Att John Blund glömde mig i natt beror nog på de kontakter jag hade igår. Det blev en resa i tiden!
Dagen startar med ett besök på min bank. Den första person jag ser där är en gammal elev. Hon har hunnit bli närmre 50 än 40. Jag minns henne och den klass hon gick i mycket väl. Om jag fattat då vilken fantastisk grupp det var hade jag nog njutit ännu mer av tiden med dem. Så mycket vi gjorde tillsammans och så mycket mer vi kunnat gjort om jag haft den erfarenhet jag har idag.
Nästa kontakt var förälder till en elev som nu studerar och idrottar i USA. Jag blir så glad över att höra att hon fortsatt sitt idrottande och får kombinera det med studier.
Efter ca 30 år i grundskolan bestämde jag mig för att jag inte riktigt passade in. Jag kunde inte se att den var "Den skola för alla" som det så vackert hette. Jag hade faktiskt bestämt mig för att sluta som lärare när chansen att börja jobba med en grupp högstadieelever i en annan skolform dök upp. Där fick jag 5 fantastiskt jobbiga men intressanta och lärorika år. I går hade jag gjort upp med en av dessa elever om att träffas hemma hos mig. När hon kom visade det sig att hon hade med sig ytterligare tre av eleverna. Fyra ungdomar i 20-årsåldern stod utanför dörren. Vilken eftermiddag det blev! Här satt de fyra unga med bokstavsbeteckningar och bakgrunder som inte underlättat för den att hitta en plats i samhället. Ändå satt de här och berättade för mig om sina liv efter att vi skiljts åt. Väldigt mycket var positivt och flera hade jobb.
När vi skiljts åt efter tre timmars intensivt prat kunde jag känna att den tid jag fått vara med och försöka att påverka nog ändå betytt något. Roligt verkade de iallafall anse att de haft. De minns inte som jag alla duster vi hade. I deras minnen finns alla stunder vi skrattat tillsammans och alla "hyss" de hittade på. I en sån liten grupp kommer man varandra väldigt nära och eftersom jag var den vuxen som fanns med hela tiden blev min roll både lärarens och förälderns. På både gott och ont!
Sömnlösheten i natt innehöll mycket minnen. Mina tankar gick gång på gång till de elever jag mött under de nära 40 år jag jobbat i skolan. De flesta har passerat utan att göra stora avtryck. För dem var jag bara en i raden av vuxna vid sidan av deras föräldrar. De behövde inte mig på samma sätt som de som finns kvar i mitt hjärta. De trasiga, struliga, arga och rädda, de med bokstavskombinationer och de med icke närvarande föräldrar - de finns kvar och varje gång jag möter nån av dem och ser och hör att de lyckats hitta fram till ett liv som de är nöjda med glädjer jag mig. Kanske var jag en av pusselbitarna i deras livspussel.
Jag är både tacksam och stolt över att fått vara med i skolan under så många år. Nu känner jag att jag ändå gjort rätt för mig och att sluta några år i förtid innebär en fantastisk chans att förverkliga många av de projekt jag försakat när jag hade jobbet som mitt största intresse. Jag är lycklig som fått ha "världens viktigaste jobb" så många år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar