Finns det några vackrare bär än lingon? Jag tycker att de är så fina där de lyser upp i den annars så gröna skogen. De bara finns där för att plockas. De lockar oss att böja oss ner, repa av en "klase" och stoppa i munnen. Törstsläckare när du är trött och törstig under svampturen, energigivare när du inte orkar uppför den sista backen i träningsspåret och härligt syrliga när du längtar efter nåt sött! Plötsligt är sötsuget borta och du fortsätter äta av de sura lingonen.
I höst har jag plockat massor med lingon. De finns där alldeles utanför den "organiserade" tomten. Bland alla blåbär finns det en hel del lingon som man inte tänker på förrän blåbärsriset börjar tappa sina blad. Under de dagar jag är här i skogen plockar jag ungefär två liter om dagen de dagar det inte regnar. Det har blivit många liter eftersom regndagarna går att räkna på ena handens fingrar, ja inte ens så många har det varit.
Nu är frysen nästan full. Jag har kokat sylt och sen fryst in många liter för att koka senare. För många liter men de kan vara bra att ha om det blir ett dåligt lingonår nästa år.
Nu måste jag hitta andra sätt att göra av med de lingon jag inte kan låta bli att plocka. Det blir internet som får bli räddningen. Där kan man hitta massor med recept med lingon.
Igår bakade jag lingonrutor. Det är ett jättebra recept som jag hittade på Radio Väst.
Lingonrutor med havreströssel
4½ dl vetemjöl
1½ dl socker
3 tsk bakpulver
Blandas i en bunke.
Finfördela 150 g smör i blandningen
Vispa ihop ett ägg lite och blanda ner det.
Bred ut "smeten" i en långpanna, ca 20x30 cm
Bred ut 2 dl lingonsylt över detta.
Gör strösseln av
1½ dl havregryn
3-4 msk socker
1 tsk vaniljsocker
50 g smält smör
Fördela strösseln överst och sätt in kakan i ugnen, 200 grader ca 15 minuter. När kakan svalnat skär du den i rutor.
Kakorna är farligt goda, syrliga och samtidigt söta. Sen känns de nästan lite nyttiga, vilket de naturligtvis inte är!
Idag har jag kokat lingondricka. Jag hade inget recept utan gjorde som vanlig saft. De här mängderna använde jag:
5 l lingon kokade jag med ca 2,5 l vatten i ca 10 minuter.
Sen lät jag saften rinna av i ca 25 minuter.
Jag hällde tillbaka saften i kastrullen och tillsatte ca 6 dl socker. Saften fick koka upp och jag tog bort skummet så gott det gick.
Mängden socker beror helt på hur söt man vill ha drickan.
Det blev ungefär 3,5 l dricka. Den behöver spädas när den skall serveras.
Jag kommer nog att koka ytterligare en sats saft. Då funderar jag på att smaksätta den med kanel. Då låter jag kanelen koka med i första koket och när drickan silas hamnar den bland bären.
Nu fortsätter jag att leta lingonrecept. Än finns det massor av bär kvar i skogen och inget regn i morgon iallafall!
onsdag 11 september 2013
lördag 7 september 2013
Mitt eget Medelhav
Dagens skörd i den pyttelilla trädgården i stan. Ytan är inte mer än ca 80 kvadratmeter men de metrarna är väl utnyttjade. Mellan husen här en bit från Vänern har vi kanske zon 2. Här trivs både persika och vin. Just i år är persikorna extra fina efter den ljuvliga sommaren. Tyvärr har ena vinplantan ett viloår vilket är synd för i år hade druvorna nog mognat innan frosten. Vanliga år brukar det vara på gränsen till att de hinner mogna.
Här har vinrankan precis fått de första bladen. Det är juni och svårt att förstå att den om två månader skall täcka taket helt. Detta trots att jag så fort jag är i stan beskär den efter alla konstens regler.
Idag satt jag och njöt av den kvarvarande värmen till sena kvällen. Det doftade av solvarma persikor och den lätta vinden rasslade i vinrankans blad. Fikonet har några gröna frukter som kommer att mogna i vinter då plantan får vistas i ett rum med extraljus och lite värme. Där trängs den med apelsinträdet, kamelian (som tyvärr tappade alla sina knoppar) och lagern.
Lite medelhavskänsla fanns det allt i luften trots att det är idag är 7 september och vi befinner oss en bra bit från Medelhavet. Det gäller att njuta av var dag med sommarvärme. Om bara någon vecka kommer inte solen åt att värma här inne mellan husen i norrläge. Då dröjer det ända in i april innan vi kan njuta av kvällssolen!
torsdag 5 september 2013
Gamla synder
Att ärva en fantastisk trädgård där två pensionärer ägnat all sin tid åt att rensa, klippa, odla och planera är inget att rekommendera. Är man som jag redan lycklig ägare av två andra trädgårdar och heltidsarbetande känns inte den här nya trädgården som något man önskat sig direkt. Att gården sen ägs av ett dödsbo där första generationen arvtagare nu nästan försvunnit och lämnat över till ett gäng kusiner med varierande intresse av gården gör det hopplöst att göra sig av med den ärvda trädgården.
Nu har jag skött, eller misskött, trädgården i 15 år. I början ville jag inte ändra något. Jag satte en ära i att sköta den så som mor och far gjort. Det säger sig själv att jag inte klarade det. Visserligen hade de varit mycket äldre än jag men de hade TID! Tid var det jag saknade mest. Kraft och lust att jobba med jorden hade jag men jag hade väldigt lite tid.
Det första jag fick förändra var mängden potatis- och grönsaksland. Mina föräldrar hade odlat potatis så att det skulle räcka till tre familjer hela året. Samma sak med grönsakerna. Mamma frös in mängder med bönor, ärtor och mangold. Grönsaker som skulle ätas under årets alla middagar. Själva åt vi den mesta maten på våra jobb och vi hade bara ett barn hemma vid den här tidpunkten.
Ett potatisland och ett grönsaksland blev gräsmattor. Visserligen tar det tid att klippa gräs men inte alls i samma grad som sådd och rensning av grönsaksland. Det betydde att nästan hälften av odlingarna försvann.
Gräsklippningen blev ett problem och är fortfarande ett problem. Vi bor 4 mil bort vintertid men sommartid är det 12 mil till gräsmattorna. Det innebär en massa planerande för att få det att fungera. Speciellt som det bara finns en bil i familjen. Många timmar har jag suttit på buss och promenerat de 7 km ut till stugan för att sen klippa gräs i 2-3 timmar innan jag vänt om och haft samma väg hem. Under våren och försommaren har det varit svårt att hinna med mer här ute än gräsklippning och snabbrensning av grönsaksland.
Det finns alltså en massa gamla synder. Det är de där bitarna i trädgården jag aldrig hinner med. Varje senvinter ser jag hur bra allt skall bli just det här året! Det är just i år jag skall hinna rensa grönsaks- och potatisland så att det aldrig blir kaos. Det är just i år alla blomrabatter skall vara välansade och blomma vackert. Kanske är det i år jag skall hinna röja sly i skogen ovanför stugan, måla fönstren, rensa hängrännor och kanske också ligga i skuggan och vila! Och visst är det i år rådjuren skall hålla sig borta från mina odlingar.
Naturligtvis har det inte blivit så. Första åren orkade jag hålla jordgubbslandet någotsånär fritt från ogräs. Sen blev det ett år jag inte hann med och efter det har jag försökt att gräva upp och plantera perenner där istället. Jag har fixat ca en fjärdedel men den här sommaren har jag inte hunnit med den biten heller. Den nyanlagda buskrabatten har tagit lite för mycket tid. Jag har verkligen försökt att hålla den fri från ogräs så här första året för att förhoppningsvis få den mer lättskött nästa år. Den är också värd all tid jag lagt ner på den för nu blommar krasse, tobaksblommor och vit ölandstok där det förut var en gräsmatta som mest bestod av rölleka.
I ca tio år har jag alltså varje vår trott och hoppats på att få tid att gräva upp det gamla jordgubbslandet för att sen kunna plantera tåliga perenner. Varje år har jag misslyckats och för vart år har det blivit tjockare och mer gräs. Nu växte både tall och björk i landet. Det har känt jobbigare och jobbigare att ta itu med gräset. Har jag fått tid över någon gång har jag lagt den på enklare projekt.
Nu är det tredje hösten jag är "pensionär". Första hösten var det projekt i stugan i Bergslagen som tog tid. I fjol var hösten rätt kall och blåsig. Jag grävde upp gräsmatta och planterade buskar istället. I stan la jag plattor. I år har jag kommit ikapp både mentalt och med trädgårdarna. Vädret är ju underbart och jag vill njuta ute av det.
Nu är jag i skärgården och när jag kom i går hade jag bara planerat att få gräset klippt, mängden med lök flätad och gurkorna skördade. Resten av tiden kunde jag ägna åt vad jag ville. Jag hade med både bok och trädgårdstidning. Jag skulle lata mig hade jag tänkt mig.
Sent i går eftermiddag började jag rensa lite bland de stackars perenner som finns bland gräs och ogräs i gamla jordgubbslandet. Bara lite för att se om det fanns nåt vettigt kvar. Det gick över förväntan. Dagarna innan hade det kommit rätt mycket regn och jorden var lättarbetad. Jag hann med nästan halva den delen som varit ordning på fram till den här sommaren. När jag slutade rensa för dagen bestämde jag mig för att det var "nu eller aldrig". Morgondagen, idag alltså, skulle ägnas åt att gräva och rensa. Fungerade det skulle jag jobba på så långt jag hann. Var det för jobbigt skulle jag bara ta bort de träd som fanns och sen klippa med trimmer för att nästa år låta det bli gräsmatta där. Med dessa tankar i huvudet gick jag och la mig. Naturligtvis somnade jag inte! Jag har ägnat natten till att planera den "nya" rabatten.
Idag har jag grävt, skakat ur jord ur grästorvor och kört gräs och torvor till komposten. Kroppen har fått jobba ordentligt. Jag har unnat mig vila och en stunds läsning vid varannan tömning av skottkärran. Därför har jag orkat hela dagen. När myggen och kvällskylan kom var nästan hela landet klart. Det är ca 4x4 meter. Nu återstår nog bara ca 2 kvadratmeter att göra klart i morgon bitti. Jag är så nöjd och nu kan jag verkligen planera. Nu skall de perenner som vuxit sig för tätt i stan och i Västmanland få flytta hit. Jag har också en del sådder som behöver ut. Innan något nytt kommer ner i jorden skall jag planera ordentligt. Ett så stort område blir lätt plottrigt om man bara duttar ner plantorna utan tanke bakom. Det blir ett roligt problem under hösten att fixa det på ett bra sätt.
Nu är den "gamla synden" nästan sonad. Än återstår några mindre "synder" som kan vänta ytterligare ett år innan de fixas.
Mörkret har lagt sig. Jag ser bara ljusen på de båtar som är på väg in i hamn men jag vet att mellan mig och båtarna finns en rabatt som återuppväckts. Jag känner det i min rygg också - men vad gör det när jag slipper se gårdens värsta skamfläck när jag vaknar i morgon!
Nu har jag skött, eller misskött, trädgården i 15 år. I början ville jag inte ändra något. Jag satte en ära i att sköta den så som mor och far gjort. Det säger sig själv att jag inte klarade det. Visserligen hade de varit mycket äldre än jag men de hade TID! Tid var det jag saknade mest. Kraft och lust att jobba med jorden hade jag men jag hade väldigt lite tid.
Det första jag fick förändra var mängden potatis- och grönsaksland. Mina föräldrar hade odlat potatis så att det skulle räcka till tre familjer hela året. Samma sak med grönsakerna. Mamma frös in mängder med bönor, ärtor och mangold. Grönsaker som skulle ätas under årets alla middagar. Själva åt vi den mesta maten på våra jobb och vi hade bara ett barn hemma vid den här tidpunkten.
Ett potatisland och ett grönsaksland blev gräsmattor. Visserligen tar det tid att klippa gräs men inte alls i samma grad som sådd och rensning av grönsaksland. Det betydde att nästan hälften av odlingarna försvann.
Gräsklippningen blev ett problem och är fortfarande ett problem. Vi bor 4 mil bort vintertid men sommartid är det 12 mil till gräsmattorna. Det innebär en massa planerande för att få det att fungera. Speciellt som det bara finns en bil i familjen. Många timmar har jag suttit på buss och promenerat de 7 km ut till stugan för att sen klippa gräs i 2-3 timmar innan jag vänt om och haft samma väg hem. Under våren och försommaren har det varit svårt att hinna med mer här ute än gräsklippning och snabbrensning av grönsaksland.
Det finns alltså en massa gamla synder. Det är de där bitarna i trädgården jag aldrig hinner med. Varje senvinter ser jag hur bra allt skall bli just det här året! Det är just i år jag skall hinna rensa grönsaks- och potatisland så att det aldrig blir kaos. Det är just i år alla blomrabatter skall vara välansade och blomma vackert. Kanske är det i år jag skall hinna röja sly i skogen ovanför stugan, måla fönstren, rensa hängrännor och kanske också ligga i skuggan och vila! Och visst är det i år rådjuren skall hålla sig borta från mina odlingar.
Naturligtvis har det inte blivit så. Första åren orkade jag hålla jordgubbslandet någotsånär fritt från ogräs. Sen blev det ett år jag inte hann med och efter det har jag försökt att gräva upp och plantera perenner där istället. Jag har fixat ca en fjärdedel men den här sommaren har jag inte hunnit med den biten heller. Den nyanlagda buskrabatten har tagit lite för mycket tid. Jag har verkligen försökt att hålla den fri från ogräs så här första året för att förhoppningsvis få den mer lättskött nästa år. Den är också värd all tid jag lagt ner på den för nu blommar krasse, tobaksblommor och vit ölandstok där det förut var en gräsmatta som mest bestod av rölleka.
I ca tio år har jag alltså varje vår trott och hoppats på att få tid att gräva upp det gamla jordgubbslandet för att sen kunna plantera tåliga perenner. Varje år har jag misslyckats och för vart år har det blivit tjockare och mer gräs. Nu växte både tall och björk i landet. Det har känt jobbigare och jobbigare att ta itu med gräset. Har jag fått tid över någon gång har jag lagt den på enklare projekt.
Nu är det tredje hösten jag är "pensionär". Första hösten var det projekt i stugan i Bergslagen som tog tid. I fjol var hösten rätt kall och blåsig. Jag grävde upp gräsmatta och planterade buskar istället. I stan la jag plattor. I år har jag kommit ikapp både mentalt och med trädgårdarna. Vädret är ju underbart och jag vill njuta ute av det.
Nu är jag i skärgården och när jag kom i går hade jag bara planerat att få gräset klippt, mängden med lök flätad och gurkorna skördade. Resten av tiden kunde jag ägna åt vad jag ville. Jag hade med både bok och trädgårdstidning. Jag skulle lata mig hade jag tänkt mig.
Sent i går eftermiddag började jag rensa lite bland de stackars perenner som finns bland gräs och ogräs i gamla jordgubbslandet. Bara lite för att se om det fanns nåt vettigt kvar. Det gick över förväntan. Dagarna innan hade det kommit rätt mycket regn och jorden var lättarbetad. Jag hann med nästan halva den delen som varit ordning på fram till den här sommaren. När jag slutade rensa för dagen bestämde jag mig för att det var "nu eller aldrig". Morgondagen, idag alltså, skulle ägnas åt att gräva och rensa. Fungerade det skulle jag jobba på så långt jag hann. Var det för jobbigt skulle jag bara ta bort de träd som fanns och sen klippa med trimmer för att nästa år låta det bli gräsmatta där. Med dessa tankar i huvudet gick jag och la mig. Naturligtvis somnade jag inte! Jag har ägnat natten till att planera den "nya" rabatten.
Idag har jag grävt, skakat ur jord ur grästorvor och kört gräs och torvor till komposten. Kroppen har fått jobba ordentligt. Jag har unnat mig vila och en stunds läsning vid varannan tömning av skottkärran. Därför har jag orkat hela dagen. När myggen och kvällskylan kom var nästan hela landet klart. Det är ca 4x4 meter. Nu återstår nog bara ca 2 kvadratmeter att göra klart i morgon bitti. Jag är så nöjd och nu kan jag verkligen planera. Nu skall de perenner som vuxit sig för tätt i stan och i Västmanland få flytta hit. Jag har också en del sådder som behöver ut. Innan något nytt kommer ner i jorden skall jag planera ordentligt. Ett så stort område blir lätt plottrigt om man bara duttar ner plantorna utan tanke bakom. Det blir ett roligt problem under hösten att fixa det på ett bra sätt.
Nu är den "gamla synden" nästan sonad. Än återstår några mindre "synder" som kan vänta ytterligare ett år innan de fixas.
Mörkret har lagt sig. Jag ser bara ljusen på de båtar som är på väg in i hamn men jag vet att mellan mig och båtarna finns en rabatt som återuppväckts. Jag känner det i min rygg också - men vad gör det när jag slipper se gårdens värsta skamfläck när jag vaknar i morgon!
måndag 2 september 2013
Järnleden
Jag gillar utmaningar och då speciellt de som har med uthållighet att göra. Vasaloppet första gången vid 59 är väl en sån. Jag älskar också att vandra så när jag förra året läste om Järnleden mellan Nässundet och Kristinehamn bestämde jag mig för att den skulle jag gå. Nu tog det över ett år innan det blev av men det berodde mest på en regnig höst i fjol och en sen vår i år.
Måndagen den 26 augusti var en perfekt dag för att vandra de 3 milen mellan Hytte och Kristinehamn. Jag började dagen med att åka buss till Kristinehamn. Där bytte jag till buss 400 mot Filipstad. Strax efter 8 gick jag av bussen vid Nässundets station.
Här stannade bussen och jag gick ca 800 m på landsvägen tillbaka mot Kristinehamn. Vid Hytte börjar leden
.
Så här fina är informationstavlorna. Ja, ännu finare eftersom det också finns en vacker bild plus en karta på alla tavlorna.
Nu börjar den riktiga vandringen. Leden är mycket bra utmärkt och såna här skyltar finns det gott om. Det är alltid skönt att veta hur långt man gått och hur långt man har kvar till nästa "stopp". Jag beslöt mig för att stanna och äta ett äpple vid Bergsjötorp och sen äta lite ordentligare vid Älvbron som ligger på drygt halva sträckan.
När jag kom in i skogen var jag bara tvungen att stanna och fotografera de vackra näten som var täckta av dagg. Tyvärr är inte bilden lika vacker som verkligheten. Den här vackra men lite kalla morgonen var skogen täckt av de här spindelnäten och så här tidigt hade daggen inte torkat än.
Det här spindelnätet var svårt att gå ifrån. Det fanns vid ett av alla de fritidshus som finns här den första biten av leden. Här går den till största delen på landsväg, grusvägar utan nämnvärd trafik
.
Nu närmade jag mig den första lilla utmaningen. Jag satt visserligen ner en stund men backen upp var inte särskilt krävande. Inte för mig som bara skulle forsla mig själv och en liten matsäck upp. Värre var det förr i tiden!
Efter Bergsjötorp hamnade jag i riktig skog. Jag hade förväntat mig lite mer av små tjärnar. Här är den vackraste och största!
Efter skogsvandringen kom jag ut på Bromossen. Där är den en lång spång att gå på. Leden är väl underhållen med små broar över alla de ställen där det kan bli riktigt blött. I år, efter den torra sommaren, kunde jag gå torrskodd i vandringsskor hela leden.
Framme i Niklasdamm hade jag från början tänkt mig äta min lunch och prova pelargonkakan som serveras i handelsträdgården. Jag var också nyfiken på pelargonmuséet. Tyvärr var jag några dagar för sent ute eftersom handelsträdgården hade stängt för säsongen. Det får bli en ny vandring i vår.
Jag hade läst i den fina skriften om Järnleden om resterna av den gamla engelska trädgården vid Niklasdamm och lyckades också hitta både stenbord
Från Niklasdamm gick vandringen i en mycket varierande terräng. Först var det mest odlingslandskap som sen övergick i hyggen och skog. När jag närmade mig Varnan förväntade jag mig ett större vattendrag men efter den här sommaren fanns det nästan inget vatten alls. Säkert blir det annorlunda i vår. Då porlar det nog lite mer. Jag gillade inte riktigt den natur som fanns utefter Varnan. Skogen var lite för mörk och tråkig men det ändrade sig när jag kom till Älvbron.
Vid Älvbron gjorde jag ett längre uppehåll. Innan hade jag mest stannat och läst information. Min frukt åt jag när jag vandrade. Hittills hade vandringen gått mycket snabbare än den tid som stod i broschyren. Ändå gick jag hela tiden i en lugn fart och tog mig tid att stanna och läsa ordentligt.
Nästa etapp av vandringen var mycket omväxlande. Tyvärr fanns det tydligen inte så mycket att informera om. Jag saknade det verkligen och hade velat få reda på mer om de platser jag gick förbi.
Efter en lång sträcka med mer öppen skog kom jag in i djupare skog som å småningom avslutades i det här grustaget. När man åker från Kristinehamn mot Karlstad ser man avfarten till det men jag hade väl aldrig kunnat tro att det var så stort. Som alltid när jag ser ett grustag funderar jag på om det inte skulle kunna vara riktigt fina skidbackar på vintern här. Lite ökenstämning gav området iallafall.
Från grustaget var det inte långt till fornborgen som inte alls var så svår att ta sig till. Som överallt efter leden var det bred stig upp. Det var något jag verkligen la märke till. Bara på ett enda ställe var leden så smal att ris och växter växte in på den. Just där kom två killar med röjsågar! De enda personer jag såg på vägen fram till Gustavsvik!
Fornborgen skulle jag vilja besöka på våren. Växtligheten var spännande och jag såg massor av blåsippsblad både där och i skogen innan jag kom till fornborgen.
Nu kändes det som om vandringen nästan var slut. Ändå var det nästan en mil in till hamnen. Den här biten kände jag väl till. Jag saknade ändå information vid kolerakyrkogården. Vilka hade hamnat där, när och varför låg kyrkogården just på den platsen? Jag vet en del om detta men hur är det med de som är yngre eller inte uppväxta i Kristinehamn?
Kanske skulle det finnas en större informationstavla som berättar om området runt omkring. Nu kommer man inte intill Österviks kapell och kan gå miste om den informationen liksom med Gustavsvik och det intressanta som finns där.
Grusvägen in mot Marieberg kändes lång och enformig. det är så mycket roligare att gå i skog.
Jag valde att ta en kopp kaffe på stadsbondgården. Vilken härlig plats! Lyckliga de skolor och förskolor som kan utnyttja den härliga miljön! Här har Kristinehamn nåt som jag saknar i Karlstad.
Sista biten kunde jag ha tagit längre tid på och vandrat kring på Marieberg men nu började de nära tre milen kännas av. Snabbt passera jag utefter Vänern och såg alla härliga villor på Marielund. Det är ett område jag aldrig besökte som barn och därför kände jag mig som i en helt ny stad nu. Här såg jag också det enda vilda djur jag såg under hela turen. En snok ringlade snabbt ner i strandkanten när jag närmade mig.
Jag gick förbi Brovallen där man nu inte kan se några spår efter den fina idrottsplatsen som jag tillbringat så många timmar på. Lite sorgligt är det allt. Nu hoppas jag bara att de ungdomar som växer upp idag och intresserar sig för friidrott får en riktigt fin arena att träna och tävla på.
Leden avslutas vid Gästhamnen. Lite svårt att hitta den på slutet var det allt och lite snöpligt att bara sluta där var det tycker jag. Jag hade velat ha något slags slut - ja inte med lagerkrans eller medaljer men kanske ett litet märke att köpa eller en gästbok att skriva ner sina känslor och idéer så här efter 3 mil hade varit roligt.
Det här hade jag skrivit i så fall:
- en jättefin led väl värd att vandra
- omväxlande och lätt att ta sig fram på
- välskött
- informativ, åtminstone till två tredjedelar
- historiskt intressant
Så här kan den förbättras:
- mer information när man närmar sig stan.
- ett riktigt slut på något sätt
- mer om naturen och biologin runt leden. Visst måste det finnas växter eller annat av biologiskt intresse under de tre milen.
Jag är glad att jag tog tag i detta och gjorde vandringen. Att vädret var perfekt gjorde säkert vandringen ännu trevligare. Hoppas att många väljer att gå Järnleden, hela eller i delar.
Måndagen den 26 augusti var en perfekt dag för att vandra de 3 milen mellan Hytte och Kristinehamn. Jag började dagen med att åka buss till Kristinehamn. Där bytte jag till buss 400 mot Filipstad. Strax efter 8 gick jag av bussen vid Nässundets station.
Här stannade bussen och jag gick ca 800 m på landsvägen tillbaka mot Kristinehamn. Vid Hytte börjar leden
.
När jag kom in i skogen var jag bara tvungen att stanna och fotografera de vackra näten som var täckta av dagg. Tyvärr är inte bilden lika vacker som verkligheten. Den här vackra men lite kalla morgonen var skogen täckt av de här spindelnäten och så här tidigt hade daggen inte torkat än.
.
Nu närmade jag mig den första lilla utmaningen. Jag satt visserligen ner en stund men backen upp var inte särskilt krävande. Inte för mig som bara skulle forsla mig själv och en liten matsäck upp. Värre var det förr i tiden!
Efter Bergsjötorp hamnade jag i riktig skog. Jag hade förväntat mig lite mer av små tjärnar. Här är den vackraste och största!
Efter skogsvandringen kom jag ut på Bromossen. Där är den en lång spång att gå på. Leden är väl underhållen med små broar över alla de ställen där det kan bli riktigt blött. I år, efter den torra sommaren, kunde jag gå torrskodd i vandringsskor hela leden.
Framme i Niklasdamm hade jag från början tänkt mig äta min lunch och prova pelargonkakan som serveras i handelsträdgården. Jag var också nyfiken på pelargonmuséet. Tyvärr var jag några dagar för sent ute eftersom handelsträdgården hade stängt för säsongen. Det får bli en ny vandring i vår.
Jag hade läst i den fina skriften om Järnleden om resterna av den gamla engelska trädgården vid Niklasdamm och lyckades också hitta både stenbord
gamla stentrappor
och terrassering.
Jag skulle väldigt gärna vilja kunna förflytta mig några hundra år bakåt i tiden och få vandra i den då säkert mycket vackra trädgården. Nu fick jag försöka att tänka mig hur det kunde ha sett ut. Tänk vad fantastiskt det skulle vara om någon med tid och en massa pengar kunde restaurera den engelska trädgården.
Från Niklasdamm gick vandringen i en mycket varierande terräng. Först var det mest odlingslandskap som sen övergick i hyggen och skog. När jag närmade mig Varnan förväntade jag mig ett större vattendrag men efter den här sommaren fanns det nästan inget vatten alls. Säkert blir det annorlunda i vår. Då porlar det nog lite mer. Jag gillade inte riktigt den natur som fanns utefter Varnan. Skogen var lite för mörk och tråkig men det ändrade sig när jag kom till Älvbron.
Vid Älvbron gjorde jag ett längre uppehåll. Innan hade jag mest stannat och läst information. Min frukt åt jag när jag vandrade. Hittills hade vandringen gått mycket snabbare än den tid som stod i broschyren. Ändå gick jag hela tiden i en lugn fart och tog mig tid att stanna och läsa ordentligt.
Nästa etapp av vandringen var mycket omväxlande. Tyvärr fanns det tydligen inte så mycket att informera om. Jag saknade det verkligen och hade velat få reda på mer om de platser jag gick förbi.
Efter en lång sträcka med mer öppen skog kom jag in i djupare skog som å småningom avslutades i det här grustaget. När man åker från Kristinehamn mot Karlstad ser man avfarten till det men jag hade väl aldrig kunnat tro att det var så stort. Som alltid när jag ser ett grustag funderar jag på om det inte skulle kunna vara riktigt fina skidbackar på vintern här. Lite ökenstämning gav området iallafall.
Från grustaget var det inte långt till fornborgen som inte alls var så svår att ta sig till. Som överallt efter leden var det bred stig upp. Det var något jag verkligen la märke till. Bara på ett enda ställe var leden så smal att ris och växter växte in på den. Just där kom två killar med röjsågar! De enda personer jag såg på vägen fram till Gustavsvik!
Fornborgen skulle jag vilja besöka på våren. Växtligheten var spännande och jag såg massor av blåsippsblad både där och i skogen innan jag kom till fornborgen.
Nu kändes det som om vandringen nästan var slut. Ändå var det nästan en mil in till hamnen. Den här biten kände jag väl till. Jag saknade ändå information vid kolerakyrkogården. Vilka hade hamnat där, när och varför låg kyrkogården just på den platsen? Jag vet en del om detta men hur är det med de som är yngre eller inte uppväxta i Kristinehamn?
Kanske skulle det finnas en större informationstavla som berättar om området runt omkring. Nu kommer man inte intill Österviks kapell och kan gå miste om den informationen liksom med Gustavsvik och det intressanta som finns där.
Kolerakyrkogården
Grusvägen in mot Marieberg kändes lång och enformig. det är så mycket roligare att gå i skog.
Jag valde att ta en kopp kaffe på stadsbondgården. Vilken härlig plats! Lyckliga de skolor och förskolor som kan utnyttja den härliga miljön! Här har Kristinehamn nåt som jag saknar i Karlstad.
Sista biten kunde jag ha tagit längre tid på och vandrat kring på Marieberg men nu började de nära tre milen kännas av. Snabbt passera jag utefter Vänern och såg alla härliga villor på Marielund. Det är ett område jag aldrig besökte som barn och därför kände jag mig som i en helt ny stad nu. Här såg jag också det enda vilda djur jag såg under hela turen. En snok ringlade snabbt ner i strandkanten när jag närmade mig.
Jag gick förbi Brovallen där man nu inte kan se några spår efter den fina idrottsplatsen som jag tillbringat så många timmar på. Lite sorgligt är det allt. Nu hoppas jag bara att de ungdomar som växer upp idag och intresserar sig för friidrott får en riktigt fin arena att träna och tävla på.
Leden avslutas vid Gästhamnen. Lite svårt att hitta den på slutet var det allt och lite snöpligt att bara sluta där var det tycker jag. Jag hade velat ha något slags slut - ja inte med lagerkrans eller medaljer men kanske ett litet märke att köpa eller en gästbok att skriva ner sina känslor och idéer så här efter 3 mil hade varit roligt.
Det här hade jag skrivit i så fall:
- en jättefin led väl värd att vandra
- omväxlande och lätt att ta sig fram på
- välskött
- informativ, åtminstone till två tredjedelar
- historiskt intressant
Så här kan den förbättras:
- mer information när man närmar sig stan.
- ett riktigt slut på något sätt
- mer om naturen och biologin runt leden. Visst måste det finnas växter eller annat av biologiskt intresse under de tre milen.
Jag är glad att jag tog tag i detta och gjorde vandringen. Att vädret var perfekt gjorde säkert vandringen ännu trevligare. Hoppas att många väljer att gå Järnleden, hela eller i delar.
Fuchsiaveranda
Vid stugan i skogen har vi en veranda i norrläge. Där har det alltid varit svårt att få några växter att bli riktigt bra. Jag har försökt med pelargoner, flitiga lisa, femtungor och flera andra. De enda som går riktigt bra är fuchsior. Där är både skugga och förhållandevis svalt. Vissa somrar också fuktigt, dock inte denna.
Nu i slutet av sommaren är de vackrare än någonsin. Bilderna är tagna i början av augusti så sedan dess har de fått nästan en månad till att utvecklas. Nu börjar det bli dags att ta in dem. Hur det nu skall gå?
En rejäl beskärning måste det bli och många skott får jag lov att ta om någon av krukorna inte klarar övergången från uteklimat till det både varmare och torrare klimatet inomhus.
Nu i slutet av sommaren är de vackrare än någonsin. Bilderna är tagna i början av augusti så sedan dess har de fått nästan en månad till att utvecklas. Nu börjar det bli dags att ta in dem. Hur det nu skall gå?
En rejäl beskärning måste det bli och många skott får jag lov att ta om någon av krukorna inte klarar övergången från uteklimat till det både varmare och torrare klimatet inomhus.
Verandan har blivit en härlig plats. Här sitter jag gärna och vilar en stund med en kopp kaffe. Från att ha varit en plats där stövlar, träningsskor, vattendunkar och sopor trängts har det nu blivit en av favoritplatserna.
Dopklänning
Så var det dags för yngsta barnbarnets dop. De två äldre har fått sina namn vid namngivning. Den virkade dopklänningen som de tre egna barnen döpts i har alltså inte kommit till användning. Det skulle den inte göra nu heller visade det sig. Dottern tyckte nog att det var för mycket 70-tal över den och lite för liten var den för killen som skulle hinna bli 4,5 mån. innan dopet.
Som vanligt var jag inte "vis av skadan" utan erbjöd mig att sy en ny. Det skulle väl inte bli något problem!
Vi letade bra modeller på nätet och kom fram till en fin klänning som fanns på Skansen. Något mönster fanns inte så nu blev mitt jobb att försöka få fram hur den var sydd. Nu kom mina kunskaper från folkdräktssömnaden till hjälp.
Jag sydde ett provplagg i lakansväv och det passade nästan perfekt.
Nästa steg var att hitta ett linnetyg som var tillräckligt grovt att brodera på men fint nog för att ha ett bra fall.
Det var svårare än jag tänkt mig och jag hann köpa tre tyger innan jag hittade ett som var bra nog.
Nu broderade jag smårutor på den "triangelformade" framdelen. De klippte jag upp för att det färgade tyget skall syns igenom. Det blev många små rutor och det var nog det momentet som tog längst tid.
Framstycket monterade jag med hålsöm mot resten av klänningen. Det blev dekorativa sömmar.
Ärmar och överdel är klippt i ett stycke som det också kan vara på folkdräktssärkar. Kjoldelarna rynkades mot överdelen Och kring halsen sydde jag ett bomullsband som känns mjukare mot halsen.
I ryggen sydde jag knytband från halsen och en bit ner. Senare sydde jag ihop resten eftersom det var lättare att hålla klänningen snyggt då.
Som avslutning monterade jag en ljusturkosblå remsa mitt fram, broderade namn och datum, la upp klänningen och sydde upp ärmarna med en kanal för resår så att de blev lagom vida nertill.
Hela klänningen är sydd för hand. För mig var det roligt att återuppleva mina timmar med de Jössehäradsdräkter jag sytt.
Som vanligt var jag inte "vis av skadan" utan erbjöd mig att sy en ny. Det skulle väl inte bli något problem!
Vi letade bra modeller på nätet och kom fram till en fin klänning som fanns på Skansen. Något mönster fanns inte så nu blev mitt jobb att försöka få fram hur den var sydd. Nu kom mina kunskaper från folkdräktssömnaden till hjälp.
Jag sydde ett provplagg i lakansväv och det passade nästan perfekt.
 |
| Så här såg det ut när jag bara gjort ett provplagg. |
Det var svårare än jag tänkt mig och jag hann köpa tre tyger innan jag hittade ett som var bra nog.
Nu broderade jag smårutor på den "triangelformade" framdelen. De klippte jag upp för att det färgade tyget skall syns igenom. Det blev många små rutor och det var nog det momentet som tog längst tid.
Framstycket monterade jag med hålsöm mot resten av klänningen. Det blev dekorativa sömmar.
Ärmar och överdel är klippt i ett stycke som det också kan vara på folkdräktssärkar. Kjoldelarna rynkades mot överdelen Och kring halsen sydde jag ett bomullsband som känns mjukare mot halsen.
I ryggen sydde jag knytband från halsen och en bit ner. Senare sydde jag ihop resten eftersom det var lättare att hålla klänningen snyggt då.
Som avslutning monterade jag en ljusturkosblå remsa mitt fram, broderade namn och datum, la upp klänningen och sydde upp ärmarna med en kanal för resår så att de blev lagom vida nertill.
Hela klänningen är sydd för hand. För mig var det roligt att återuppleva mina timmar med de Jössehäradsdräkter jag sytt.
Så här såg klänningen ut innan strykningen.
Dopet blev en succé. Inte tack vare klänningen utan en kille som skrattade och log sig igenom dopet. Jag tror inte att någon såg klänningen men nu finns det en dopklänning från 2010-talet i släkten. Kanske kan nästa generation använda den eller är den virkade klänningen mer rätt då kanske?
torsdag 29 augusti 2013
Höst
Vilken sommar! Här har inte blivit något gjort på nästan hela sommaren och det p.g.a. en fantastisk sommar. Som jag har njutit! Fast solen skinit nästan alla dagar har det ändå inte varit för varmt. Jag som inte är någon värmeälskande individ har fått precis lagom med värme. Likadant har det varit för de flesta av mina växter. Pelargonerna har varit fantastiska. Speciellt de som sitter i balkonglådorna. Där har jag olika sorters hängpelargoner som blommat precis hela sommaren och som fortfarande är riktigt fina.
Här hänger den ljusrosa på altanräcket.
Den mörkröda tidigt i somras medan lobelian fortfarande var fin.
Den rosa ihop med blå lobelia.
Bilderna är tagna i början av juli. Nu i slutet av augusti är pelargonerna vackrare men tyvärr har jag misskött lobeliorna som naturligtvis skulle ha kapats så att de kunde komma igen med ny blomning. En sak att förbättra till nästa år.
Idag är det den första riktiga höstdagen. Nu klockan 11 har termometern bara orkat upp till 16 grader och än har inte solen orkat genom molnen. Kanske blir det en helmulen dag, i så fall den andra sedan midsommar. Det var visst en dag då det regnade hela dagen i början av augusti.
Det är alltså en perfekt dag för att ta hand om skördade grönsaker. Gurkor och squash skall läggas in och lök skall flätas för att hängas upp inomhus. Blir det inte regn kommer tiden nog att räcka för lite lingonplockning också. De börjar bli precis lagom mogna och runt stugan finns mängder som bara väntar på att tas omhand.
Nu lämnar jag er ett tag för gurkor och squash. Recept och bilder på resultatet av dagens jobb kommer senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)