Järnleden

Jag gillar utmaningar och då speciellt de som har med uthållighet att göra. Vasaloppet första gången vid 59 är väl en sån. Jag älskar också att vandra så när jag förra året läste om Järnleden mellan Nässundet och Kristinehamn bestämde jag mig för att den skulle jag gå. Nu tog det över ett år innan det blev av men det berodde mest på en regnig höst i fjol och en sen vår i år.

Måndagen den 26 augusti var en perfekt dag för att vandra de 3 milen mellan Hytte och Kristinehamn. Jag började dagen med att åka buss till Kristinehamn. Där bytte jag till buss 400 mot Filipstad. Strax efter 8 gick jag av bussen vid Nässundets station.

Här stannade bussen och jag gick ca 800 m på landsvägen tillbaka mot Kristinehamn. Vid Hytte börjar leden

.

 Så här fina är informationstavlorna. Ja, ännu finare eftersom det också finns en vacker bild plus en karta på alla tavlorna.

Nu börjar den riktiga vandringen. Leden är mycket bra utmärkt och såna här skyltar finns det gott om. Det är alltid skönt att veta hur långt man gått och hur långt man har kvar till nästa "stopp". Jag beslöt mig för att stanna och äta ett äpple vid Bergsjötorp och sen äta lite ordentligare vid Älvbron som ligger på drygt halva sträckan.

När jag kom in i skogen var jag bara tvungen att stanna och fotografera de vackra näten som var täckta av dagg. Tyvärr är inte bilden lika vacker som verkligheten. Den här vackra men lite kalla morgonen var skogen täckt av de här spindelnäten och så här tidigt hade daggen inte torkat än.

 Det här spindelnätet var svårt att gå ifrån. Det fanns vid ett av alla de fritidshus som finns här den första biten av leden. Här går den till största delen på landsväg, grusvägar utan nämnvärd trafik
.

Nu närmade jag mig den första lilla utmaningen. Jag satt visserligen ner en stund men backen upp var inte särskilt krävande. Inte för mig som bara skulle forsla mig själv och en liten matsäck upp. Värre var det förr i tiden!

Efter Bergsjötorp hamnade jag i riktig skog. Jag hade förväntat mig lite mer av små tjärnar. Här är den vackraste och största!

Efter skogsvandringen kom jag ut på Bromossen. Där är den en lång spång att gå på. Leden är väl underhållen med små broar över alla de ställen där det kan bli riktigt blött. I år, efter den torra sommaren, kunde jag gå torrskodd i vandringsskor hela leden.

Framme i Niklasdamm hade jag från början tänkt mig äta min lunch och prova pelargonkakan som serveras i handelsträdgården. Jag var också nyfiken på pelargonmuséet. Tyvärr var jag några dagar för sent ute eftersom handelsträdgården hade stängt för säsongen. Det får bli en ny vandring i vår.

Jag hade läst i den fina skriften om Järnleden om resterna av den gamla engelska trädgården vid Niklasdamm och lyckades också hitta både stenbord

 gamla stentrappor

och terrassering.

Jag skulle väldigt gärna vilja kunna förflytta mig några hundra år bakåt i tiden och få vandra i den då säkert mycket vackra trädgården. Nu fick jag försöka att tänka mig hur det kunde ha sett ut. Tänk vad fantastiskt det skulle vara om någon med tid och en massa pengar kunde restaurera den engelska trädgården.

Från Niklasdamm gick vandringen i en mycket varierande terräng. Först var det mest odlingslandskap som sen övergick i hyggen och skog. När jag närmade mig Varnan förväntade jag mig ett större vattendrag men efter den här sommaren fanns det nästan inget vatten alls. Säkert blir det annorlunda i vår. Då porlar det nog lite mer. Jag gillade inte riktigt den natur som fanns utefter Varnan. Skogen var lite för mörk och tråkig men det ändrade sig när jag kom till Älvbron.
Vid Älvbron gjorde jag ett längre uppehåll. Innan hade jag mest stannat och läst information. Min frukt åt jag när jag vandrade. Hittills hade vandringen gått mycket snabbare än den tid som stod i broschyren. Ändå gick jag hela tiden i en lugn fart och tog mig tid att stanna och läsa ordentligt.

Nästa etapp av vandringen var mycket omväxlande. Tyvärr fanns det tydligen inte så mycket att informera om. Jag saknade det verkligen och hade velat få reda på mer om de platser jag gick förbi.

Efter en lång sträcka med mer öppen skog kom jag in i djupare skog som å småningom avslutades i det här grustaget. När man åker från Kristinehamn mot Karlstad ser man avfarten till det men jag hade väl aldrig kunnat tro att det var så stort.  Som alltid när jag ser ett grustag funderar jag på om det inte skulle kunna vara riktigt fina skidbackar på vintern här. Lite ökenstämning gav området iallafall.

Från grustaget var det inte långt till fornborgen som inte alls var så svår att ta sig till. Som överallt efter leden var det bred stig upp. Det var något jag verkligen la märke till. Bara på ett enda ställe var leden så smal att ris och växter växte in på den. Just där kom två killar med röjsågar! De enda personer jag såg på vägen fram till Gustavsvik!
Fornborgen skulle jag vilja besöka på våren. Växtligheten var spännande och jag såg massor av blåsippsblad både där och i skogen innan jag kom till fornborgen.
Nu kändes det som om vandringen nästan var slut. Ändå var det nästan en mil in till hamnen. Den här biten kände jag väl till. Jag saknade ändå information vid kolerakyrkogården. Vilka hade hamnat där, när och varför låg kyrkogården just på den platsen? Jag vet en del om detta men hur är det med de som är yngre eller inte uppväxta i Kristinehamn?
Kanske skulle det finnas en större informationstavla som berättar om området runt omkring. Nu kommer man inte intill Österviks kapell och kan gå miste om den informationen liksom med Gustavsvik och det intressanta som finns där.

Kolerakyrkogården

Grusvägen in mot Marieberg kändes lång och enformig. det är så mycket roligare att gå i skog.
Jag valde att ta en kopp kaffe på stadsbondgården. Vilken härlig plats! Lyckliga de skolor och förskolor som kan utnyttja den härliga miljön! Här har Kristinehamn nåt som jag saknar i Karlstad.

Sista biten kunde jag ha tagit längre tid på och vandrat kring på Marieberg men nu började de nära tre milen kännas av. Snabbt passera jag utefter Vänern och såg alla härliga villor på Marielund. Det är ett område jag aldrig besökte som barn och därför kände jag mig som i en helt ny stad nu. Här såg jag också det enda vilda djur jag såg under hela turen. En snok ringlade snabbt ner i strandkanten när jag närmade mig.
Jag gick förbi Brovallen där man nu inte kan se några spår efter den fina idrottsplatsen som jag tillbringat så många timmar på. Lite sorgligt är det allt. Nu hoppas jag bara att de ungdomar som växer upp idag och intresserar sig för friidrott får en riktigt fin arena att träna och tävla på.

Leden avslutas vid Gästhamnen. Lite svårt att hitta den på slutet var det allt och lite snöpligt att bara sluta där var det tycker jag. Jag hade velat ha något slags slut - ja inte med lagerkrans eller medaljer men kanske ett litet märke att köpa eller en gästbok att skriva ner sina känslor och idéer så här efter 3 mil hade varit roligt.

Det här hade jag skrivit i så fall:
-  en jättefin led väl värd att vandra
-  omväxlande och lätt att ta sig fram på
-  välskött
-  informativ, åtminstone till två tredjedelar
-  historiskt intressant

Så här kan den förbättras:
-  mer information när man närmar sig stan.
-  ett riktigt slut på något sätt
-  mer om naturen och biologin runt leden. Visst måste det finnas växter eller annat av biologiskt intresse under de tre milen.

Jag är glad att jag tog tag i detta och gjorde vandringen. Att vädret var perfekt gjorde säkert vandringen ännu trevligare. Hoppas att många väljer att gå Järnleden, hela eller i delar.