Påskbrev

I morgon är det påskafton och mina tankar går till den tid jag var barn och tillbringade påskarna uppe i en liten ort vid norska gränsen. Nästan varje år besökte familjen min faster och farbror, två underbara människor som inte fått några egna barn. I stället fungerade de som min och min systers farmor och farfar.

På påskafton plockade de fram en korg som var fylld med påskbrev. I påskbreven låg det godis av olika slag. Det kunde vara en chokladkaka och en klubba eller skumfigurer och tuggummi. Breven var stora så det fick plats riktigt mycket godis i dem. Alla brev var gjorda för hand med vackra motiv målade med akvarellfärg. Ofta var orden Glad Påsk målat med guld- eller silverfärg. Mannen som gjort påskbreven jobbade i ortens pappershandel och gjorde sig nog en liten extraförtjänst innan påsk.
När det mörknade var det dags att klä ut sig i påskkärringskläder. Faster hade sytt kjol, förkläde, sjal och huckle till mig och min syster. Kläder som efter påsk förvarades för att förlängas nästa påsk då vi blivit lite längre.
Även faster och farbror klädde ut sig precis som flera andra vuxna. Det kändes skönt att ha med de vuxna ut "på samhället" i det spännande mörkret.
Spännande var det för man var tvungen att hålla avstånd till andra "kärringar". Tyst utan att synas skulle man ta sig fram till ytterdörren, öppna den och kasta in påskbreven samtidigt  som man ropar glad påsk och snabbt försvinner utan att någon får syn på en.
När vi kom hem igen hade det varit påskkärringar på besök och i hallen låg det en massa påskbrev med godis. Ibland kunde det t.o.m. finnas någon liten sak i påskbreven. En påsk minns jag att jag hittade ett ägg som man kunde se en kyckling i och när man skakade ägget "snöade" det i det.
Nu när vi delat ut våra egna påskbrev kunde vi luspassa på de kärringar som kom till oss. Då jagade vi dem av gården. Ibland kastade "kärringarna" påsksmällar efter sig och jag misstänker att det var vid ett sånt tillfälle jag ådrog mig min rädsla för allt vad smällare heter.
När kvällen var över hade vi lyckats fylla korgen som förut varit fylld av påskbrev, med godis. Min syster och jag var ju bara på besök men ändå fick vi många påskbrev. Säkert var det flera av våra släktingars vänner som kommit utklädda för att ge oss påskbrev.
Så kom påsken då jag för första gången skulle fira påsk i min hemstad bara 15 mil bort.  När mina kompisar berättade att de gjorde en massa påskbrev innan påsk funderade jag på hur de skulle ha råd att fylla alla dessa brev med godis. Då berättade de att det inte var så det gick till. Nej, man skulle få godis när man lämnade påskbreven, sa de. För mig kändes detta väldigt underligt och redan efter ett par besök hos grannarna vände jag hemåt. Jag kände mig som en tiggare och valde den här påsken bort godiset. Nästa påsk var jag för gammal för att gå påskkärring och något mer påskbesök hos min faster och farbror blev det inte. Istället besökte de oss några påskar innan de blev för gamla för att resa.
Varje påsk minns jag de fina påskarna hos faster och farbror och förstår nu när jag är farmor själv vilka fantastiska människor de var. De år då jag klätt barn och barnbarn i de gamla påskkärringskläderna har det varit extra roligt. När jag berättat om hur påskkärringarna gav bort brev med godis kan de inte förstå meningen med det. Själv tycker jag allt att "mitt" sätt att vara påskkärring är det rätta! Jag måste nog ta reda på om de gamla traditionerna lever kvar i gränstrakterna till Norge.