pappersmönster brukar jag ha en linjal som jag flyttar fram varv för varv. Då vet man direkt var man är.
Efter fem varv var jag beredd att ge upp. Inget varv är likt det andra. Nej det stämmer ju inte men en rapport är 24 varv och mönstret sträcker sig över 82 maskor. Jag vet att jag så småningom kan sticka nästan hela varv utan att kolla på mönstret men det krävs  rätt många varv innan det fungerar.

Nu har jag stickat i fyra kvällar och hunnit 39 cm av de 48 jag skall sticka innan jag skall sticka mosstickning på baksidan av kudden. Nu börjar det fungera riktigt bra och det är rätt typiskt att det bara återstår 9 cm nu när det går så bra och är roligt att sticka. Jag behöver bli klar med de 9 cm innan jag skall åka buss hem. Den resan tar många timmar och då vill jag gärna använda tiden till att sticka. Och då vill jag inte sticka mönstret med alla flätor utan bara den enklare mosstickning.

Väl hemma blir det nog ett besök i min garnaffär för att köpa garn till en tröja i liknande mönster för trots alla problem är det väldigt roligt att sticka flätor. Men då får det bli ett hederligt pappersmönster som jag kanske till och med förstorar för att få det ännu enklare och roligare att sticka.

Mönstret till kudden heter Drops 117-50 och finns på www.garnstudio.com

Solsken

Ibland skiner solen och allt känns plötsligt fantastiskt. Idag är det nästan en sån dag. Solen döljs tidvis av lätta moln men solens värme kan vi ändå känna. Det är den första riktiga vårdagen och humöret stiger mycket efter några tunga dagar.
Termometern stannar på +12 grader och det tär ordentligt på snötäcket. Man kan nästan se hur snön smälter och på några få ställen dyker gräsmattan upp. Nu väntar jag på att få syn på någon liten snödroppe. Hemma i stan blommade de redan i början av februari. Kanske finns det blommande snödroppar under snötäcket här också!

Påsken närmar sig och trots att vi inte kommer att tillbringa den här har jag påskpyntat lite. Några fjädrar i ris och våra kära påskhönor pryder altanen. Plötsligt försvann vinterkänslan och det blev mycket trevligare att sitta där i solen när altan inte var helt öde.

Innan vi åkte hit köpte jag en bok med trädgårdsprojekt på bokrean. I den hittade jag ett perfekt projekt för mina betongägg som hittills mest rullat runt på en hylla i växthuset. Med lite fingerfärdighet, klippet från vinrankan, björkris och skägglav tillverkade jag ett litet bo för dem. Nu ligger de i boet och väntar på att kläckas!

I höstas sådde jag penséer som kom upp väldigt fint. När sen kylan kom i januari stod krukorna oskyddade och mådde inte särskilt bra. Nu har jag räddat de som såg hyfsade ut och satt dem i solen. När vi reser härifrån skall de få "bo" i stugan.

Där skall också tre av mina stora fuchsior få vänta på sommaren. För att få hit alla krukor som övervintrat i stan måste vi börja köra hit dem så här tidigt. Jag har också tagit med de sådder som skall vara i kyla en period. I stugan blir det kyligt men inte frost (hoppas jag) och med solens hjälp får växterna sköna dagar i de stora fönstren.

I morgon väntar en ny dag med vårvärme. Kommer jag att hitta den första snödroppen då tro?

Sorg över Europa

Sedan ett drygt halvår tillbaka går mina tankar ständigt till den grekiska ön Lesbos. I september åkte en av våra döttrar dit och blev kvar där. Hennes bilder och ord därifrån påminner mig dagligen om vilken bedrövlig värld vi lever i. En värld där vi tror oss ha rättighet att mota bort människor i nöd. Människor som flytt från ett land de älskar. Där de lämnat vänner, släktingar och älskade ägodelar för att söka ett tryggare liv i Europa. Anledningen till flykten kan vara olika. Anledningen är i alla fall så stark att man kan lämna allt för att ge sig ut i en osäker och farlig flykt. En flykt med ett slut som man inte vet något om.

De senaste dagarna har vi hört om försök att lösa denna flyktingström. Lösa den på ett sätt som inte berör oss. Vi skall lämna över ansvaret till ett land som själv har massor av inre problem. Ett land där flyktingarna inte har nån framtid. Där ska de bo i flyktingläger i väntan på att deras eget land skall bli säkert att flytta tillbaka till. Men för hur lång tid vet ingen. Är det ett år eller 10 år - det kan ingen besvara inte ens de som är orsaken till att man flytt. Tron på en snar lösning påminner mig om en bok jag nyss läste där en soldat i andra världskriget tar farväl av sin familj med orden "kriget tar slut om nån månad och då är jag tillbaka". Vi vet alla att de månaderna blev till många år. Risken är att det blir likadant med de här oroligheterna.

Hur många barn ska växa upp i de blivande flyktinglägren? Hur ordnar man med skolor för dem. Kommer det att finnas möjlighet för studier efter den grundläggande skolan? Får barnen möjlighet att leka, utforska och framför allt kommer de vuxna orka ge dem allt det barn behöver av närhet, glädje och trygghet?

Idag såg jag ett filmklipp med barn som busar med den som filmar och barn som leker trots lera och regn och en miljö där barn inte borde få tillbringa sin tid. Hur länge kommer de att leka och busa? När kommer deras ögon inte längre stråla av lekfullhet och bus?

Kom problemen för nära oss när vi plötsligt fann att vår trygga tillvaro skulle delas av några tusentals främlingar? När våra egna barn skulle dela klassrum med barn som kom med båtar över ett farligt hav? När vi skulle dela våra städer och samhällen med människor med annat språk och annan kultur? När vår välfärd blev hotad? Har vi glömt bilden av den döda pojken på stranden?

För ett tag sedan hittade jag material från en studiedag om invandring. Det var från tiden med oroligheter i forna Jugoslavien. I det materialet låter man oss fundera på hur vi skulle göra om det vore oss det gällde. Om Sverige av någon anledning skulle bli omöjligt att leva i. Var skulle jag söka mig? Hur skulle jag bli bemött i det land jag önskade mig till? Hur skulle jag leva i det landet? Skulle något land överhuvudtaget ta emot mig och min familj?
Denna övning gav en liten uppfattning av hur det kan vara att leva som flykting. Det var nämligen inte alls säkert att jag skulle kunna välja och vraka bland mottagande länder och inte mycket av det gamla livet skulle finnas med mig i mitt nya hemland. Skrämmande men som tur är nån verklighet för mig idag.

Inte för mig men för tusentals andra. Människor som vi kallar våra medmänniskor men som vi inte tillåter att komma in i vårt land. Plötsligt blev våra länders gränser så viktiga. Gränser som vi förut jobbat för att ta bort.

Jag ser bilderna, läser texterna och blir mer och mer sorgsen. Hur skall detta få ett slut om vi bara stoppar huvudet i sanden och tror att nån annan skall lösa problemet så långt från oss som möjligt! Vad kommer att stå i historieböckerna om den tid vi lever i och hur kommer våra barnbarn att döma oss?
Mina tankar går till alla de som ger av tid och kraft i sitt oavlönade arbete på stränder och i flyktingläger. De är vår tids hjältar!

SNÖ

Tänk vad härligt det hade varit om dagens väder hade inträffat lagom till julen! Då längtade jag efter snö och minusgrader. Idag snöar det och det verkar kunna bli en hel del de närmsta dagar. Vintern är alltså inte slut än. Fördelen med detta är att vi säkert kan få en fin senvinter. Jag gillar verkligen att se hur snön sakta smälter bort soliga marsdagar.

När vi kommer hem till stan i morgon kanske det är dags att plocka fram skidorna igen. De ställde jag undan förra veckan. Då hade de bara använts en enda gång den här vintern. Vi får se kanske kan det bli några fina skidturer i marssolen.

I morgon väntar stan och en massa sådder som förhoppningsvis grott medan vi varit borta. Hit kommer vi tillbaka en gång till innan påsk. Då får vi nog skotta snö!

Marsväder och lite annat

Jag har alldeles nyss kommit hem från min morgonpromenad. Idag hann det bli förmiddag innan jag kom ut och det beror nog på att inte vädret lockade ut mig direkt. Idag skiner inte solen! Nu är det plötsligt typiskt mars istället för härliga senvinterfebruari. Disigt och några minusgrader - det är inte så jag vill att marsvädret ska vara.

Väl ute var det egentligen riktigt skönt. När det inte blåser är två minusgrader OK och att det trillade ner isbark från träden gjorde inte nåt alls. Inte bländades jag av solen heller. För första gången  sen vi kom till landet kunde jag gå ut utan solglasögon och var inte det minsta trött i ögonen när jag kom hem. Och väl hemma kunde jag sätta mig i värmen i köket och ta en kopp kaffe. Jag slapp krångla med att flytta stolen i solen och hitta nåt bra att ställa kaffekoppen på. Det var alltså inte ett dugg synd om mig.

Visst vill jag ha solen tillbaka men det gör inget om den dröjer några dagar. Den kommer bara vara ännu mer välkommen. Det är detta som är så fantastiskt med att leva här i Norden. Vi har alla slags väder och även om vi ibland får vänta länge på dagarna med vackert väder kan vi alltid vara säkra på att de kommer så småningom.
Vi får också lära oss att planera för annat väder än det vi har just nu även om det ibland kan vara svårt. Hur många gånger har jag inte kommit hit till landet med alldeles fel kläder. Jag kan ha lämnat stan en dag med värme och sol med kläder i packningen som passar till det vädret. När det sen blivit regnigt och kallt medan vi varit här har jag varit helt fel klädd.
Efter några år lärde jag mig att alltid se till att det fanns kläder här som passar alla slags väderlek. Det fixade jag genom att ta med de kläder som började se lite slitna ut eller som jag inte trivdes så bra med hit till landet. Jag byggde upp en garderob som visserligen inte var särskilt fin men som klarade av alla slags väderlekstyper.
Nu har jag kommit ytterligare ett steg genom att inte flytta kläder hit. När något blivit slitet här har jag köpt nytt och tagit hit. Idag är min garderob hemma i stan och här rätt lika. Det händer faktiskt att jag köper två av samma slag när jag hittar nåt jag gillar riktigt mycket. En del kläder hamnar här för att de är perfeka att ha när jag jobbar utomhus. Då kan ett par slitna jeans eller en jacka som inte är så snygg längre få flytta med från stan. Det viktigaste är att det alltid ska finnas kläder här för alla tillfällen. Numer består min personliga packning när jag åker hit i stort sett av dator, mobil och litteratur.

Men nu tillbaka till marsvädret. Än kan jag inte se mycket till vårtecken här. Visst kvittrar fåglarna lite mer än förra gången jag var här men snötäcket är tjockare och temperaturen lägre. Så här kan det få fortsätta nån vecka till men sen vill jag allt ha lite mer vår. I mitten av mars vill jag ha barmark så att jag kan börja städa upp efter vintern. Då ska jag också kunna sitta i solen och klippa matt-trasor.Nu är det alltför kallt för sånt. Blir det soliga dagar kommer solen också att värma upp min vävstuga så att jag kan göra i ordning mattväven som väntar på att solvas och skedas. Det längtar jag efter!

Det blev inte så mycket om vädret men än har bara en halv dag gått av månaden mars. Än hinner det bli både snöstorm och solskensdagar. Det är tur att vi inte kan förutse vädret så långt fram. Då finns fortfarande hoppet kvar.

Nu ser jag att solen nästan bryter genom dimmolnen. Dags att sluta och klä på sig för en stund ute kanske.