Det är mycket som rör sig i huvudet de här dagarna. Många känslor tävlar om att ta plats och ofta känns det som om man är väldigt otillräcklig. Med anhörig nere i Grekland bland alla dessa människor på flykt från krig önskar jag att jag kunde göra något jag också. Något mer handgripligt än bara pengar. Med stickorna i hand försöker jag att dra mitt strå till stacken. För "stacken" består ju tyvärr inte bara av flyktingar som färdats över Medelhavet. I Europa har vi många som behöver få en hjälpande hand. Våra romska tiggare är några som dagligen påminner oss om en annan grupp människor som lever under odrägliga förhållanden. Mina stickade sockor och vantar skall hamna hos romska barn som växer upp i läger och det i vår "rika" världsdel.
Med dessa människor som lever i dag i minnet besökte jag idag den kyrkogård där mina förfäder på min fars sida ligger begravda. Jag har inte varit där på många år och mindes inte var jag skulle leta efter gravarna. För många gravar är det. Min farmor fick minst 11 barn. Minst skriver jag för i släktforskningspapper hittar jag namn jag aldrig hört talas om.
Namn på barn som dött som spädbarn och som min far aldrig pratat om. Hans minnen av sin mor var så få. När hon dog i barnsäng när han var knappt fem år gammal. Då hade hon fött barn 1897, 1899, 1900, 1903, 1905, 1907, 1910, 1912, 1915, 1917 och 1922. Tre av barnen dog som spädbarn.
Vilket liv hon hade levt när hon dog 45 år gammal. Och vilken ungdom min älskade faster som föddes 1900 fick som äldsta dottern när hennes mamma dog. Hon fick ansvaret för sina yngre syskon som var tolv, tio. fem och ett år. Bröderna som var lite äldre hade säkert börjat arbeta tillsammans med sin far som var målare. Alla de bröder som levde så länge att jag träffade dem var målare liksom min far.
Hur tog Vilma det när brodern, som föddes då modern dog, blev sjuk och dog drygt året gammal. Då var Vilma 23 år gammal. Kanske blev de upplevelserna orsaken till att hon aldrig fick några egna barn. Barn fick hon inga men syskonbarn som hon behandlade som om de var hennes barnbarn, och bättre "farmor" kunde jag och min syster inte ha fått!
Där på kyrkogården i den lilla byn letar jag då efter mina döda släktingar och hittar bara min farmors grav. Inga blommor finns där och ingen finns längre kvar i bygden som skulle ha anledning all lägga några blommor på graven. En ensam sten med bara hennes namn utan årtal. Var finns de andra? Jag frågar och får reda på att man förr begravde de som inte hade råd att köpa sig en gravplats i smala gravar allteftersom de dog och inte alltid fanns det stenar eller träkors på gravarna. Då fick jag förklaring till varför inte alla fanns vid samma grav. De hade säkerligen inte haft råd med en betald gravplats.
Jag bestämmer mig för att göra ett försök att hitta de andra gravarna genom att skriva till kyrkogårdsförvaltningen. En gång skall jag plantera en ros på min farmors grav och om jag hittar min farfars och fars syskons gravar skall där också finnas en blomma om det så bara skall vara för en enda sommar. Mer kan jag inte göra för dem!
Det jag kan göra är att göra nåt för de som lever idag. Jag kan också berätta för mina barn om den farmor jag aldrig träffat men som måste ha varit en mycket stark kvinna. Vad jag önskar att jag fått träffa henne och min farfar som också dog långt innan jag föddes. Jag har saknat dem liksom min mormor som också dog mycket ung. Vad mycket de kunnat berätta för mig! Kanske jag inte uppskattat det så mycket då men idag hade jag gärna velat ha fått del av deras erfarenheter.
Nu skall jag leta reda på det enda foto jag har av min farmor. Ett foto där hon ser så ung och nöjd ut. Säkert är det taget innan allt slit med graviditeter och småbarn tog vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar