Strövtåg i hembygden 1

Så blev det nu äntligen av! I minst 20 år har jag sagt eller tänkt samma tanke var gång vi åkt under en bro utanför min gamla födelsestad - nån gång skall jag vandra i min gamla skog och se om jag fortfarande känner igen mig. Så tänker och säger man ofta men av någon anledning blir det sällan av.
När jag slutade jobba bestämde jag mig för att ta itu med alla dessa "nån gång ska jag ...". De första åren som ledig klarade jag av rätt många men väldigt många fanns kvar. De senaste åren har jag varit lite dålig på att göra saker som bara jag är intresserad av. Jag har tänkt men det har bara blivit tankar. Sånt är inte bra för man känner att tiden rusar utan att ge mycket tillbaka.

Den här underbara hösten har jag ändå lyckats göra en del av mina önsketurer. Vädret har tvingat fram uteaktiviteter och nu när jag är i stan blir de vanliga promenaderna snart lite långtråkiga. Snart är allt som hänt de månader jag varit på landet betraktat och något nytt måste till för att roa mig.

I går bestämde jag mig för att den där turen som jag så länge velat göra nu äntligen skulle bli av. Ingen annan i familjen har något intresse av att vandra där eftersom bara jag har minnen därifrån. Jag tycker också att det ofta ger mer att besöka barndomstrakter ensam för att få minnas i lugn och ro. Jag beslutade mig för att ta bussen tidigt till födelsestaden och att sen vandra förbi mitt gamla hem upp mot skogen. Jag skulle försöka att hitta de stigar jag gått som barn och ung.

Vädret var underbart när jag steg av bussen, sol från en molnfri himmel och 9 grader varmt, bättre kan det knappast bli i början av november.
Vägen från stationen upp till mitt gamla hem är mycket likt sig. De gamla trähusen och trädgårdarna är visserligen mycket prydligare och vägen är nu asfalterad.
Däremot är mitt gamla hem helt annorlunda, annan färg och utbyggt åt alla håll och kanter. Inte heller trädgården är sig likt. Det är många år sedan mina föräldrar flyttade från huset och därför besöker jag sällan den här delen av stan.
Så kommer jag fram till första målet som är Hembygdsgården dit vi ungar ofta drog oss för att leka på de öar som bildades när bäcken vindlade sig fram. Där är det sig likt bara mycket mer välskött. Inte alls samma fantasieggande miljö för dagens ungar. Inga täta buskage att gömma sig i men bra promenadvägar för gamla fötter. Allt är mycket välskött och besöksvänligt.

Den gamla kaffestugan har fått lämna över serveringen till en stor byggnad som verkar vara öppen året runt. När jag var barn var här bara servering under helger och sommartid.

Nu ska jag försöka ta mig upp i skogen. Från Hembygdsgården kunde man gå en bred stig upp i skogen. Den stigen hittar jag inte. Jag antar att den gick ungefär där det idag går en väg. Skogen finns däremot kvar men gränsar till ett bostadsområde där det förr var ett grus- och sandtag.
Efter en del letande hittar jag till slut platsen för ett av mitt livs första minnen.

Här var förr en stor glänta i skogen. Vid ena kanten fanns en stor sten där man kunde sitta i solen. 1954 flyttade min familj till den här delen av stan och den första turen upp i skogen gick hit. Mamma och pappa bar min lilla syster i en "lift" medan jag, 4 år, fick promenera själv hit upp. Det är nog ungefär 2 km från huset vi bodde i. Detta minne är så klart att jag minns precis hur det kändes i solen och hur god den varna chokladen i termosen var. Nu finns ingen att dela minnet med. Min syster var för liten för att minnas det tillfället däremot lär hon precis som jag ha massor av minne från platsen och den stig som passerar precis förbi och som fortfarande finns kvar.
Den kände jag som min egen ficka. Där vandrade vi tidiga vårhelger, letade svamp på hösten och skidade vintertid. Från 1954 fram till 1969 var detta min skog. Här tränade jag kondition långt före joggingvågen. Det var skönt att kunna "gömma" sig i skogen när man tränade löpning.
Känslan finns kvar och när jag vandrar vet jag precis vad som väntar bakom nästa sväng.

Den här stigen är en genväg men en mycket brant sådan. En höstdag 1965 var jag och min far ute och letade kantareller och var på väg mot ett av våra svampställen när pappa plötsligt tar tag i mig och pekar upp mot höjden. Där stod två stora djur! Mina två första älgar! Då var det sällan man såg älg och vi stod där länge och beundrade dem.

Idag genar jag inte utan tar den långa vägen upp för backen. Det är en rejäl höjd och jag minns fortfarande hur slut jag var när jag lyckades jogga hela vägen upp. I dag är det en helt annan fart men pulsen ökar allt bra mycket trots den lugna farten.
Så här långt minns jag stigen väldigt väl. Resten av rundan är inte lika lått att minnas. Kanske har man ändrat den eller annars är det skogen som inte är sig lik.

Efter fem härliga kilometer hamnar jag uppe vid Kvarndammen. Där lärde jag mig simma på 50-talet och där tillbringade jag många kvällar med kompisar vid "minigolfbanan!
 Mycket är sig likt däruppe men en sån här höstdag är det verkligen folktomt. Jag letar upp en bra plats för att fika i solen och hamnar uppe vid golfbanan och Sågarbostället som förr var vandrarhem men nu tydligen säte för en av stans idrottsföreningar.

Jag vandrar vidare till badplatsen. Där var förr en härlig sandstrand med massor med sand att leka i. När jag kom hem från simskolan fick jag skaka ur all sand från kläder och skor innan jag gick in i huset. Nu finns inte mycket sand kvar utan där finns istället en fin grön gräsmatta!

När jag gick i fjärde klass hade vi en lärare som ofta var borta och veckorna innan sommarlovet fick vi en vikarie som jag avgudade. Hon hade precis tagit studenten och skulle börja på folkskoleseminariet när hösten kom. Hon tillhörde de lärare som såg sina elever och mig såg hon trots att jag var både blyg och tystlåten. Veckorna med henne, en oerfaren 19-åring, blev ett lyckligt minne från skoltiden. Det jag minns bäst är utflykten upp till Kvarndammen där jag och en kompis fick gå och köpa glass åt henne. Som tack bjöd hon oss på varsin glass. Jag minns fortfarande hur den smakade, den dubbla hallonisglassen, och lyckan när hon talade om att de tre glassarna var en till henne och varsin till oss flickor och inte till de två andra lärarna som var med. Vilket vi hade trott när hon bad oss köpa tre isglassar.
En underbar människa som utan att hon visste det blev en förebild för mig genom mina nära 40 år som lärare!

Kiosken finns fortfarande kvar fast nu är det inte kiosk längre.

Sista målet är det område ovanför vårt hus som kallades Hagen. Vår tomt gränsade till ett obebyggt område där det fanns fotbollsplan, gungor men framför allt massor av mark där vi ungar kunde leka. Vintertid fanns där möjlighet att "störta nerför branta backar". Tyckte vi då i alla fall! Nu kändes inte dessa backar  så särskilt branta och farliga. 

Annars är mycket sig likt men många av de spännande ställena med högt gräs, buskar och träd är borta och har fått lämna plats åt klippta gräsmattor. Glädjande är att de klippor där vi lekte att vi bodde och där vi lekte låtsaslekar fortfarande finns kvar.

Så är min vandring slut. Dags att lämna den här delen av stan. Jag har verkligen njutit av de här timmarna och många gamla minnen har "poppat upp". Lycklig sitter jag sen i bussen hem och bestämmer mig för att snart besöka andra gamla älsklingsplatser. Det finns så många platser kvar att återse och så många minnen att plocka fram. 

Tiden är ur led.....

Kanske inte tiden är ur led men vädret är det definitivt.
Idag, 30 oktober står fortfarande mina stora fuchsiakrukor kvar ute, luktärtorna blommar som bäst och vinet är fortfarande inte skördat. Och så här verkar det fortsätta ett bra tag framöver.

Allhelgonahelgen har ibland inneburit första snön som legat kvar mer än några minuter. Jag har varit med om snöstorm så att det varit snödrivor utefter landsvägen och år då det regnat och blåst varenda dag under höstlovet. I år njuter jag av att kunna sitta och njuta av solen den korta stund den visar sig mellan husen. Kanske får vi detta i utbyte mot en kall vår och kylig försommar. Jag ser det hellre så än att skylla på den globala uppvärmningen.

På söndag skall i alla fall vinet skördas och druvorna krossas. Sen skall jag sätta en sats vin och hoppas på att det inte blir helt odrickbart. Om det skulle bli det har jag ändå haft nöjet av att följa vinets utveckling under några månader och sen kunna bjuda på "Husets vin" sent i vår.

Fuchsiorna får dock stanna kvar ute tills temperaturen sjunker lite till. De är lite tråkiga att trängas med inne i huset så var dag som går utan att jag behöver ta in dem känns som en seger. Tiden innan de får flytta ut igen är lång. Det brukar inte vara dags förrän i mitten av maj!

Nu kommer en helg som enligt vädergubbarna skall bli grå och mild men vad gör det så länge det inte snöar.
God Helg!

Ett hekto garn

Tänk vad mycket det kan bli av ett hekto garn plus lite svarta restgarn! Det melerade garnet är Step från Austermann. Det är ett underbart garn att sticka i. Det innehåller aloe vera och jojoba olja.

Jag började med att sticka handledsvärmarna som är helt blå. Jag var inte nöjd med dem och trodde att lite svart inslag skulle bli bättre. Massor med små nystan i svart ligger i restgarnskorgen och bara väntar på att komma till användning.
Nästa försök är de med svart rullad kant. De kanterna blev inte bra. Rätstickade kanter vill gärna rulla sig så till nästa par, de allra överst, valde jag att sticka resår. Jag tyckte också att det svarta blev för dominant.
Det tredje paret blev mycket bättre. Att sticka ett "diagonalt" mönster fungerade bra. Så det ville jag utveckla i det fjärde paret.
Fjärde paret fick en svart rand i resår mitt på.
Nu vet det rätt mycket garn kvar och några mer handledsvärmare ville jag inte sticka. Jag ville ändå använda det mönster jag kommit fram till och hoppades på att garnet skulle räcka till ett par vristvärmare. De fick två svarta resårränder. Jag är riktigt nöjd med dem och det sista paret handledsvärmare och skall använda mig av det jag kommit fram till när jag fortsätter att sticka i samma garn men i annan färg.  Då kanske det blir torgvantar och vristvärmare jag stickar.

Längtar redan tillbaka

Kan man längta tillbaka till en plats innan man lämnat den? Det gör jag iallafall nu. Jag sitter inne i stugan och kaminen värmer skönt. Ute är det kolmörkt, ikväll syns inte ens stjärnorna som vakat över mig de föregående kvällarna. Himlen blev plötsligt mulen på eftermiddagen. Under den dryga vecka jag varit här har det inte varit helmulet mer än en kort stund en morgon innan solen värmde upp dimmolnen så att de försvann. Kanske var molnen en påminnelse om att inget varar för evigt. Inte bara soliga dagar tar slut utan även härliga höstdagar på landet.

Mycket har jag fått gjort inför vintern. Nästan allt är klart nu.
Jag har för första gången höstsått grönsaker i tre odlingslådor. Nu väntar ett halvårs väntan på att se hur detta lyckats.
Jag har också planterat två rosor och fyra andra buskar. Vid nya rododendronplanteringen har fem pyttesmå barrväxter och en rododendron kommit i jorden. Allt inhandlat i lågprisaffären. Jag köper hellre små och billiga plantor än stora dyra. Här är så svårt att få ner växter bland all sten. Är plantorna små känns det inte som de behöver så stora gropar. Säkert helt fel men hittills har det fungerat bra.

För en gång skull har jag avsatt tid i solen. Nu gäller det verkligen att ta tillvara all sol man kan fånga. Tid vid sjön och vid ytterväggen har det blivit. Där har solen värmt gott.

Några långa promenader har det inte blivit. Det har förkylning och älgjakt sett till. Tur att jakten sammanföll med förkylningen. Jag behövde inte känna mig tvungen att leta svamp. Här är det så torrt att trattkantarellerna torkat bort så nån stor skörd har jag inte missat.

Två böcker har jag hunnit läsa när jag inte stickat eller virkat. En liten gris har sett dagens ljus och tre par handledsvärmare och ett halvfärdigt par vristvärmare kommer att ligga i ryggsäcken på vägen hem.

I ryggsäcken ligger också de sista rödbetorna, kokta och färdiga att äta och en påse gula kantareller som jag plockat nära stugan. Det sista jag lägger ner är datorn. Den har jag inte använt mycket. Man skulle tro att kvällarna skulle bli långa här men stickning och litteratur räcker långt.

Efter den i tid långa resan hem väntar några veckor med inomhusjobb. Mycket finns att ta itu med efter det halvår jag tillbringat så mycket tid här. Det dröjer säkert många dagar innan jag helt anpassat mig till stadslivet.
Vad jag ska längta! Nästa gång jag kommer hit kan vintern ha kommit!

 En enda pumpa blev det i år.

Törnrosas kjortel mår gott även om det varit några riktigt kalla nätter.

Dagar att minnas

Jag njuter av dagar att minnas. Minnas när väder och vind inte längre är så fantastiska som de är nu. Varje augusti fasar jag för hösten och vintern. Jag är rädd för att mörkret och kylan skall krypa in i mig och göra mig inaktiv och negativ. Visst vet jag att jag kan njuta enormt av höst och vinter när vi väl är där men så där på avstånd känns de oöverkomliga!

Nu har det varit många dagar att minnas senare i höst och vinter. Vi har haft ett fantastiskt väder och frosten lät vänta på sig ända tills för några nätter sedan. Alla mina växter har varit nästan lika vackra som i somras och allt har fått fortsätta att växa. Samtidigt har vi haft den underbara krispiga luften och de fantastiska färgerna.

Man kan inte annat än njuta när naturen bjuder på den här färgprakten. Visst var rosen vacker i somras med sina röda blommor men jag tycker allt att den är vackrare nu.

Samma sak med skogen.

I somras var den grön i olika nyanser, nu bjuder den på en massa färg och de gröna granarna syns så mycket bättre nu än de gjorde i somras då de försvann i allt annat grönt.

Jag njuter av färgerna och bara någon minut innan jag tog kortet gick det tre rådjur och betade här. De känner sig nog rätt säkra nu när det är de större släktingarna som jagas. Jakten har tvingat mig från svamppromenader i skogen. Detta resulterade idag i att jag hamnade nere vid sjön med termos, smörgås och muffins. En bra bok i korgen och en sol som värmde lika mycket som i somras fick mig att sitta ner i en dryg timma. Det hade jag nog haft svårt att tillåta mig sommartid. Nu satt jag där i lugn och ro och njöt av var minut. Jag räknade ut att man kunde jämför dagens datum med sista dagarna i februari. Då står solen lika högt som nu. Dit är det inte så långt så nog skall vi klara mörkret i år också. Speciellt efter såna här dagar att minnas.

Kaniner igen

Ett gäng kaniner har dykt upp. De är så roliga att virka och alltid finns det väl någon liten som skulle kunna tänka sig en kanin som kompis. Mönstret har jag hittat i Mia Bengtssons bok "Virka mina bästa amigurumis". Några få ändringar har jag gjort men det mesta är tagit direkt från mönstret som är lätt att följa.

Fjärde försöket - poncho

Jag försöker leva efter mottot - ge inte upp förrän du är nöjd med det du gör. Fyra ponchos blev det innan jag blev helt nöjd.

Första ponchon blev alldeles för stor. Den når mig till knäna och är visserligen väldigt skön men lite svår att röra sig i. Det blev också en lite underlig halsöppning som gjorde att ponchon sitter lite snett. Två saker som behövde förbättras alltså.

Andra ponchon gjorde jag lite mindre och den blev riktigt bra. Den fick ena dottern. Jag ändrade inte halsöppningen men funderade på hur jag skulle göra den om jag fick anledning till att sticka en poncho till.

Det fick jag när min syster beställde en av mig. Jag hittade varken mönstret jag utgått från eller garn i samma färg. Mönstret hade jag ingen användning för eftersom jag ändå skulle göra om det. Färgen på det nya garnet var lite bättre än på de två första försöken. Den här ponchon fick en bättre halsöppning men jag var ändå inte riktigt nöjd. Jag måste alltså sticka ytterligare en poncho.

Här ovanför ser du det fjärde försöket att få fram den optimala ponchon. Nu är jag nästan nöjd. Det finns fortfarande lite att ändra om jag skulle få för mig att sticka en till. Det jag gjorde annorlunda var att jag maskade av för halsen och sen ökade för att få en rak öppning bak. Fram har jag kvar den lilla triangeln som jag kan dekorera med olika saker. Här är det en stor nål som man använder när man "sparar" maskor. Garnet jag hade kvar räckte inte vilket jag förstod redan när jag började sticka. Jag skaffade ett svart garn som jag stickade in för att spara på garn.

Ponchon är stickad i en rektangel som blir en kvadrat om man lägger den dubbel. Här är halsöppningen gjord genom att jag maskar av så många maskor som jag vill ha halva halsöppningen. Resten får jag genom att inte sy ihop ponchon helt. Sen minskar resp ökar jag en maska varannat varv så att det bildas en linje på ryggen. Svårt att beskriva men när du stickat halva ponchon förstår du säkert. Gör annars ett pappersmönster och prova dig fram.

Garnet jag använder är ett akrylgarn från Järbo. Det heter Duo. Jag har haft svårt att hitta det i affär men det finns på nätet. Jag valde att sticka i akryl för att få en lätt och smidig poncho. Skulle föredra ett ullgarn man har ännu inte hittat nåt i den grovleken som är likvärdigt i vikt och smidighet.