Scillapromenad

Överallt dessa blå mattor! Alla "mina" gamla bebodda och obebodda torp har trädgårdar med mattor av scilla. Det ligger ett skimmer av blått kring stugorna och jag kan inte låta bli att fotografera.

Jag önskar att det såg ut så här i min "grusgrop". Varje höst tar jag med lökar från stan men få av dem kommer tillbaka året efter. I stan är de som ogräs i mina små rabatter. Här skulle de passa in perfekt men trivs tydligen inte alls i gruset. Jag får njuta av de som finns hos mer lyckligt lottade odlare.

Några få har iallafall klarat vintern. Nu hoppas jag på att de fröar av sig och ger upphov till en liten scillamatta om några år.

Fågelliv

Jag vaknade tidigt i morse av fågelsång utanför fönstret. Ljudet var så starkt och påträngande att det trots att klockan bara visade 4.55 inte gick att somna om. I sovrummet, som inte hunnits värmas upp i går när jag om hit, var det kallt och jag kröp djupt ner i täcket och läste en stund. Än var det för tidigt att gå upp.
Någon timma senare sitter jag här och tittar på alla fåglar som samlas kring fågelmatningen. Nu är det inte vinterns vanliga gäster, talgoxe och blåmes, som trängs kring matplatsen. De har bytts ut mot bofinkar i massor. Som möss springer de kring på marken under fågelhuset och plockar frön. I fågelhuset äter en gröngrå fågel med kraftig näbb. Kan det vara en grönfink tro. Mina ornitologiska kunskaper är trots samvaro med en ornitolog i så många år inte särskilt stora. Jag känner iallafall igen fågeln som äter av talgbollarna. Det är en gäst som annars hörs trumma i skogen intill. Den större hackspetten har lockats in på gården av de få talgbollarna som finns kvar efter vintern. Jag tar fram kameran i hopp om att kunna fota honom men han flyger snabbt bort.
Istället fångas min uppmärksamhet av en kär gammal bekant. Koltrasthanen pilar snabbt över gården. Jag vill gärna tro att det är samma koltrasthanne som besökt oss i några somrar och att han har sin söta hona med sig. Hon är i såfall nästan tam och har de två senaste somrarna retats med vår katt och funnits runt mina ben när jag plockat i trädgården.
Så på en gång är matplatsen helt tom. Inte en fågel kan jag se. Har de tagit en paus i ätandet tro? Istället märker jag ljudet av ett antal taltrastar som från olika håll upprepar sina olika läten. Kan en taltrast låta hur som helst?
Jag var egentligen på väg ut på min morgonpromenad när jag blev sittande här vid fönstret. Solen sken då och det verkade bli en fantastisk morgon. Nu när jag lyfter blicken lite högre upptäcker jag en mörk molnskärm som hastigt närmar sig. Kanske är det bäst att vänta en stund med att promenera tills aprilvädret dragit förbi. Än är det tidigt och jag kan bli sittande här vid fönstret och se om mina matgäster kommer tillbaka. Det brukar inte vara tomt så länge. Promenaden hinns nog med senare.
Det dröjer inte länge innan de är tillbaka nu tillsammans med några domherrar. Detta när de första regndropparna faller på altangolvet. Tur att promenaden fick vänta. Jag återvänder till min bok!

Nio timmar till Paradiset

Dagen börjar med en kvarts promenad till bussen. Nästan hela vägen är det uppförsbacke och innan jag når busshållsplatsen är jag riktigt varm. Som vanligt får jag vänta en stund på bussen. Under tiden studerar jag alla dessa studerande som är på väg till universitetet. Det ser ut som en massa myrvägar som alla samlas vid universitetets huvudingång. Tänk så många arbetplatser som finns i denna jätte. Jag kan inte låta bli att jämföra med lärarhögskolan där jag utbildade mig för 40 år sedan. Där kände man igen nästan varenda studerande
Nu kommer min buss. Jag kliver på tillsammans med en handfull andra resande. Jag betalar min biljett fram till nästa bussbyteoch hittar utan problem en bra plats där jag kan njuta av den vackra naturen utanför. Bussens ljud är sövande och efter en stund blundar jag och kanske jag t.o.m. slumrar till en stund innan vi svänger in i Kristinehamn där många passagerare går av och några nya stiger på. En halvtimma senare når vi Karlskoga där jag byter buss och här kan jag betala biljett till slutdestinationen.
Den här bussen är nästan full och många av passagerarna talar i mobil. Jag kan av samtalen som jag hör fragment av förstå att det är flera studerande vid Örebro universitet och en del människor som skall besöka sjukhuset. Jag har åkt den här vägen så många gånger att jag väljer att läsa en stund. När vi närmar oss Örebro upptäcker jag att bussens utetermometer visar hela 14 grader. Kan det verkligen stämma? Ja, när jag lämnar bussen vid resecentrum "slår värmen" mot mig. En överdrift men visst känns luften annorlunda än den gjorde i morse!
Nu har jag 20 minuter att fördriva innan nästa buss kommer. Jag letar reda på en bänk i solen. Där äter jag min banan för jag börjar känna mig lite hungrig.
20 minuter går fort och tillsammans med en annan passagerare kliver jag på bussen till Lindesberg. Innan vi lämnar Örebro kommer det till ytterligare två passagerare. Den här etappen är delvis en rätt okänd väg för mig så jag tittar ut och njuter av att se klarblå himmel. Så ser det ut ända till Lindesberg dit vi kommer efter drygt 30 minuter.
Nu har jag nästan 5 timmar att fördriva. Jag längtar efter en kopp kaffe och sätter mig i Flugparken, vilket namn förresten, och tar fram termos och mina två smörgåsar. Som vanligt smakar det härligt att sitta ute och äta. Efteråt har jag fått nya krafter och tar en lugn promenad genom stan. Jag hamnar i bokhandeln där jag köper några böcker på rea.
Jag har beställt tid för klippning och njuter av att bli ompysslad en stund. Några hundralappar fattigare men härligt nyklippt vandrar jag mot Plantmarknaden. Jag vet att jag har gott om tid så jag flanerar kring där och kollar fruktträd och buskar. Det enda jag handlar är en påse med salladslökfrön. Ryggsäcken är redan tidigare tung och jag behöver handla lite mat också. Nästan två timmar lyckades jag  iallafallfördriva på plantmarknaden!
Nu är det dags att handla mat. Det blir mycket grönsaker, lite räkor, ägg och bananer. Detta får räcka. I frysen finns säkert mat så att jag klarar mig tills jag får möjlighet att handla igen.
Tiden går långsamt och jag har ännu gott om tid. Jag börjar läsa en av böckerna och studerar samtidigt de elever som tillsammans med mig väntar på bussar.
Äntligen kommer bussen och jag påbörjar den sista etappen med buss. Som vanligt är jag nästan ensam kvar när vi närmar oss Finnåker. Busschauffören är hygglig och släpper av mig där jag skall traska in på min lilla väg. Med en tung ryggsäck och en kasse med mat känns vägen ändå rätt lång. Det är ca 2 km fram till stugan. Vägen går på en ås och på sluttningarna ner från vägen lyser det blått av blåsippor. Det är så mycket blommor och så vackert. Snart kommer jag in i skogen och blåsipporna tar slut. Nu har jag bara en liten bit kvar innan jag är framme. Jag känner förväntan och ökar farten. När jag kommer fram till övre stugan stannar jag till och bara njuter innan jag går ner till stugan, ställer ifrån mig kasse och ryggsäck och börjar min runda runt "trädgården" för att se vad som hänt med växtligheten sedan senast jag var här.
Resan hit var lång - tänk hur långt jag kommit om jag flugit - men nu är jag äntligen här och vet att jag har en härlig vecka framför mig. En vecka i mitt paradis.

Marcus tårta

Marcusdagen infaller 25 april. Det kan vara början på våren. Ibland har det varit riktig sommarvärme den dagen. I år verkar det som om vi får ta på oss ylletröja om vi skall fira dagen med fika utomhus. För firat har vi gjort genom åren. För 35 år sedan startade en tradition som sen höll i sig i många år. På Marcusdagen skulle mor köpa en jordgubbstårta. Detta skulle ske hur tomt det än var i plånboken två dagar före löneutbetalning.

På området där jag jobbade då fanns ett underbart kondis. Trots att det låg mitt i ett typiskt 70-talsområde bakade man och sålde de mest fantastiska bakverk. Lagom till Valborg sålde de en tårta gjord på en tunn sockerkaksbotten med mandel i. Över den låg ett tjockt lager med jordgubbar täckta av jordgubbsgelé. På 70-talet var det inte så vanligt att man kunde hitta jordgubbar för försäljning i april så tårtan blev verkligen ett vårtecken. Idag är kondiset sedan många år borta. Nya ägare tog över och så småningom tappades kvalitén på det man producerade bort. För att få tag på en jordgubbstårta fick jag leta runt stan och aldrig var de lika goda som orginalet.

Sonen växte upp och traditionen bröts av studier på annan ort och senare av flytt många mil hemifrån. Marcusdagen glömdes bort vissa år andra år skickades en slant till att köpa något gott till fikat efter jobbet. Men någon jordgubbstårta hittades aldrig. I påskas pratade vi om Marcustårtan och hur god den var. Varför kan man inte hitta något liknande nu för tiden?

I helgen besökte vi sonen med familj. I familjen finns nu ännu en Marcus. En Marcus som älskar att baka. Eftersom han skulle vara ensam med farmor och farfar under lördagen hade vi bestämt oss för att baka. Kanske skulle det gå att få till en namnsdagstårta till Marcusdagen.
Jag hade mina funderingar på hur den skulle bakas och letade reda på Fyriskakan i "Sju sorters kakor". Jag använde det receptet men tog ½ dl mindre med mjöl. Istället rev jag ca 100 g mandelmassa och blandade i smeten. När kakan svalnat "dränkte" jag den med lite saft. Sen la jag skivade jordgubbar på och täckte med en gelé gjord på hallonsaft (i brist på saft av jordgubbar). Tårtan såg verkligen läcker ut! Den stora frågan var ändå om den smakade på rätt sätt!

När resten av familjen kom hem kunde vi inte låta bli att provsmaka trots att det var några dagar kvar till Marcusdagen. Tårtan fick godkänt och sonen tycker att den smakade nästan lika bra som orginalet. Antagligen finns det inte något kvar att kalasa på den 25:e men vad gör det! Det blev iallafall en Marcustårta i år också. En ny tradition kanske är startad!
Tyvärr glömde jag att fota tårtan så jag får väl baka en till när mina egna jordgubbar mognat. De är ju också mycket godare än de som flygits hit från fjärran länder.
 

Vårpromenad bland lärkträd

Att vara ledig innebär att kunna ta långa promenader de dagar vädret är bra och att jobba inne när det är sämre väder. Idag sken solen och termometern tog sig rätt tidigt på dagen upp till plusgrader. Perfekt för en promenad alltså!
Efter att funderat en stund bestämde jag mig för att gå den mycket gamla landsvägen ut mot sjön. Att det en gång varit en landsväg ser man på två stenar som fungerat som vägvisare en gång i tiden.
Så här tidig vår är det så vackert längst vägen. Hasselsnåren håller på att slå ut, björkarna har musöron och de enorma lärkträden har fått små "rakborstar" som så småningom skall bli de mjuka barren.

 Lärkträden planterades en gång i tiden för länge sedan för att ge virke till skeppsbyggen. Antagligen fungerade det inte så bra som man tänkt sig så träden fick stå kvar. Nu är de enorma och har gett upphov till en mängd nya träd efter promenadvägen. Det är verkligen inga vackra träd men de har personlighet. Som små är de sirliga och visst skulle de passa i en trädgård. Jag skulle nog akta mig för att falla för den ungdomliga skönheten för rätt snart är trädet stort och risigt. Fast det dröjer nog innan de blir så har stora och risiga.

Inga skönheter direkt men om någon vecka är de ljuvligt ljusgröna och hur vackra som helst!
Lärken är ett träd som skiftar utseende under året. Från det ljuva ljusgröna blir barren mörkare gröna innan de i höst blir soligt gula innan de trillar av. Under vintern får vi sen njuta av de grova och knotiga träden som faktiskt är vackra på sitt sätt.
När jag vandrar under dem funderar jag alltid över vad de "upplevt" under sin livstid. Så många  människor som passerat under dem. En gång i tiden med häst och vagn och nu för tiden joggande eller som jag idag lugnt flanerande.  

Mässa med pelargoner och fuchsia

Jag har inte besökt många trädgårdsmässor. Ofta är jag fullt sysselsatt med någon av mina trädgårdar när de inträffar. Egentligen är det bara tre gånger jag lyckats vara på rätt ställe för att kunna uppleva den "trädgårdscirkus" som dessa mässor är.
Den första var på Liseberg någon gång i tidernas begynnelse. Där vandrade jag kring bland ett fåtal andra intresserade. Jag kommer ihåg att jag köpte en av mina första fuchsior där.
Andra gången var när vi på hemväg från stugan passerade Örebro. Då fick jag trängas med lite fler människor. Det största minnet därifrån var en pelargon som man lyckats få att växa i en portal. Naturligtvis köpte jag ett litet skott. Jag hade under flera år avkomlingar till den pelargonen i mina trädgårdar. Efter några år tröttnade jag på att försöka hålla liv i den under vintern och den fick dö ut.
I helgen upplevde jag min tredje trädgårdsmässa tillsammans med "lilltjejen". Mässan i Älvsjö hade jag bara besökt under "lärarmässan" förut. Det här var något helt annat! Under de 4-5 timmar vi var där hann vi inte se mer än en bråkdel. Det vi såg var nästan bara pelargoner och fuchsior. Vad fantastiskt att se så många olika varianter. Det var svårt att låta bli att handla. Vi båda köpte nog ett tjugotal pelargoner och fuchior tillsammans. Nu är det bara att vänta på att vi kan ta skott av våra egna för att ge varandra. Och nu SKALL jag vara noga med namnskyltarna så jag vet vad de olika växterna heter. Jag kanske t.o.m. kan dokumentera med bilder på datorn!

Mina ny telningar i väntan på omplantering

Efter att studerat alla dessa pelargoner finns bara en fråga: Får en pelargon se ut hur som helst?

Miniatyren Excalibur och primärhybriden Eric Hall





Påskbrev

I morgon är det påskafton och mina tankar går till den tid jag var barn och tillbringade påskarna uppe i en liten ort vid norska gränsen. Nästan varje år besökte familjen min faster och farbror, två underbara människor som inte fått några egna barn. I stället fungerade de som min och min systers farmor och farfar.

På påskafton plockade de fram en korg som var fylld med påskbrev. I påskbreven låg det godis av olika slag. Det kunde vara en chokladkaka och en klubba eller skumfigurer och tuggummi. Breven var stora så det fick plats riktigt mycket godis i dem. Alla brev var gjorda för hand med vackra motiv målade med akvarellfärg. Ofta var orden Glad Påsk målat med guld- eller silverfärg. Mannen som gjort påskbreven jobbade i ortens pappershandel och gjorde sig nog en liten extraförtjänst innan påsk.
När det mörknade var det dags att klä ut sig i påskkärringskläder. Faster hade sytt kjol, förkläde, sjal och huckle till mig och min syster. Kläder som efter påsk förvarades för att förlängas nästa påsk då vi blivit lite längre.
Även faster och farbror klädde ut sig precis som flera andra vuxna. Det kändes skönt att ha med de vuxna ut "på samhället" i det spännande mörkret.
Spännande var det för man var tvungen att hålla avstånd till andra "kärringar". Tyst utan att synas skulle man ta sig fram till ytterdörren, öppna den och kasta in påskbreven samtidigt  som man ropar glad påsk och snabbt försvinner utan att någon får syn på en.
När vi kom hem igen hade det varit påskkärringar på besök och i hallen låg det en massa påskbrev med godis. Ibland kunde det t.o.m. finnas någon liten sak i påskbreven. En påsk minns jag att jag hittade ett ägg som man kunde se en kyckling i och när man skakade ägget "snöade" det i det.
Nu när vi delat ut våra egna påskbrev kunde vi luspassa på de kärringar som kom till oss. Då jagade vi dem av gården. Ibland kastade "kärringarna" påsksmällar efter sig och jag misstänker att det var vid ett sånt tillfälle jag ådrog mig min rädsla för allt vad smällare heter.
När kvällen var över hade vi lyckats fylla korgen som förut varit fylld av påskbrev, med godis. Min syster och jag var ju bara på besök men ändå fick vi många påskbrev. Säkert var det flera av våra släktingars vänner som kommit utklädda för att ge oss påskbrev.
Så kom påsken då jag för första gången skulle fira påsk i min hemstad bara 15 mil bort.  När mina kompisar berättade att de gjorde en massa påskbrev innan påsk funderade jag på hur de skulle ha råd att fylla alla dessa brev med godis. Då berättade de att det inte var så det gick till. Nej, man skulle få godis när man lämnade påskbreven, sa de. För mig kändes detta väldigt underligt och redan efter ett par besök hos grannarna vände jag hemåt. Jag kände mig som en tiggare och valde den här påsken bort godiset. Nästa påsk var jag för gammal för att gå påskkärring och något mer påskbesök hos min faster och farbror blev det inte. Istället besökte de oss några påskar innan de blev för gamla för att resa.
Varje påsk minns jag de fina påskarna hos faster och farbror och förstår nu när jag är farmor själv vilka fantastiska människor de var. De år då jag klätt barn och barnbarn i de gamla påskkärringskläderna har det varit extra roligt. När jag berättat om hur påskkärringarna gav bort brev med godis kan de inte förstå meningen med det. Själv tycker jag allt att "mitt" sätt att vara påskkärring är det rätta! Jag måste nog ta reda på om de gamla traditionerna lever kvar i gränstrakterna till Norge.