När jag var 9 år gammal fanns det ett radioprogram som jag glömt namnet på men som alltid hade ett inslag om Morokulien. Programledare var Lennart Hyland.
Morokulien var (är) ett område precis vid svensk-norska gränsen och ordet kommer av det norska ordet morro och det svenska kul som ju betyder det samma.
I programmet utlyste man en tävling om det bästa sillreceptet. Det skulle få bli nationalrätt i Morokulien. Jag vet inte om jag kommer ihåg det helt rätt men så här gör iallafall jag.
1. En fryst saltsillförpackning tinas och urvattnas ca 1 tim
2. Stek lätt en skivad stor lök.
3. Torka sillfiléerna och vänd dem i grovt rågmjöl.
4. Varva sill och lök i en ugnfast form. Häll över lite grädde och stek i ugnen tills fisken går att dela lätt med en gaffel.
5. Servera med lingonsylt och vispad grädde. Det är jättegott med kokt mandelpotatis till.
Jag hade helt glömt bort det här receptet. Vi åt ofta Morokuliensill i mitt föräldrahem men som vuxen hade jag inte lagat det förrän för några år sedan. Det är en härlig smakkombination med den salta sillen, sura och friska lingonsylten och den milda grädden. En rätt värd att pröva.
lördag 31 mars 2012
tisdag 27 mars 2012
Sommarvärme
Det är bara slutat av mars men idag orkade termometern upp till 20 grader. Jag har tvättat uterumsgolvet och snyggat upp efter vintern. I kvällningen satt jag i solen och stickade. Att kunna sitta i bara linne och shorts klockan 18 den 27:e mars! Har det hänt någon gång förut tro?
När vi tog vår kvällspromenad upptäckte vi stora knoppar på hassel och björk. En björk hade t.o.m. musöron. Det sötaste vårtecknet var ändå den här vitsippan som stod med några kompisar i vägrenen.
När vi tog vår kvällspromenad upptäckte vi stora knoppar på hassel och björk. En björk hade t.o.m. musöron. Det sötaste vårtecknet var ändå den här vitsippan som stod med några kompisar i vägrenen.
I morgon skall det bli kallare igen och under helgen skall det tydligen även kunna komma lite snö. Vilken lycka att vara ledig och kunna njuta av de dagar solen skiner och det är varmt.
Regniga och gråa dagar finns så mycket roligt att sysselsätta sig med inne.
måndag 26 mars 2012
Kvastskaftsvirkning
Ja, vad är det egentligen?
När jag besökte min garnaffär för någon månad sedan lärde jag mig den tekniken. Enkelt, men i början kändes det väldigt avigt. Efter att stickat med stickor 2½ i flera månader höll jag en sticka 12 i min hand. Första tiden var det väldigt ovant men jag vande mig snart.
Nu var bara frågan vad jag skulle göra. En halsduk kändes som ett lagom projekt. Jag letade rätt på lämpliga restgarner och startade. Efter ett tag insåg jag att garnet inte skulle räcka till en halsduk. Jag ville inte repa upp så nu var det bara att tänka om. Kanske skulle det räcka till framstyckena på en väst. Jag hade ett lämpligt garn som skulle kunna bli bakstycke.
Under arbetets gång märkte jag att västen skulle bli alldeles för liten. Istället för att virka ihop styckena virkade jag ett "galler" mellan dem. Jag tycker att västen blev riktigt bra och trivs i den.
När jag besökte min garnaffär för någon månad sedan lärde jag mig den tekniken. Enkelt, men i början kändes det väldigt avigt. Efter att stickat med stickor 2½ i flera månader höll jag en sticka 12 i min hand. Första tiden var det väldigt ovant men jag vande mig snart.
Nu var bara frågan vad jag skulle göra. En halsduk kändes som ett lagom projekt. Jag letade rätt på lämpliga restgarner och startade. Efter ett tag insåg jag att garnet inte skulle räcka till en halsduk. Jag ville inte repa upp så nu var det bara att tänka om. Kanske skulle det räcka till framstyckena på en väst. Jag hade ett lämpligt garn som skulle kunna bli bakstycke.
'
I min garderob ligger en massa växtfärgade entrådiga garner sedan 80-talet. De grövre garnerna har jag stickat upp medan entrådiga garner blev kvar. Nästa projekt blev en sjal i tre olika blå nyanser. På den här bilden kan man se hur mönstret blir vid kvastskaftsvirkning .
Det "poppar" hela tiden upp nya projekt. Nu skall det bli en halsduk men vad det blir därefter kan man aldrig veta.
Om du vill lära dig kvastskaftsvirkning kan du googla fram bra beskrivningar på hur man gör!
söndag 25 mars 2012
Vårtecken
Påfågelöga som lapar sol på asfalten.
De första "vilda" blåsipporna.
Snödropparna vid ödetorpet.
Nässelfjärilar i massor.
Samtidigt som isen ligger tjock på sjön.
Idag blåser det kallt och på radion pratar man om snö nästa helg. Det gäller att njuta när värmen finns här. Det har jag gjort i en vecka nu. I morgon börjar vardagen igen. Men även den innehåller små guldkorn. Njut av dem!
fredag 16 mars 2012
Fuchsia
Det är en växt som funnits med mig i många år. Den har funnits i olika skepnader och alla har haft något speciellt som gjort att jag försökt att bevara dem så länge som möjligt.
Min mamma hade nog den vanliga "göteborgskan". Jag minns inte någon annan fuchsia från min barndom. Jag tyckte inte om den och kunde väl inte tänka mig att jag som vuxen skulle bli så förtjust i "göteborgskans" släktingar.
Så här började det:
Hos en granne såg jag för ca 15 år sedan en uppstammad fuchsia. Ungefär samtidigt fick jag Rockdalas katalog i handen. Inte hade jag en aning om att fuchsior kunde se så olika ut. Efter att läst och bläddrat runt i några dagar kom jag fram till att jag skulle försöka att stamma upp egna plantor. Jag valde ut en sort med små lila-röda blommor. När jag bläddrade runt hittade jag till de härdiga plantorna. Kunde de verkligen klara av att övervintra ute? Värt att göra ett försök iallafall. Jag hittade en söt rosa-ljuslila miniblomma som jag beställde. I samma beställning kom det med några storblommiga som jag skulle ha i amplar.
Ampelplantorna blev kortlivade. Jag lyckades inte speciellt bra med dem och de hamnade i komposten när hösten kom.
Den härdiga hade växt bra där jag planterat den i norrläge på vår lilla "bakgård". Här är nog egentligen minst zon 3 men mellan husen i lä kommer vi säkert upp i zon 2. När våren kom nästa år kontrollerade jag varje dag om jag kunde se något liv i fuchsian och glädjen var stor när den visade tecken på att ha överlevt. Den lever fortfarande och jag har kunnat dela den så att jag nu har tre plantor. Varje vår är det lika oroligt innan den börjar grönska. Den fryser ner men kommer nerifrån varje år. Blomningen var enorm år 4-7 men har nu minskat på moderplantan. Det är kanske dags att byta växtplats.
Den planta som jag stammade upp hade jag i 7 år. För vart år blev den tätare och blomningen ökade hela tiden. Jag tog mängder med skott i samband med att jag beskar den och fick nya plantor att stamma upp. Några fick stanna här hemma, andra blev mycket uppskattade presenter.
När hösten kom var det samma besvär varje år. In i bilen och sen de 4 milen till vår jordkällare. Där "bodde" de sen fram till våren då de gjorde samma resa åt andra hållet.
Plantorna blev större och flera. Jordkällaren var en sommar vattenfylld och på hösten vågade jag inte ställa fuchsiorna där utan de fick bo i ett rum där vi hade lite kallare. Det fungerade inget vidare då de nästan direkt fick lusangrepp. Övriga växter i rummet blev också angripna och sen blev det ett evigt flyttande av växter i och ur karantän! Jag gav upp och hösten därpå fick fuchsiorna gå en plågsam död till mötes ute i kylan.
I vintras kunde jag inte längre motstå lusten att gå in på Rockdalas hemsida. Resultatet blev sex olika härdiga plantor. Idag har jag planterat dem i nya krukor och tagit sticklingar. Nu håller jag tummarna för att de skall utvecklas bra så att jag kan sätta ut dem på olika ställen både här och på landet. Kanske utmanar jag ödet och sätter någon borta i Bergslagen i zon 4. Tar sig sticklingarna kommer jag att ha plantor så att det räcker och blir över.
Jag har även köpt några sticklingar för att stamma upp. Det där med att "bränt barn skyr elden" stämmer ju inte in på oss odlare.
Den här gången skall jag följa mina plantor med kameran. Jag kommer att lägga in foton lite då och då för att se hur de utvecklas. Nu är det för mörkt för att fota. Det får bli i morgon i stället. Nu vilar plantorna efter dagens omplantering.
Min mamma hade nog den vanliga "göteborgskan". Jag minns inte någon annan fuchsia från min barndom. Jag tyckte inte om den och kunde väl inte tänka mig att jag som vuxen skulle bli så förtjust i "göteborgskans" släktingar.
Så här började det:
Hos en granne såg jag för ca 15 år sedan en uppstammad fuchsia. Ungefär samtidigt fick jag Rockdalas katalog i handen. Inte hade jag en aning om att fuchsior kunde se så olika ut. Efter att läst och bläddrat runt i några dagar kom jag fram till att jag skulle försöka att stamma upp egna plantor. Jag valde ut en sort med små lila-röda blommor. När jag bläddrade runt hittade jag till de härdiga plantorna. Kunde de verkligen klara av att övervintra ute? Värt att göra ett försök iallafall. Jag hittade en söt rosa-ljuslila miniblomma som jag beställde. I samma beställning kom det med några storblommiga som jag skulle ha i amplar.
Ampelplantorna blev kortlivade. Jag lyckades inte speciellt bra med dem och de hamnade i komposten när hösten kom.
Den härdiga hade växt bra där jag planterat den i norrläge på vår lilla "bakgård". Här är nog egentligen minst zon 3 men mellan husen i lä kommer vi säkert upp i zon 2. När våren kom nästa år kontrollerade jag varje dag om jag kunde se något liv i fuchsian och glädjen var stor när den visade tecken på att ha överlevt. Den lever fortfarande och jag har kunnat dela den så att jag nu har tre plantor. Varje vår är det lika oroligt innan den börjar grönska. Den fryser ner men kommer nerifrån varje år. Blomningen var enorm år 4-7 men har nu minskat på moderplantan. Det är kanske dags att byta växtplats.
Den planta som jag stammade upp hade jag i 7 år. För vart år blev den tätare och blomningen ökade hela tiden. Jag tog mängder med skott i samband med att jag beskar den och fick nya plantor att stamma upp. Några fick stanna här hemma, andra blev mycket uppskattade presenter.
När hösten kom var det samma besvär varje år. In i bilen och sen de 4 milen till vår jordkällare. Där "bodde" de sen fram till våren då de gjorde samma resa åt andra hållet.
Plantorna blev större och flera. Jordkällaren var en sommar vattenfylld och på hösten vågade jag inte ställa fuchsiorna där utan de fick bo i ett rum där vi hade lite kallare. Det fungerade inget vidare då de nästan direkt fick lusangrepp. Övriga växter i rummet blev också angripna och sen blev det ett evigt flyttande av växter i och ur karantän! Jag gav upp och hösten därpå fick fuchsiorna gå en plågsam död till mötes ute i kylan.
I vintras kunde jag inte längre motstå lusten att gå in på Rockdalas hemsida. Resultatet blev sex olika härdiga plantor. Idag har jag planterat dem i nya krukor och tagit sticklingar. Nu håller jag tummarna för att de skall utvecklas bra så att jag kan sätta ut dem på olika ställen både här och på landet. Kanske utmanar jag ödet och sätter någon borta i Bergslagen i zon 4. Tar sig sticklingarna kommer jag att ha plantor så att det räcker och blir över.
Jag har även köpt några sticklingar för att stamma upp. Det där med att "bränt barn skyr elden" stämmer ju inte in på oss odlare.
Den här gången skall jag följa mina plantor med kameran. Jag kommer att lägga in foton lite då och då för att se hur de utvecklas. Nu är det för mörkt för att fota. Det får bli i morgon i stället. Nu vilar plantorna efter dagens omplantering.
onsdag 14 mars 2012
Mörbultad
Tänk vad mycket konstiga ord det finns! Man säger dem men tänker sällan på vad de egentligen betyder. Ordet mörbultad är ett sånt.
Jag vaknade i morse och mörbultad vad det ord som bäst beskrev hur jag kände mig. De två senaste dagarna har jag tillbringat i min största trädgård - den vid Vänerns strand. Vintern har inneburit att fyra jättebjörkar har avverkats och nu var gården fylld av små kvistar och sågspån. Dotter och måg har krattat ihop en stor hög med grenar och det låg kvar en jättehög med ris från de buskar jag avverkade för att traktorn som användes till björkavverkningen skulle ta sig fram. Det fanns alltså att göra!
Ett fantastiskt vårväder gjorde arbetet mycket trevligare än det skulle ha varit om det blåst och varit dimma - det vanligaste vädret här vid vårt stora innanhav under tidig vår. Eldandet fungerade bra. Det finns nog en liten pyroman i mig. Jag hann också med att grovrensa rabatterna för att alla snödroppar som redan blommar skulle komma till sin rätt.
Efter det vågade jag mig på en gran som skulle avverkas. Med motorsåg var det tänkt men den vågade jag mig inte på. Visst kunde jag klara granen med en vanlig såg! Envishet finns det gott om och det skulle vara så skönt att kunna elda upp allt granris när det var nästan vindstilla.
Visst fick jag ner granen, men oj vad kroppen fick jobba! Alla dessa små muskler som vilat långa vintern kom i arbete.
Att vakna i morse var som att vakna efter ett Vasalopp. Skönt att veta att musklerna finns men hemskt att veta att en dag fylld av städning väntar. Inte bästa dagen för kroppsarbete direkt. Det känns som om någon har bultat min kropp med en sån där manick som min mamma använde för att bulta ut biffarna riktigt tunna och möra. Träningsvärken lär jag ha några dagar. Sen är det dags för nästa insats. Att kratta löv kanske kan aktivera ytterligare några muskler. Här behövs varken yoga eller "friskis och svettis".
Man kan verkligen säga att en trädgård håller kroppen igång. Med tre trädgårdar är det ingen risk att man blir försoffad direkt.
Jag vaknade i morse och mörbultad vad det ord som bäst beskrev hur jag kände mig. De två senaste dagarna har jag tillbringat i min största trädgård - den vid Vänerns strand. Vintern har inneburit att fyra jättebjörkar har avverkats och nu var gården fylld av små kvistar och sågspån. Dotter och måg har krattat ihop en stor hög med grenar och det låg kvar en jättehög med ris från de buskar jag avverkade för att traktorn som användes till björkavverkningen skulle ta sig fram. Det fanns alltså att göra!
Ett fantastiskt vårväder gjorde arbetet mycket trevligare än det skulle ha varit om det blåst och varit dimma - det vanligaste vädret här vid vårt stora innanhav under tidig vår. Eldandet fungerade bra. Det finns nog en liten pyroman i mig. Jag hann också med att grovrensa rabatterna för att alla snödroppar som redan blommar skulle komma till sin rätt.
Efter det vågade jag mig på en gran som skulle avverkas. Med motorsåg var det tänkt men den vågade jag mig inte på. Visst kunde jag klara granen med en vanlig såg! Envishet finns det gott om och det skulle vara så skönt att kunna elda upp allt granris när det var nästan vindstilla.
Visst fick jag ner granen, men oj vad kroppen fick jobba! Alla dessa små muskler som vilat långa vintern kom i arbete.
Att vakna i morse var som att vakna efter ett Vasalopp. Skönt att veta att musklerna finns men hemskt att veta att en dag fylld av städning väntar. Inte bästa dagen för kroppsarbete direkt. Det känns som om någon har bultat min kropp med en sån där manick som min mamma använde för att bulta ut biffarna riktigt tunna och möra. Träningsvärken lär jag ha några dagar. Sen är det dags för nästa insats. Att kratta löv kanske kan aktivera ytterligare några muskler. Här behövs varken yoga eller "friskis och svettis".
Man kan verkligen säga att en trädgård håller kroppen igång. Med tre trädgårdar är det ingen risk att man blir försoffad direkt.
söndag 11 mars 2012
Förvarning om våren
Den här lilla krabaten var bara ett litet frö för två månader sedan. Nu visar den vägen för sina kompisar i krukorna intill. Blir det bara lite varmare skall plantan planteras tillsammans med påskliljor i en kruka som får stå på trappen och välkomna både gäster och våren.
Fönstren är fulla med sticklingar och fröplantor.Nu är det bara att hoppas på en tidig vår så att jag kan sätta ut dem i krukor och rabatter.
Mars är underbar!
Mars är underbar!
lördag 10 mars 2012
Ett brev betyder så mycket
Ett vitt kuvert med handskriven text! Lite bättre papperskvalité än på de kuvert som vanligtvis ligger i brevlådan. Vad kan det vara?
Jag öppnar de andra vita kuverten långsamt. Banken vill bjuda på bio. Vad gör man inte för sina kunder! Ett försäkringsbolag hoppas på att få mig till kund och mäklarna tror att de kan få mig att sälja huset och köpa ett nytt.
Nu ligger bara det tjocka kuvert kvar. Jag tar god tid på mig att öppna det. Vem kan det vara ifrån och vad kan det innehålla? Kan det vara ett tackbrev från någon vi lyckönskat eller från någon man beklagat sorgen? För inte kan det väl vara ett BREV, skrivet helt utan anledning bara för att man vill göra någon glad?
I kuvertet ligger ett dubbelt kort. Framsidan är fylld av de härligaste blommor man kan tänka sig. Jag öppnar kortet och där är en hel sida med text. Text riktad till bara mig. I några meningar berättar avsändaren om något hon vet intresserar mig. Ett intresse vi delar.
Jag viker ihop kortet. En konstig lugn lycka sprider sig i kroppen. Ett brev - ett kort med några rader - tänk att det kan betyda så mycket. Även nu många timmar senare finns känslan kvar.
En gång i tiden var jag en flitig brevskrivare. Under somrarna på landet kunde det bli ett brev om dagen. Mottagarna var familjemedlemmar och vänner. Som en naturlig följd av detta kunde jag själv hitta brev i brevlådan. De senaste somrarna har bara något enstaka brev hittat vägen till min sommarbrevlåda.
Saknaden är stor, men jag vet ju varför det är så här. Svaret ligger mitt framför mig. Öppnar jag min e-post finns det ofta korta meddelanden från någon vän. Ett välkommet meddelande som avsändare kan få omedelbart svar på. Snabba kontakter men oftast rätt ytliga.
Få av mina e-postmeddelande ger mig samma känsla av att någon brytt sig så mycket om mig att den köpt ett kort, satt sig att skriva om något som gör mig glad eller nyfiken, letat reda på min adress, hittat ett frimärke och sen också kommit ihåg att posta brevet.
Nu skall jag köpa ett häfte med frimärken och plocka fram lådan med vykort. Kort köpta för att glädja andra inte för att ha liggande i en låda. Första kortet skall bli ett svar med tack för gårdagens brev. Sen finns det fler som kan få öppna brevlådan och bli överraskade. Kanske jag t.o.m. kan ta mig samman och författa ett brev eller två!
Jag öppnar de andra vita kuverten långsamt. Banken vill bjuda på bio. Vad gör man inte för sina kunder! Ett försäkringsbolag hoppas på att få mig till kund och mäklarna tror att de kan få mig att sälja huset och köpa ett nytt.
Nu ligger bara det tjocka kuvert kvar. Jag tar god tid på mig att öppna det. Vem kan det vara ifrån och vad kan det innehålla? Kan det vara ett tackbrev från någon vi lyckönskat eller från någon man beklagat sorgen? För inte kan det väl vara ett BREV, skrivet helt utan anledning bara för att man vill göra någon glad?
I kuvertet ligger ett dubbelt kort. Framsidan är fylld av de härligaste blommor man kan tänka sig. Jag öppnar kortet och där är en hel sida med text. Text riktad till bara mig. I några meningar berättar avsändaren om något hon vet intresserar mig. Ett intresse vi delar.
Jag viker ihop kortet. En konstig lugn lycka sprider sig i kroppen. Ett brev - ett kort med några rader - tänk att det kan betyda så mycket. Även nu många timmar senare finns känslan kvar.
En gång i tiden var jag en flitig brevskrivare. Under somrarna på landet kunde det bli ett brev om dagen. Mottagarna var familjemedlemmar och vänner. Som en naturlig följd av detta kunde jag själv hitta brev i brevlådan. De senaste somrarna har bara något enstaka brev hittat vägen till min sommarbrevlåda.
Saknaden är stor, men jag vet ju varför det är så här. Svaret ligger mitt framför mig. Öppnar jag min e-post finns det ofta korta meddelanden från någon vän. Ett välkommet meddelande som avsändare kan få omedelbart svar på. Snabba kontakter men oftast rätt ytliga.
Få av mina e-postmeddelande ger mig samma känsla av att någon brytt sig så mycket om mig att den köpt ett kort, satt sig att skriva om något som gör mig glad eller nyfiken, letat reda på min adress, hittat ett frimärke och sen också kommit ihåg att posta brevet.
Nu skall jag köpa ett häfte med frimärken och plocka fram lådan med vykort. Kort köpta för att glädja andra inte för att ha liggande i en låda. Första kortet skall bli ett svar med tack för gårdagens brev. Sen finns det fler som kan få öppna brevlådan och bli överraskade. Kanske jag t.o.m. kan ta mig samman och författa ett brev eller två!
torsdag 8 mars 2012
Man tager vad man haver
Ibland blir det inte som man tänkt sig.
Egentligen blir det sällan som jag tänkt mig! Jag har en oförmåga att följa recept och beskrivningar. På något sätt skall de ändras om jag skall vara nöjd. Skall jag vara riktigt ärlig är det nog så att det händer saker som gör att jag inte kan följa det som jag egentligen borde. Ibland går det bra, andra gånger blir det mindre bra. Igår gick det iallafall bra!
Jag skulle baka det som ungarna kallar Kärleksmums och som i "Sju sorters kakor" går under namnet "Snoddas". Jag visste att det fanns två påsar cocos. Det var väl extrapris före jul och då köpte jag naturligtvis två påsar trots att jag egentligen aldrig använder cocos. Jag visste också att det saknades både mjölk och smör. Detta kunde jag inhandla under min dagliga morgonpromenad.
Efter promenaden är det dags att gå till verket.
Snabbt vispar jag ihop bottnen och den åker in i ugnen. Dags att göra glasyren. Då händer det oundvikliga - det finns bara knappt en dl florsocker. Snabbt söker ögonen över hyllorna i skafferiet. Finns det någon blockchoklad? Nej naturligtvis inte. Den skulle jag ha ätit upp om det funnits. Finns det något annat att stryka på bottnen? Det var ärligt talat rätt tomt i hyllorna.
Frysen då. Jo, där hittar jag en påse med urkärnade körsbär. Snabbt strör jag ut en massa körsbär över bottnen som redan börjat att jäsa upp lite. Det kan gå men det kan också hända att de iskalla körsbären sabbar hela bottnen.
När kakan kommer ur ugnen är den hög och fin. Några körsbär syns men de flesta han sjunkit ner i smeten. Bara att skära i rutor och när allt svalnat lite häller jag över florsockret.
Kakorna blev perfekt. Chokladsmaken och de syrliga körsbären blev en härlig smakblandning.
Återigen fick jag bevisa att man inte måste följa instruktioner till punkt och pricka. Det går att leva efter Cajsa Vargs råd: "Man tager vad man haver". Livet blir lite mer spännande om man vågar ta risker.
Undrar vad den här dagen bjuder på för chanser att chansa? Något blir det säkert!
Egentligen blir det sällan som jag tänkt mig! Jag har en oförmåga att följa recept och beskrivningar. På något sätt skall de ändras om jag skall vara nöjd. Skall jag vara riktigt ärlig är det nog så att det händer saker som gör att jag inte kan följa det som jag egentligen borde. Ibland går det bra, andra gånger blir det mindre bra. Igår gick det iallafall bra!
Jag skulle baka det som ungarna kallar Kärleksmums och som i "Sju sorters kakor" går under namnet "Snoddas". Jag visste att det fanns två påsar cocos. Det var väl extrapris före jul och då köpte jag naturligtvis två påsar trots att jag egentligen aldrig använder cocos. Jag visste också att det saknades både mjölk och smör. Detta kunde jag inhandla under min dagliga morgonpromenad.
Efter promenaden är det dags att gå till verket.
Snabbt vispar jag ihop bottnen och den åker in i ugnen. Dags att göra glasyren. Då händer det oundvikliga - det finns bara knappt en dl florsocker. Snabbt söker ögonen över hyllorna i skafferiet. Finns det någon blockchoklad? Nej naturligtvis inte. Den skulle jag ha ätit upp om det funnits. Finns det något annat att stryka på bottnen? Det var ärligt talat rätt tomt i hyllorna.
Frysen då. Jo, där hittar jag en påse med urkärnade körsbär. Snabbt strör jag ut en massa körsbär över bottnen som redan börjat att jäsa upp lite. Det kan gå men det kan också hända att de iskalla körsbären sabbar hela bottnen.
När kakan kommer ur ugnen är den hög och fin. Några körsbär syns men de flesta han sjunkit ner i smeten. Bara att skära i rutor och när allt svalnat lite häller jag över florsockret.
Kakorna blev perfekt. Chokladsmaken och de syrliga körsbären blev en härlig smakblandning.
Återigen fick jag bevisa att man inte måste följa instruktioner till punkt och pricka. Det går att leva efter Cajsa Vargs råd: "Man tager vad man haver". Livet blir lite mer spännande om man vågar ta risker.
Undrar vad den här dagen bjuder på för chanser att chansa? Något blir det säkert!
onsdag 7 mars 2012
Sömnlös efter en dag fylld av minnen
Att John Blund glömde mig i natt beror nog på de kontakter jag hade igår. Det blev en resa i tiden!
Dagen startar med ett besök på min bank. Den första person jag ser där är en gammal elev. Hon har hunnit bli närmre 50 än 40. Jag minns henne och den klass hon gick i mycket väl. Om jag fattat då vilken fantastisk grupp det var hade jag nog njutit ännu mer av tiden med dem. Så mycket vi gjorde tillsammans och så mycket mer vi kunnat gjort om jag haft den erfarenhet jag har idag.
Nästa kontakt var förälder till en elev som nu studerar och idrottar i USA. Jag blir så glad över att höra att hon fortsatt sitt idrottande och får kombinera det med studier.
Efter ca 30 år i grundskolan bestämde jag mig för att jag inte riktigt passade in. Jag kunde inte se att den var "Den skola för alla" som det så vackert hette. Jag hade faktiskt bestämt mig för att sluta som lärare när chansen att börja jobba med en grupp högstadieelever i en annan skolform dök upp. Där fick jag 5 fantastiskt jobbiga men intressanta och lärorika år. I går hade jag gjort upp med en av dessa elever om att träffas hemma hos mig. När hon kom visade det sig att hon hade med sig ytterligare tre av eleverna. Fyra ungdomar i 20-årsåldern stod utanför dörren. Vilken eftermiddag det blev! Här satt de fyra unga med bokstavsbeteckningar och bakgrunder som inte underlättat för den att hitta en plats i samhället. Ändå satt de här och berättade för mig om sina liv efter att vi skiljts åt. Väldigt mycket var positivt och flera hade jobb.
När vi skiljts åt efter tre timmars intensivt prat kunde jag känna att den tid jag fått vara med och försöka att påverka nog ändå betytt något. Roligt verkade de iallafall anse att de haft. De minns inte som jag alla duster vi hade. I deras minnen finns alla stunder vi skrattat tillsammans och alla "hyss" de hittade på. I en sån liten grupp kommer man varandra väldigt nära och eftersom jag var den vuxen som fanns med hela tiden blev min roll både lärarens och förälderns. På både gott och ont!
Sömnlösheten i natt innehöll mycket minnen. Mina tankar gick gång på gång till de elever jag mött under de nära 40 år jag jobbat i skolan. De flesta har passerat utan att göra stora avtryck. För dem var jag bara en i raden av vuxna vid sidan av deras föräldrar. De behövde inte mig på samma sätt som de som finns kvar i mitt hjärta. De trasiga, struliga, arga och rädda, de med bokstavskombinationer och de med icke närvarande föräldrar - de finns kvar och varje gång jag möter nån av dem och ser och hör att de lyckats hitta fram till ett liv som de är nöjda med glädjer jag mig. Kanske var jag en av pusselbitarna i deras livspussel.
Jag är både tacksam och stolt över att fått vara med i skolan under så många år. Nu känner jag att jag ändå gjort rätt för mig och att sluta några år i förtid innebär en fantastisk chans att förverkliga många av de projekt jag försakat när jag hade jobbet som mitt största intresse. Jag är lycklig som fått ha "världens viktigaste jobb" så många år!
Dagen startar med ett besök på min bank. Den första person jag ser där är en gammal elev. Hon har hunnit bli närmre 50 än 40. Jag minns henne och den klass hon gick i mycket väl. Om jag fattat då vilken fantastisk grupp det var hade jag nog njutit ännu mer av tiden med dem. Så mycket vi gjorde tillsammans och så mycket mer vi kunnat gjort om jag haft den erfarenhet jag har idag.
Nästa kontakt var förälder till en elev som nu studerar och idrottar i USA. Jag blir så glad över att höra att hon fortsatt sitt idrottande och får kombinera det med studier.
Efter ca 30 år i grundskolan bestämde jag mig för att jag inte riktigt passade in. Jag kunde inte se att den var "Den skola för alla" som det så vackert hette. Jag hade faktiskt bestämt mig för att sluta som lärare när chansen att börja jobba med en grupp högstadieelever i en annan skolform dök upp. Där fick jag 5 fantastiskt jobbiga men intressanta och lärorika år. I går hade jag gjort upp med en av dessa elever om att träffas hemma hos mig. När hon kom visade det sig att hon hade med sig ytterligare tre av eleverna. Fyra ungdomar i 20-årsåldern stod utanför dörren. Vilken eftermiddag det blev! Här satt de fyra unga med bokstavsbeteckningar och bakgrunder som inte underlättat för den att hitta en plats i samhället. Ändå satt de här och berättade för mig om sina liv efter att vi skiljts åt. Väldigt mycket var positivt och flera hade jobb.
När vi skiljts åt efter tre timmars intensivt prat kunde jag känna att den tid jag fått vara med och försöka att påverka nog ändå betytt något. Roligt verkade de iallafall anse att de haft. De minns inte som jag alla duster vi hade. I deras minnen finns alla stunder vi skrattat tillsammans och alla "hyss" de hittade på. I en sån liten grupp kommer man varandra väldigt nära och eftersom jag var den vuxen som fanns med hela tiden blev min roll både lärarens och förälderns. På både gott och ont!
Sömnlösheten i natt innehöll mycket minnen. Mina tankar gick gång på gång till de elever jag mött under de nära 40 år jag jobbat i skolan. De flesta har passerat utan att göra stora avtryck. För dem var jag bara en i raden av vuxna vid sidan av deras föräldrar. De behövde inte mig på samma sätt som de som finns kvar i mitt hjärta. De trasiga, struliga, arga och rädda, de med bokstavskombinationer och de med icke närvarande föräldrar - de finns kvar och varje gång jag möter nån av dem och ser och hör att de lyckats hitta fram till ett liv som de är nöjda med glädjer jag mig. Kanske var jag en av pusselbitarna i deras livspussel.
Jag är både tacksam och stolt över att fått vara med i skolan under så många år. Nu känner jag att jag ändå gjort rätt för mig och att sluta några år i förtid innebär en fantastisk chans att förverkliga många av de projekt jag försakat när jag hade jobbet som mitt största intresse. Jag är lycklig som fått ha "världens viktigaste jobb" så många år!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)