Höststädning

Nu är den gjord! Den hatade höststädningen är äntligen klar. Här har varit fantastiskt höstväder och det har funnits hur många tillfällen som helst att ta itu med detta hemska jobb. Men min vana trogen har jag väntat och hoppats in i det sista. Hoppats att hösten och vintern inte alls skulle komma utan att det skulle bli sommar helt plötsligt igen.
Det är så fruktansvärt tråkigt att plocka bort alla krukor och ta hand om sommarblommor som fryst för flera veckor sedan. Vi har också två stora vinrankor med massor med löv. En av dem beskar jag idag men den andra får vänta till i början av december. De längsta rankorna har jag sparat för att göra kransar av. De löv som hamnat på uterumsgolvet har jag sopat bort men än finns massor av löv kvar på grenarna.

Vi har ett blåregn vid ingången. Det har blommat med några enstaka blommor några gånger men nu tycker jag att det fått chans att visa vad det kan. I vår skall det grävas upp och under vintern skall jag fundera på var jag skall placera det. Det får bli i stugan vid Vänern för där sitter redan en avläggare till den här plantan och den plantan har blommat fint i flera år. Det kanske är dags att försök att få upp en rosenbåge någonstans där ute. Rosor fungerar inte där p.g.a. rådjuren men blåregnet kan de gott beskära. Det mår bra av att bli lite ansat. Ett angenämt problem att lösa i vinter!
Nu beskar jag iallafall blåregnet ordentligt och tog hand om de rankor som var lagom tjocka för att inte brytas om man flätar med dem. De skall jag använda till strutar att lägga talgbollar i. Nu behöver jag bara lite stabila grenar att fläta kring. Det blir ett roligt experiment att ta itu med någon av de regniga dagar som väntar enligt SMHI.

Trädgården ser riktigt hyfsad ut nu. Plattläggningen som vi kämpat med i flera år är så bra! Det blev så rent och snyggt om man jämför med de 35 år gamla mossiga plattorna. I vår väntar resten av baksidan på att snyggas upp. Jag vet hur jag vill ha det så det är bara att sätta igång när tjälen går ur jorden. Jag har tjuvstartat genom att sätta lökväxter med vita blommor och gräva upp de växter som breder ut sig för mycket för att ge plats för perenner som är vita. Det blir också nåt att fundera på i vinter. Vad finns det för växter som har vita blommor och som trivs i norrläge?
Jag har satt snödroppar, aftonstjärnor och två vita hundtandliljor. Jag älskar hundtandliljor och har en hel del gula. Nu hoppas jag på att de här två vita skall klara vintern. De var hemskt dyra så det blev bara två stycken.

På spisen puttrar en härlig höstgryta. När maken spelat klart sin antagligen sista golfrunda för året skall vi njuta av den. Den doftar ljuvligt av lök och morötter från landet. Skörden av lök var enorm - morötterna var få och små!
Kanske hösten inte är så dum iallafall. Bäst att acceptera och göra det bästa av den. Det känns bättre nu när höstjobbet ute är avslutat.

Släktforskning och Facebook

Jag sitter och funderar över hur mycket datorn gett mig och vilka möjligheter som öppnats genom internet.
Jag vet att det är självklarheter för en stor del av den yngre generationen men kan inte sluta förundra mig över saker som jag är med om.

I min gamla hemstad finns en mycket livaktig facebookgrupp som jag av och till följer. I går var det ett foto inlagt från skolan där min mamma och hennes syskon gick i början av 1900-talet. Skolan låg så till att många av eleverna var tvungna att ta sig dit sjövägen.
Det var ett "klassfoto" med alla elever på skolan, ca 15 st. Kortet var taget i slutet på 1800-talet och min morfar eller hans syskon skulle kunna vara med på det.

Det blev en lång tråd där man frågade om olika personer och släkten. Det var verkligen intressant att läsa om de olika släktena och så småningom fick jag kontakt med en man som är son till en av mina tremänningar. Han är i startgroparna för att börja släktforska och ville ha min hjälp. Jag, som forskade lite i slutet av 1970-talet, kan nog ge honom lite starthjälp.

Den här fb-tråden har startat en process i hjärnan som inte kommit igång utan internets hjälp. Jag funderar på olika personer i släkten som jag inte hört om på massor av år, jag påminner mig personer och platser jag trott mig ha glömt och jag njuter av att få nya trådar bakåt i min släkt. Det är härligt att träffa på människor man inte visste att de fanns ens.

Jag har bekanta som helt förkastar Facebook och som aldrig skulle kunna tänka sig att vara med där. De ser bara det negativa och inte de här tillfällena som för människor tillsammans och som väcker gamla minnen. Den här gruppen från min barndomsstad har hjälpt mig att minnas massor. Idag ser jag en stad som jag inte har mycket gemensamt med men som gömmer härliga minnen från en förgången tid.

Handledsvärmare - muddar

Detta är resultatet av restgarner och höstmörka kvällar i stugan. Flera muddar lär det bli för här hemma finns ännu mer restgarner. Nu måste jag bara hitta på ett nytt mönster för att sticka de diagonalrandiga går visserligen fort men börjar bli tråkigt. Fördelen är att jag kan slötitta på TV samtidigt vilket inte går när jag stickar de med bårder. Den bården är förresten tagen från ett par grytlappar jag vann på ett lotteri.
Jag känner att jag måste hitta ett större arbete att ta tag i nu. Det gäller bara att komma på vad!

Hur långt kommer man på fem timmar?

Dagen börjar tidigt. Redan klockan kvart över fem stiger jag upp för att slippa jäkta. Bussen, den första av fyra, går redan strax efter 7 och jag har två km att vandra fram till min hållplats. Mörkret är kompakt utanför och jag hör regnet på plåttaket.
I går kväll packade jag och städade efter mig. När vi kommer tillbaka om någon vecka skall det vara snyggt och rent. Frukosten består av fil, tea och en liten smörgås och disken efter den är minimal. Jag är klar i god tid och hinner kolla att alla dörrar till alla hus är låsta.
Än regnar det inte speciellt hårt när jag börjar min vandring till bussen. Det börjar ljusna och jag inser att jag inte kommer att behöva ficklampan för att visa busschauffören att jag står och väntar.
Promenaden tar kortare tid än jag tänkt mig så jag är i god tid, hela 5 minuter innan bussen går från starthållplatsen. Jag har räknat med att det bara tar högst 5 min till min hållplats så det blir inte så lång väntetid. Trodde jag! Det visar sig att jag får stå nästan 20 minuter och vänta innan bussen kommer. Men bättre sent än aldrig! Detta är faktiskt den enda bussen som går idag så det hann bli lite nervöst innan bussen kom.
Första etappen tar bara drygt halvtimmen och eftersom vi var sena redan från början hinner jag bara gå från ena bussen till den andra. Den som skall ta mig till Örebro. Där jag kan få en kopp kaffe vid Resecentrum i väntan på nästa buss.
Så var det tänkt iallafall men redan efter tre hållplatser alldeles utanför Lindesberg stannar bussen. Chauffören meddelar att det är fel på ventilationen och att han inte kan se något alls genom de immiga rutorna. Det kan inte vi andra heller. Vi som trängs på sätena. Bussen är helt full. En man intill mig berättar att tåget in till Örebro var så försenat att han och ett antal andra passagerare valt bussen för att hinna till sina tåg från Örebro. Bussen var räddningen, en räddning som inte håller. Vi blir stående i minst en halvtimma innan en annan buss plockar upp oss.
Jag som skulle haft 40 min i Örebro får nu vara glad om vi kommer i tid till min buss vidare mot Värmland.

Vi kommer i tid - en hel minut! Jag hinner precis på den nya bussen innan den startar.
Resan går vidare. Nu i en buss med två passagerare! Kallt är det men torrt. Utanför vräker regnet ner och jag hoppas verkligen att min nästa och sista buss skall stå inne när jag skall byta nästa gång.

Turen håller i sig! Sista bussen står på plats och jag njuter nu av en busstur i värme och utan regn utanför. Den här sista etappen tar en och en halv timma och efter en stund kommer kaffesuget. Min frukost känns väldigt länge sedan och jag längtar efter en kopp kaffe och en liten kaka. Något kaffe blir det inte förrän jag klarat av den här bussturen och sen promenerat i 20 minuterna hem.

Äntligen hemma i solstaden. Någon sol märker jag inte men väl den hårda byiga vinden. Jag fryser, är hungrig och längtar hem. Bara 20 minuter till och jag kan öppna dörren hemma och sätta på vattenkokaren och göra en kopp kaffe.
Det har gått fem timmar sedan jag låste dörren till stugan när jag öppnar dörren hemma. I det hus som nu skall vara hemma i några veckor innan jag åter drar iväg till skogen! Nu gäller det att få huset varmt och hemtrevligt. Längtan tillbaka till skogen är alltid som störst första timmarna. Att ha många hem kan ha sina sidor.

Nu går det inte att hoppas längre!

Jag har precis sett säsongens sista trädgårdsonsdag och använt dagen till att kolla att alla förberedelser inför vintern i växthus och på uteplatser är gjorda. I gäststugan har jag lagt alla bäddtextilier högst upp i våningssängen. Alla hinkar med vatten är tömda och alla pelargonkrukor är färdiga för att fyllas med jord i vår. Vävstolen är solvad och skedad. En mattväv är alltså nästan klar för vävning när vi kommer hit i vinter. Jag har sett tre julgranskandidater som vi kan välja mellan i december.

Det går inte att blunda för det längre! Sommaren är slut för den här gången. Det kan inte 16-plusgrader göra något åt. Inte heller den nyutslagna rosen eller kaprifolens som blommar igen kan få sommaren tillbaka. Nu väntar ett halvår då trädgården får ligga i träda. Det betyder en tid av längtan och planering.

I morgon tidigt går bussen hemåt. Det känns ändå skönt att veta att alla förberedelser är gjorda här. Allt utom krattningen som får vänta tills alla löv ramlat ner.

Det ÄR höst!

Nu är det definitivt! Hösten är här, trots 16 graders värme klockan 9 på morgonen, trots att jag plockade smultron igår och trots att jag gick i t-shirt runt sjön i kvällningen.

Varför då denna höstkänsla! Jo, alldeles nyss slängde jag den sista buketten med luktärtor. Det är slutpunkten för en fantastisk sommar. Aldrig har mina luktärtor varit vackrare och blommat mer villigt. På bordet har det stått en bukett och luktat fantastiskt ända sedan mitten av juli. Jag kommer att sakna lukten oerhört.
Vad skall jag nu sätta på det tomma bordet?

Havreflarn

Har du någonsin drabbats av godissug? Mig drabbar det ofta. Igår hände det igen. Här satt jag ensam på landet med två mil till närmsta affär. Resten av familjen hade lämnat mig under dagen med ett nästan tomt kylskåp och med frysen tom på godsaker. Här skall jag klara mig på rester från helgen. Resterna var inte direkt söta. De bestod mest av ostskalkar, yoghurt, tepåsar och hårt bröd. Inte direkt uppmuntrande för en godisgris men säkert nyttigt.

Så länge vi var fler i stugan kände jag absolut ingen längtan efter nåt gott att stoppa i munnen. Maken hade bara försvunnit bakom lilla stugan när suget fanns där. Bästa sättet att bota det är att ta en lång promenad. Snabbt på med träningsskor och så den fantastiska 7 km långa turen runt sjön. Under tiden stoppade jag då och då in några härligt syrliga lingon. Inget godissug och bara en härlig frihetskänsla. Här gick jag och hade inga måsten de närmsta dagarna. Jag hade tre sköna dagar framför mig.

Väl hemma hamnade jag i vävstolen och började att solva en mattväv. Mörkret hade fallit när jag klev ur vävstolen. Jag kände att jag var ordentligt hungrig. Uppe i stugan fanns en varmkorv och ett korvbröd som lämnats av helggästerna. Den blev basen till kvällsmåltiden. Sen fortsatte jag med en banan. Härligt, inget godissug!

En halvtimma vid datorn och sen var det kört! Jag började leta i skåpen. Fanns det inte ens ett litet torrt kex att lägga god marmelad på, några mandlar eller en kvarglömd otäck isglass?
Allt jag hittade var några mariekex som inte verkade lockande. Jag skulle tro att de var direkt hälsovådliga. De fick gå till komposten. Den kunde säkert behöva nåt sött den också. Det är ju inte så ofta det hamnar nåt sånt där.

Nu fanns bara en utväg ur plågan. Jag fick lov att baka nåt gott. Även här var jag rätt begränsad. Det fanns inga ägg. Det jag hade var smör, mjöl, havregryn, socker, bakpulver, havredryck och en oöppnad sirapsflaska! Den sista var räddningen från någon torr dröm eller finsk pinne. Sirapen och havregrynen fick mig att tänka på havreflarn som är en av favoriterna. Tyvärr skulle det vara grädde i mina vanliga recept så jg letade på nätet och det första recept jag hittade var utan grädde.
Här följer ett recept som passar min tillvaro i ett hus utan vatten där att diska är ett stort företag. Disken bestod av kastrull, dl-mått, tsk-mått och en sked.

75 g smör eller margarin smälts och tas från plattan.
1 dl socker
1 dl havregryn
1 dl mjöl
1,5 msk mjölk
1,5 msk sirap
1 tsk mald ingefära (eller annan smaksättning)
en fjärdedels tsk bakpulver

Häll i alla andra ingredienser i det smälta smöret och rör om till en slät smet.
Klicka ut ca en halv msk i glesa klickar på en bakplåt med papper. Det blir ca 3 plåtar. Grädda direkt i
200 grader i ca 5-7 minuter eller tills kakorna blir bruna.

Jag lyckades bränna en plåt lite men annars blev det härliga flarn. Precis lagom knäckiga och mycket goda. Jag använde ingefära men nästa gång smaksätter jag nog med kakao eller varför inte kanel. Tack snälla recepten.se som räddade min kväll. Idag känner jag ännu inget godissug och nu skall jag ut och gräva ur jorden i växthuset och fylla på med kompost istället. Den stunden kommer jag att klara utan godis och sen blir det vävstolen igen! Kanske klarar jag av att frysa in de kakor som finns kvar. De kan bli räddningen en annan gång suget sätter in!

  

Höstpromenad

Idag vaknade jag till ett underbart solsken. Redan i går kväll bestämde jag mig för att dagen skulle användas till en heldag i skogen och med detta väder lovade det att bli en skön dag.
Ryggsäcken packades med termos, smörgåsar och kamera. Svampkorgen och några burkar att samla ev. bär i fanns också med.

Efter en kall natt hade temperaturen stigit till +7 grader när jag traskade iväg. Jag skulle inte gå långt men hade tänkt mig ut på några mossor och runt en liten tjärn för att se om det fanns några tranbär.

Redan hemma kring stugan lyste skogen av underbara höstfärger. 

Den stora aspen vid Lofallet lyser upp och känns som en sol.

 Den enda byggnaden som finns kvar vid det som en gång var en stor gård. Nu har gårdsplan växt igen och granarna växer höga i husgrunden.

På "öarna" i de gamla åkrarna växer aspar som är färggranna under hösten.

                                       Vilka fantastiska färger man hittar om man tittar lite "nära".

Vägen upp mot Kvavsjön 

 Uppförsbacken är lång innan man så småningom vänder ner mot den lilla sjön. Var gång jag kommer upp och kan urskilja vattnet tror jag att jag skall få se en varg eller lo men än har jag bara fått se tranor som vandrat omkring i mossan.

Ingen varg idag heller men en underbar värme. Sjön ligger som i en gryta så den kalla vinden når inte hit ner.

Runt Kvavsjön är det spångat så man kan gå torrskodd. Här har jag plockat tranbär de senaste åren. Det brukar bli nästan en liter och i år hittade jag massor men mycket var inte moget än. Frostnupna var de iallafall eftersom det varit flera frostnätter.

Efter en härlig kopp kaffe och äggsmörgås var det dags att vända hemåt. Promenaden gick genom min svampskog men eftersom det nästan inte kommit något regn alls varken under sommaren eller nu i höst hittade jag bara några få torra kantareller. Men vad gjorde det när jag som avslutning fick njuta av Kottarpottens underbara vattenspegel. Vackrare än tjärnens namn! Här hade jag kunnat stanna och invänta mörkret för att få se älgarna komma fram och dricka. Mossan var så nertrampad att jag misstänker att älgarna har valt tjärnen som sin nattplats. Det fanns också massor av platser där mossan var packad som om någon legat där.

Tyvärr kunde jag inte stanna utan jag fick allt vända kosan hemåt. Det hade redan klockan 15.00 blivit kallare i luften och jag var allt lite hungrig. 

En underbar dag i skogen var till ända och för mig återstod bara att ta hand om tranbären och de få svampar jag hittat.