Februari - nästan slut!

Januari är den hemska månaden som aldrig tar slut. Februari däremot är kort både i antalet dagar och i känslan. Idag borde det vara sista februaridagen men eftersom det är skottår finns det ännu en februaridag att njuta av innan min älsklingsmånad mars börjar.

Det har varit en vädermässigt bra februari. Jag gillar verkligen vintern, i alla fall de år det är snö och hyfsat kallt. Så mycket snö har det inte varit men rätt många dagar med sol och kyla. När jag var på landet senast hade jag några riktigt fina dagar och nu när vi är tillbaka igen är det så underbart fint februariväder. Det är vecka nio, d.v.s. den vecka vi hade vinterlov när vi jobbade. Jag minns år då vi knappt varit utomhus p.g.a. dimma eller regn och år då det varit 20 grader kallt. I år har det hittills varit precis perfekt med kalla nätter och dagar med sol då temperaturen nått upp mot 5 plusgrader. Det har blivit många timmar i solen och en hel del långa sköna promenader. Snö finns det men inte mer än att det går lätt att promenera. Lite för lite för att åka skidor tyvärr.

Än dröjer det innan jag kan börja inspektera mina höstsådder. Här har solen ännu inte kommit åt mitt på dagen men om några veckor kommer nog snön att ha fått gett vika.
Jag sådde en hel del grönsaker i höstas och nu är jag allt bra spänd på om fröerna klarat vintern. Det finns frön till en ny sådd i vår om det skulle ha misslyckats. För mig passar det bra att så sent på hösten eftersom det är en lugn tid medan våren däremot är riktigt "stressig" då så mycket skall göras.Jag väntade länge på att kylan skulle komma så att jag kunde så. Ändå hann spenaten gro vilket den inte skulle få göra. Och då är den sådd i november, längre kunde jag inte vänta eftersom jag sen inte var i stugan så mycket och det lätt kunde ha blivit tjäle när jag kom tillbaka.

Nere vid sjön ligger isen tjock men snön har smält i den sköna solen. Här har jag min älsklingsplats under vårvintern. Mellan dessa stora stenblock är det oftast vindstilla.Här skiner solen när den försvunnit uppe vid stugan. Här kan man se solen gå ner bakom skogen på andra sidan sjön  och då blir det riktigt kallt här. Det dröjer innan det blir dags att ta ett kvällsdopp i solnedgången.

Snart är det mars och jag ser fram mot att njuta av några härliga soldagar då också - här eller i stan. Då blir solstunderna på baksidan av huset i stan längre och framåt slutet av månaden får vi även en stund sol frampå sena eftermiddagen.
Härliga vårvinter!

Min uppstammade fuchsia

När jag kom hem till stan efter en vecka på landet möttes jag av denna skönhet. Det är mitt i februari men fuchsian är full i blom och knopp. Det är inte längesedan jag beskar den och den visar sin tacksamhet genom att sätta en massa knopp. Detta trots att den står både varmt och mörkt.

Jag har haft många uppstammade fuchsior genom åren. Det är enkelt att "tillverka" dem genom att låta ett skott få växa på höjden samtidigt som man hela tiden plockar bort alla skott som kommer på huvudstammen. När stammen blir tillräckligt hög toppar man den och så bildas det en krona. Det kan dröja nåt år innan stammen blir stabil. Det beror på vilken slags fuchsia man stammat upp. Bäst är naturligtvis de högväxande med stabila grenar men jag har också stammat upp vekare sorter. Allra bäst tycker jag om de småblommiga sorterna men just nu har jag ingen sån. Kanske dags att starta en nu uppstamning.

Det skall bli spännande att se hur den här kommer att blomma i sommar. Kanske får jag vänta lite på den riktiga sommarblomningen när den lagt kraft på att blomma mitt i vintern.

Nya tag!

JANUARI - vilka olika tankar denna månad ger under olika tider på året.

Sommar: Januari är vit och härligt kall. Skidor, apelsiner och massor av tid att mysa vid tända ljus och en härlig kopp te.

Höst: Januari är grå men ändå med lite lyster. Under januari vänder vi mot ljusare tider. Kanske har den efterlängtade snön kommit och mycket tid tillbringas ute i solen som blir varmare för var dag.

Vinter: Januari är svart! En månad som aldrig verkar ta slut. Pengarna är slut. Orken är slut. Viljan är slut. Julen och andra fester är slut. Ett stort mörker ända fram till de sista januaridagarna när man äntligen kan se slutet på detta årligen återkommande "helvete". Detta trots att månaden innehåller allt det som man såg fram mot under sommaren. För visst är det vitt och kallt. Skidorna kan användas, apelsinerna är både billiga och goda och tiden att mysa finns.
Varför kan man inte njuta av detta då? Jag vet inte men det är samma sak varje år hur jag än förbereder mig för januari med positiva tankar och massor av bra uppslag på saker att göra.

Den här januarimånaden blev inte alls vad jag tänkt mig. Som vanligt!
Jag hade planerat att ta itu med ett av våra rum. Där står några möbler som borde målas om och väggarna skulle få en upprustning. Jag var verkligen sugen på att ta itu med detta. Vad händer då?Jo, precis det vanliga under januari. Orken att starta projektet finns inte. Jag skjuter upp starten dag för dag. "Bara det blir lite ljusare...." och "Jag börjar till veckan när jag har hunnit ...."

Jag kom inte igång den första veckan, inte den andra heller och den tredje veckan låg jag febrig och förkyld!
Nu har det gått tre veckor och rummet står precis som förut. Nej, det stämmer inte egentligen för jag har faktiskt möblerat om lite och plockat bort en massa prylar. Barnbarnen har fått rumstera om där och alla deras leksaker finns i det rummet nu. Det fungerar bra.

Planerna har förändrats. Rummet får vänta till lite senare i vinter eller kanske till och med till i vår när jag kan måla möblerna utomhus.
När jag började flytta om i rummet var jag tvungen att ta itu med en massa papper och böcker. De skulle flyttas till övervåningen men för att de skulle få plats där var en utrensning där tvungen att genomföras.
Jag har rensat ut massor av böcker som jag aldrig kommer att läsa en andra gång. De får gå till loppis och kanske glädja nån annan. Trädgårdstidningar och andra tidskrifter som jag sparat för att de innehåller nåt jag vill spara har jag bläddrat igenom och klippt ut det som jag vill ha kvar. Det blev en hel del men när jag gjorde en andra sortering slängde jag åtskilligt.

Nu är jag nästan klar och plötsligt fick allt plats. Jag har haft högar av dåliga samveten som nu ligger i kassar för att köras till återvinning och loppis.
Kvar finns recept som skall provas. För att få finnas kvar krävs att receptet fungerar och att jag inte har just det receptet nån annanstans. Det blir en spännande tid när alla recept skall provbakas eller provlagas.

Handarbetsbeskrivningar har jag slängt i massor. Inte kommer jag att sticka eller sy allt detta! Jag som inte hinner med alla projekt jag själv kommer på. Bara det allra vackraste får finnas kvar. Den högen blev verkligen inte stor.

Ännu mindre blev inspirationshögen. Den innehåller bilder jag kan få idéer från. Bilder jag njuter av och som kan få mig att komma på nya idéer. Den högen är den jag ska satsa på i fortsättningen. Vad glad man kan bli av en bild av en rabatt fylld av solrosor och så mycket som poppar upp i huvudet av att se den!

Nu när det mesta är ordnat och bara min "tyggarderob" återstår har jag startat en del projekt. Min man önskade en "rånarluva" för att kunna gömma sig för de fåglar han ska fotografera. Han påstår att fåglarna inte blir rädda om de inte ser ansiktet. En liten springa för ögonen fick det bli och två nystan skräpgarn försvann den kvällen.
Nu har jag startat ett lite större projekt. Jag har tänkt sticka en tröja eller väst av resterna av alla tunna strumpor jag stickat de senaste åren. De flesta går i lila nyanser och några gröna skall jag nog få att passa in. Jag har bara precis startat och vet inte riktigt vad det kommer att bli. En bild på en tröja var starten. Den var delvis gjord av stickade rutor. Rutorna är stickade inifrån och utåt, nåt jag aldrig gjort förut. Än är det bara en massa idéer. Jag stickar några rutor till innan jag bestämmer mig för hur slutprodukten skall se ut. Återkommer!

Nu skall jag ta ut en banankaka ur ugnen. Receptet är från min mors samling av urklipp. Kanske just det hon använde. Det verkar lovande. Kakan har jäst upp bra och snart skall den vara klar. Kanske får just det receptet leva vidare - kanske hamnar det i papperskorgen.

Idag skiner solen och ute är det nära -15. Kanske är januari inte så hopplös. Visst det är 21 januari idag. Typiska tankar i slutet av månaden.

Pelargonsticklingar i krukor av tidningspapper

Äntligen har jag kommit igång med förberedelserna för sommaren. Efter flera dagars pappersstädning gav jag mig själv "lov" några timmar. Trots nära 20-graders  kyla kändes det lite vårlikt när jag tittade ut genom fönstret och såg vintersolen stråla. Man kan ju tänka bort kylan när man står inomhus bredvid ett element!

Jag har visserligen en massa små krukor men de är så grunda och de kommer att behövas när jag skall skola ut tomatplantor och andra växter som skall sås lite senare. När jag hittade en beskrivning på hur men gör papperskrukor utan den där dyra trägrejen tänkte jag iallafall prova om det fungerar.

Jag vill ha krukor som passar i kött-trågen som jag har massor av. En gammal flourtablettburk passade perfekt.

Först vek jag ett blad från en tidning dubbel. Jag valde ett papper som blev lagom högt när jag vek det dubbelt.
Jag vek ner ett av hörnen så att det vikna slutade ca en cm upp.

Sen börjar jag rulla in burken från den ovikta sidan. Som avslutning viker jag in papperet i botten och tejpar noga.

Dags att ta ur burken och placera krukan i plast-tråget. Sen fyller jag med sandblandad jord ända upp och trycker till jorden lite innan jag fyller upp igen. Sticklingen sticks ner och jorden pressas ihop igen. Lite sand kring sticklingen skall göra att den rotar sig fortare. Sätt det fulla tråget i en plastpåse

Vattna och ställ med bra undervärme ovanför ett element. Var försiktig med solljuset!

Nu är det bara att vänta och hoppas. Lite tidigt är det än men mina sommarsticklingar har växt sig så stora att de behöver toppas för att bli knubbiga. Säkert kommer jag att behöva toppa dem en gång till innan de skall ut på sommarbete. Skulle någon stickling inte ta sig så kommer fler chanser!

Varg

Finns det något annat djur som kan orsaka mer gräl och ovänskap som vargen. Människor som har precis samma åsikter i andra frågor kan stå för helt olika idéer om vargens vara eller inte vara. Själv är jag i grunden positiv till varg men kan förstå att andra som lever med varg inpå sig kan "hata" den. Speciellt om man råkat ut för angrepp på sin älskade kompis, hunden, eller de gulliga fåren i hagen intill huset. Jag kan också förstå oron när man släpper ut sina barn att leka där det dagarna innan gått vargar förbi huset.

Jag är alltså delad i frågan om vargjakt och hur många vargar som skall få finnas i vårt land. Trots detta är jag oerhört intresserad av vargen och önskar att nån gång i livet få se en varg som lever  frihet så nära mig att jag kan se den i ögonen. Min tro är att den har gula lite lömska ögon som skall se rakt igenom mig. Hittills har jag inte lyckats komma så nära nån varg. Jag har inte ens sett nån varg utanför djurparker.

Dessa spår mötte oss när vi kom till landet dagarna innan nyår. De gick i utkanten av gården men just då började det mörkna så vi fick vänta till dagen därpå för att kunna utforska spåren och spåra dem framåt och bakåt.
Trots ca 10 graders kyla var vi tidigt uppe för att starta spårningen.
Vi började med att följa spåren framåt. Det verkade vara en stor ensam varg. Hans spår gick efter en gammal väg. Den följde han i ca 100 m innan han svängde av ut i en granplantering. Där ville vi inte tränga in oss utan vi valde att gå en väg som vargen borde korsa längre fram. Det visade sig stämma och sen hade vargen följt vägen i nära en kilometer innan han genade genom en del av skogen med stora klippblock och stenrösen. Vi fortsatte vägen istället och ungefär där vi trott att vargen skulle komma ut på vägen hittade vi hans spår igen. Tyvärr korsade han bara vägen och fortsatte ut över åkrarna. Vi fick ge upp och valde att vandra hemåt och spara fortsättningen till dagen efter.

På eftermiddagen spårade jag bakåt ensam. Vargen hade innan han kom fram på vår gård korsat en annan gård och innan dess gått över vår lilla sjö. Jag kunde se var han gick "i land" och tänkte starta spårningen där. Landvägen dit är det dryga kilometern, över sjön bara några hundra meter. Isen höll visserligen för en stor varg men jag vågade inte utmana och försöka ta mig över den vägen. Det behövde jag inte heller eftersom jag visste var han gått i land. Det var alltså inte svårt att hitta spåren igen. Även på den här sidan av sjön valde han att följa vägen. Inte helt visade det sig för där vägen går runt en stor grushög väljer han att gå rakt över högen. Inte helt lätt att ta sig upp där men för honom verkar det gå bra. Själv valde jag vägen!

Sen följer han vägen tills vi kommer till en korsning. Här trodde jag att han skall fortsätta rakt fram men istället svängde han precis åt det håll jag borde gå för att komma tillbaka hem. Jag hade tänkt släppa honom om han hade fortsatt rakt fram men nu fick jag möjlighet att fortsätta spårandet ytterligare någon kilometer tills vi kom fram till ett gammalt torp.

Här händer något konstigt! Plötsligt går ett spår ner mot några åkrar. Ett spår som går ihop med det spår jag följer. Här verkar det ha gått två vargar! Den nya vargen har lite mindre spårstämplar och den svänger alltså av så att "min" varg fortsätter ensam resten av vägen mot vår stuga.
Nu måste jag se var de kommer ifrån. Hittills har min varg gått på vägar jag känner till och hela tiden åt rätt håll för att jag som spårar skall komma hem igen. Så kan det inte fortsätta så länge till. Det stämmer. De två vargarnas spår kommer från grannbyn. Jag följer dem bakåt några hundra meter men blir tvungen att sluta när jag kommer fram till ett stort vindfälle. Där kan jag inte ta mig igenom medan tydligen vargarna inte har haft några problem med det alls. Spåren försvinner in bland nedfallna granar och tallar och nu är det dags för mig att lämna min varg. I morgon skall jag försöka att hitta spåren där de försvann ner över åkrarna för att se vart han var på väg!

Morgondagen visade sig bli en härligt solig dag och jag njöt av att få ge mig ut och spåra min varg.  Jag hann gå långt innan jag hittade spåren. De kom över ett hygge, korsade vägen jag gick på och fortsatte in i skogen mellan stora stenblock. Jag valde att sluta spåra eftersom jag skulle ha haft stora problem att följa spåren bland alla dessa klippor och stenar. Jag vet ju var vargen tog vägen och eftersom en varg kan förflytta sig över stora arealer skulle jag ändå bli tvungen att släppa den så småningom. Jag fick chansen att följa den i dryga milen och tycker nog att jag lärt känna den rätt bra under de nära två dagar jag följt den. Men nog saknar jag den viktigaste biten - den att få se den också. Men vem vet kanske står den en dag framför mig på nån av mina promenader i skogen. Jag längtar och hoppas. Hoppas också att jag inte skall drabbas av rädsla utan kunna njuta fullt ut av det vackra djur den är. Tills dess får jag nöja mig att spåra den.

Restgarnssockor

Såna här lådor finns det sex av i vår övre hall. De är alla fulla med restgarner i olika grovlekar och kvalitéer.

I höst har det minskat lite i just den här lådan då jag stickade vantar och sockor till romska barn i Makedonien. Jag kan se att det minskat men för att bli riktigt nöjd behöver mycket garn försvinna. Nu till jul passar jag på att sticka restgarnssockor till den del av familjen som skaffat ett torp under hösten. De är verkligen inte vana kalla golv eftersom de bor  ett hus som värms upp med golvvärme.

När man skall sticka nåt av restgarn infinner sig alltid frågan om garnet kommer att räcka. Det blir ännu mer problematiskt när man skall sticka två likadana som med sockor och vantar. I höst har jag kommit på hur jag skall göra för att slippa ha de funderingarna i huvudet när jag stickar. Då har det blivit mycket roligare att sticka.
Så här gör jag:

 Det enda du behöver är en bra hushållsvåg och gärna då en digital. och så massor med restgarner naturligtvis!

1. Jag väger en annan stickad socka i ungefär samma kvalité och storlek som den jag tänker sticka. Själv har jag mycket garn lämpligt för stickor 3 och 3½. Det mesta är i 75% ull.

2. Sen väger jag det garn jag valt ut och kollar om det väger två ggr den socka jag vägt.Gör det inte det plockar jag in en färg till.

3. Dags att nysta upp så att jag får två nystan av varje färg. Innan jag startar väger jag nystanet och försöker sen att nysta upp två lika stora nystan. Kontrollväg.

4. Som avslutning kollar jag vad ett nystan av varje färg väger för att vara säker på att det skall räcka när jag stickar.

I det här läget funderar jag på hur jag skall randa. Eftersom jag vet hur mycket varje färg väger kan jag göra en randning som fungerar.

Här har jag stickat klart en socka och precis börjat på nästa. Jag fick rätt mycket kvar av alla färger när jag gjort klar den och räknar med att få ungefär lika mycket kvar när jag stickat den sockan. Jag använder inte de små nystana utan lägger undan dem.

Dags för nästa par sockor. Nu är det bra att det finns två lika stora nystan kvar för de färgerna skall jag använda i detta par för att få slut på dem. Jag behöver några nya färger och nystar upp dem och kontrollväger så att detta skall räcka. Här kommer det att bli smalare ränder av tre färger och bredare av de grå och vita.

Bara att sätta igång då. Det finns massor av garn som väntar på att få bli sockor som skall värma frusna fötter. 

December - en fantastisk månad

Så blev det då december i år också! Lite oväntat var det efter en oändlig höst som inte verkade vilja släppa taget. Sol och värme har vädret bjudit oss på och jag har njutit av hösten mer än jag någonsin gjort. Tänk att kunna sitta ute och fika i solen i slutet av november! Det har jag gjort vid åtskilliga tillfällen i år.
Men så kom då vintern när det bara var någon vecka kvar av november. Ena dagen var det höst och så dagen därpå full vinter.Jag var på ett skönt höstbesök i Skåne och åkte ner i 10-gradig värme. Innan jag reste hem hann temperaturen sjuka ner under nollan till och med nere i "södern". När jag vaknade dagen efter i min egen säng var det redan full snöstorm i Skåne och min kära kusin som jag besökt skottade snö från gård och platt tak. Här uppe fick vi ingen snö och bara någon dag senare var det lika varmt igen.
Nu har december börjat med någon minusgrad och även om vi inte har nån snö här känns det ändå som vinter. Få se hur länge det håller sig så. Det verkar vara riktig varm luft på gång. Nu var det inte vädret jag tänkt skriva om utan december!

För mig har december en särskild plats bland årets månader. Inte bara för att den är den sista i raden av månader och inte heller för att den innehåller julhelgen. Nej det är nog de långa sköna kvällarna och det jag fyller dem med som gör december till den härligaste av månader. När jag jobbade var december så stressig! December och maj är de jobbigaste månaderna som lärare. Har men sen egna barn byggs stressen på ordentligt. Så mycket som skall fixas och så många måsten! Sen tar allt slut den 24:e och man har ingen ork kvar för att kunna  njuta av julen.

Sen jag lämnade jobbet har jag verkligen upplevt andra sorters december. Nu njuter jag av julmusik, att förbereda julklappar till barnbarn och födelsedagspresenter till alla barn och barnbarn som råkar fylla år mellan lucia och slutet av januari. Jag bakar och förbereder julmat i lugn och ro och njuter verkligen av att stå där i köket och pyssla. Just nu verkar december oändlig men jag vet att tiden kommer att rusa även i år. Jag skall försöka att inte hänga på stressen utan säga nej när jag känner att julfriden är hotad.

I år kommer vi att vara "dagis" åt en ettåring några dagar i december och det är nåt jag ser fram mot. Hon är naturligtvis helt ovetande om vad december innebär men nog skall hon få vara med och baka lite hon också. Hennes lite äldre bror tänker jag låna några dar för att pyssla och baka med. En tur till tomteskogen får det allt bli också.

Mest skall jag ändå njuta av att bara vara. Det är ett slitet uttryck men det säger så mycket. Bara vara är vad jag vill vara nu i december. En stund i soffan med julskivor, lite god mat och ett härligt handarbete räcker för mig. Naturligtvis tillsammans med ett antal tända stearinljus och gärna med en katt i knät.

Kan man ha det bättre? Hur stor del av världens befolkning har lyckan att få njuta av lugn och trygghet som vi i Sverige? Mina tankar går ofta till dem som nu är på flykt undan terror, och förföljelse eller naturkatastrofer och resultat av vårt sätt att använda jordens resurser. Vem har sagt att just jag skall få leva detta härliga liv? Det gäller att ta till vara på den möjligheten och värdesätta det man har.

Inga recept eller stick- och virkbeskrivningar idag men en bild på resultatet av ett besök i garnaffär i Skåne. En verkligt rolig "klänning" att sticka blev det och en uppskattad present.