En gång i tiden satte jag betyg på barn som var 12 år gamla. Alla trodde att de var 4:or eller 5:or. Ja, kanske 3:or i några fall men ettor eller tvåor skulle de absolut inte få.
Sanningen var att det blev nästan bara 2:or och 3:or. Det var svårt att känna någon glädje den dagen betygen delades ut. För mig var varenda elev små kämpar. Några få hade familjer där de fick all hjälp att nå de högre betygen men de flesta kom från familjer med bara en närvarande förälder som slet för att få tillvaron att fungera eller familjer där det fanns sociala problem och missbruk. För många av de eleverna blev betygen precis det de inte skall bli - ännu ett bevis på att de tillhörde förlorarna. Allt vi vuxna i skolan gjort för att få dem att lyfta blicken över den miljö de levde i och visat dem att de också hade möjlighet att studera vidare raserades då de öppnade kuvertet med betyg som inte alls innehöll de 4:or och 5:or de förväntade sig.
En tolvåring har inte förmåga att se sig i förhållande till de mål som sätts upp för olika betyg. Vi vuxna skall ge dem positiv feedback och den suger de upp och kommer ihåg. Att vi samtidigt berättat hur de skall gå vidare med det de ännu inte nått faller oftast på hälleberget. Hur skall de då kunna förstå de betyg de får?
Min erfarenhet är att detta inte bara gäller barn som är tolv år utan även elever på högstadiet och inte minst elevernas föräldrar.
Idag kom då beskedet att vi skall vända de nedåtgående resultaten i skolan med att sätta betyg på 10-åringar. Har vår skolminister mött 10-åringar i skolan? Det har jag svårt att tro.
Jag har mött hundratals små årskurs 4:or. Små varelser som ännu inte hamnat i fack med namn som: misslyckad, ännu inte godkänd, inlärningssvårigheter o.s.v.
Nej de jämför inte varandras kunskaper eller förmåga att lära. Det de jämför är hockeybilder, hästar, dataspel och annat som hör barndomen tid.
Jag fick själv betyg redan i åk 2. Ett betyg som också bestod av en massa bokstäver. I mitt fanns inte bokstaven A med på mer än två platser. De där i ordning och uppförande. Inte ens lilla a fanns där, eller AB. Nej, många ba och b kunde jag se. Som tur var inga c - nåt som väl idag kan jämföras med ett inte godkänt betyg. Jag hade några minus också. Till mina föräldrars förvåning var mattebetyget bara ett b-. De uppfattade att jag faktiskt kunde räkna riktigt bra. Särskilt i huvudet. Men hade lärarinnan, som borde veta, satt ett b- så var det väl så att jag inte var någon duktig matteelev. Eller blivande idrottman eftersom även ämnet gymnastik, som det hette på stenåldern som det här handlar om, hade bedömts till b-. Mina föräldrar var minst sagt förvånade. De som ägnade så mycket tid med mig i skidspår, på isar, i vatten och med kullerbyttor och hjulande på gräsmattor hade förväntat sig att det skulle vara här min styrka fanns. Precis som i matematiken. Jag kunde känna deras besvikelse även om de aldrig sa nåt till mig.
Själv kände jag sen i flera år obehag inför mattelektioner och gymnastik. Inte blev det bättre av den s.k. hållningsgymnastiken jag fick gå på. Där skulle en lärare få mig att sluta kura ihop mig genom att jag fick gå med en ärtpåse på huvudet. Nu efteråt inser jag att det var bra men varför var det ingen som berättade för mig att jag såg ännu längre ut om jag kurade och att det var snyggt att vara lång.
I sexan fick jag nya betyg. De sattes av en underbar lärare som lät oss räkna i huvudet, som berömde olika sätt att lösa uppgifter på och som värdesatte annat än "flyttande av siffror". Min klumpiga och "förväxta" kropp hade utvecklats motoriskt och på idrotten bedömdes mer än sättet vi rörde oss på. Betygen hade på några få år stigit till de små a som mina föräldrar nog trott att jag skulle få redan i tvåan. Mina älsklingsämnen skulle i fortsättningen vara matte och idrott. Det var inte så konstigt att jag sen valde just de ämnena att fördjupa mig i när jag utbildade mig till lärare.
Jag hade tur som hade föräldrar som talade om för mig att jag dög även om jag inte fick de höga betygen och att jag inte VAR betygen utan en människa som hade alla möjligheter i livet.
Jag mötte också lärare som ägnade sin tid med oss elever till att ge stöd och uppmuntran. Jag minns inte att vi någonsin pratade betyg i de åldrar man nu vill sätta betyg. Idag handlar alltför mycket i skolan om att bedömas. Och det i åldrar man inte förstår betygsättning.
Jag slipper sätta betyg och det är jag lycklig över. Jag ansåg under de 40 år jag jobbade att min uppgift var att försöka att lyfta varenda elev till den förmåga de hade och det under såna förhållanden att de tyckte att skolan var ett ställe man hade roligt och där man lärde sig spännande saker tillsammans med kompisar. Hur skulle jag klarat mina intentioner om jag samtidigt skulle betygsätta och bedöma de elever som ännu inte hade förmåga att förstå min betygsättning och bedömning.
Skulle de ha känt som jag gjorde med mina betyg i åk 2?
Förklara inte de dåliga skolresultaten med den "betygsfria skolan". Jag har jobbat i 40 år och bara satt betyg en enda gång i åk 6 och det på 70-talet.
Se istället på vad som hänt i skolan och samhället utanför skolan under de senaste 40 åren. Det är faktorer som betyder mer än de där betygen man fick i 6:an.
Vi kan inte genom att ge betyg gå tillbaka till 70-talet. Vi lever i en annan tid och får lov att lösa de problem som finns med andra lösningar än att ta till betygen som inte löste nåt då heller.
Ge skolan vad skolan behöver: arbetsro från reformer som är tagna ur luften utan forskning bakom, lärare med löner som de är värda, tid för lärare att syssla med det de är utbildade till och inte administrativa uppgifter men framför allt upprätta skolan och lärarnas anseende!
Se till att lärarna kan vara stolta över sitt yrke och sluta skylla allt som sker i samhället på skolan. Lita på att lärare med sin långa utbildning kan klara sitt uppdrag den dag de får de resurser de behöver för att lösa uppgiften!
Det här blev inget om växter eller hantverk! Nej här handlar det om det som i 30 år var mitt stora intresse. Ett fantastiskt yrke som var kreativt och spännande fram till den dag någon ändrade riktningen mot målstyrning och bedömning. Då trodde jag inte längre på det jag gjorde och då försvann glädjen och utan glädje var jag ingen bra lärare. Det kvittade hur bra jag var på att förklara mål för eleverna, skriva åtgärdsprogram eller iup:n. Fanns inte glädjen kunde jag inte ge mina elever det som de verkligen behövde: stimulerande arbetsuppgifter, arbetsglädje, trygghet, förmåga att se framåt, tro på att lyckas och att utvecklas till lyckliga vuxna.
