Gamla synder

Att ärva en fantastisk trädgård där två pensionärer ägnat all sin tid åt att rensa, klippa, odla och planera är inget att rekommendera. Är man som jag redan lycklig ägare av två andra trädgårdar och heltidsarbetande känns inte den här nya trädgården som något man önskat sig direkt. Att gården sen ägs av ett dödsbo där första generationen arvtagare nu nästan försvunnit och lämnat över till ett gäng kusiner med varierande intresse av gården gör det hopplöst att göra sig av med den ärvda trädgården.

Nu har jag skött, eller misskött, trädgården i 15 år. I början ville jag inte ändra något. Jag satte en ära i att sköta den så som mor och far gjort. Det säger sig själv att jag inte klarade det. Visserligen hade de varit mycket äldre än jag  men de hade TID! Tid var det jag saknade mest. Kraft och lust att jobba med jorden hade jag men jag hade väldigt lite tid.

Det första jag fick förändra var mängden potatis- och grönsaksland. Mina föräldrar hade odlat potatis så att det skulle räcka till tre familjer hela året. Samma sak med grönsakerna. Mamma frös in mängder med bönor, ärtor och mangold. Grönsaker som skulle ätas under årets alla middagar. Själva åt vi den mesta maten på våra jobb och vi hade bara ett barn hemma vid den här tidpunkten.
Ett potatisland och ett grönsaksland blev gräsmattor. Visserligen tar det tid att klippa gräs men inte alls i samma grad som sådd och rensning av grönsaksland.  Det betydde att nästan hälften av odlingarna försvann.

Gräsklippningen blev ett problem och är fortfarande ett problem. Vi bor 4 mil bort vintertid men sommartid är det 12 mil till gräsmattorna. Det innebär en massa planerande för att få det att fungera. Speciellt som det bara finns en bil i familjen. Många timmar har jag suttit på buss och promenerat de 7 km ut till stugan för att sen klippa gräs i 2-3 timmar innan jag vänt om och haft samma väg hem. Under våren och försommaren har det varit svårt att hinna med mer här ute än gräsklippning och snabbrensning av grönsaksland.

Det finns alltså en massa gamla synder. Det är de där bitarna i trädgården jag aldrig hinner med. Varje senvinter ser jag hur bra allt skall bli just det här året! Det är just i år jag skall hinna rensa grönsaks- och potatisland så att det aldrig blir kaos. Det är just i år alla blomrabatter skall vara välansade och blomma vackert. Kanske är det i år jag skall hinna röja sly i skogen ovanför stugan, måla fönstren, rensa hängrännor och kanske också ligga i skuggan och vila! Och visst är det i år rådjuren skall hålla sig borta från mina odlingar.
Naturligtvis har det inte blivit så. Första åren orkade jag hålla jordgubbslandet någotsånär fritt från ogräs. Sen blev det ett år jag inte hann med och efter det har jag försökt att gräva upp och plantera perenner där istället. Jag har fixat ca en fjärdedel men den här sommaren har jag inte hunnit med den biten heller. Den nyanlagda buskrabatten har tagit lite för mycket tid. Jag har verkligen försökt att hålla den fri från ogräs så här första året för att förhoppningsvis få den mer lättskött nästa år. Den är också värd all tid jag lagt ner på den för nu blommar krasse, tobaksblommor och vit ölandstok där det förut var en gräsmatta som mest bestod av rölleka.

I ca tio år har jag alltså varje vår trott och hoppats på att få tid att gräva upp det gamla jordgubbslandet för att sen kunna plantera tåliga perenner. Varje år har jag misslyckats och för vart år har det blivit tjockare  och mer gräs. Nu växte både tall och björk i landet. Det har känt jobbigare och jobbigare att ta itu med gräset. Har jag fått tid över någon gång har jag lagt den på enklare projekt.

Nu är det tredje hösten jag är "pensionär". Första hösten var det projekt i stugan i Bergslagen som tog tid. I fjol var hösten rätt kall och blåsig. Jag grävde upp gräsmatta och planterade buskar istället. I stan la jag plattor. I år har jag kommit ikapp både mentalt och med trädgårdarna. Vädret är ju underbart och jag vill njuta ute av det.

Nu är jag i skärgården och när jag kom i går hade jag bara planerat att få gräset klippt, mängden med lök flätad och gurkorna skördade. Resten av tiden kunde jag ägna åt vad jag ville. Jag hade med både bok och trädgårdstidning. Jag skulle lata mig hade jag tänkt mig.
Sent i går eftermiddag började jag rensa lite bland de stackars perenner som finns bland gräs och ogräs i gamla jordgubbslandet. Bara lite för att se om det fanns nåt vettigt kvar. Det gick över förväntan. Dagarna innan hade det kommit rätt mycket regn och jorden var lättarbetad. Jag hann med nästan halva den delen som varit ordning på fram till den här sommaren. När jag slutade rensa för dagen bestämde jag mig för att det var "nu eller aldrig". Morgondagen, idag alltså, skulle ägnas åt att gräva och rensa. Fungerade det skulle jag jobba på så långt jag hann. Var det för jobbigt skulle jag bara ta bort de träd som fanns och sen klippa med trimmer för att nästa år låta det bli gräsmatta där. Med dessa tankar i huvudet gick jag och la mig. Naturligtvis somnade jag inte! Jag har ägnat natten till att planera den "nya" rabatten.

Idag har jag grävt, skakat ur jord ur grästorvor och kört gräs och torvor till komposten. Kroppen har fått jobba ordentligt. Jag har unnat mig vila och en stunds läsning vid varannan tömning av skottkärran. Därför har jag orkat hela dagen. När myggen och kvällskylan kom var nästan hela landet klart. Det är ca 4x4 meter. Nu återstår nog bara ca 2 kvadratmeter att göra klart i morgon bitti. Jag är så nöjd och nu kan jag verkligen planera. Nu skall de perenner som vuxit sig för tätt i stan och i Västmanland få flytta hit. Jag har också en del sådder som behöver ut. Innan något nytt kommer ner i jorden skall jag planera ordentligt. Ett så stort område blir lätt plottrigt om man bara duttar ner plantorna utan tanke bakom. Det blir ett roligt problem under hösten att fixa det på ett bra sätt.

Nu är den "gamla synden" nästan sonad. Än återstår några mindre "synder" som kan vänta ytterligare ett år innan de fixas.

Mörkret har lagt sig. Jag ser bara ljusen på de båtar som är på väg in i hamn men jag vet att mellan mig och båtarna finns en rabatt som återuppväckts. Jag känner det i min rygg också - men vad gör det när jag slipper se gårdens värsta skamfläck när jag  vaknar i morgon!