Vårt underbara persikoträd

Höst, grått och blåsigt - då passar det väl bra att skriva om nåt som för tankarna till vår och sommar. Jag skulle ha skrivit det här inlägget för flera veckor sedan men en envis bältros har hindrat mig från att skriva, sticka och allt annat då jag använder höger hand. Nu känns det mycket bättre och nu ska jag se tillbaka på en fantastisk tid med vårt persikoträd.
Bor man som vi med en pytteliten trädgård, stor som ett frimärke får man välja noga vad man vill ha i den. Ett träd är max vad den klarar och det trädet måste kunna beskäras så att det inte blir särskilt stort. Efter att haft både körsbär och plommon och inte fått nån skörd att tala om funderade jag på om jag skulle ha nåt träd överhuvudtaget. Efter några år utan träd längtade jag efter att kunna hänga upp fågelmat och lyktor. Eftersom det hade fungerat bra med vinstockar och övervintrande fuchsior antog jag att vi har ungefär zon 2, trots norrläge. Häckar, förråd och hus omgärdar så att det blir ett mikroklimat där mycket som inte borde klara sig växer bra.
Efter att ha läst om hur man odlade persikor i stockholmstrakten vågade jag mig på att köpa ett litet persikoträd av sorten Frost. Det planterades där det skulle få mest sol och där vi skulle se det från köksfönstret.
Första året blommade det med några få blommor men gav ingen frukt. Så fortsatte det några år och trots att jag hjälpte till med pollineringen med hjälp av pensel gav det bara någon enstaka liten frukt. Jag var väl inte så besviken. Blommorna var betalning nog. De har en så ljuvlig färg och kommer så tidigt att inget annat i vår trädgård blommar. De är ett underbart vårtecken. Den tidiga blomningen är nog det som varit problemet. Det har inte funnits tillräckligt med insekter eller vi har fått en köldknäpp så att blommorna frusit.

Perikoträdet blommar med en matta av hundtandliljor under sig.

I år var våren sen men inte särskilt kall. Persikoträdet tog god tid på sig innan det blommade. När det väl slog ut var det en blomning vi inte varit med om förut. Samtidigt fanns det mycket insekter och redan då förstod jag att vi för första gången skulle kunna få en god skörd. Fast innan det var dags att skörda skulle mycket kunna hända. En kall sommar, insektsangrepp, lite sol eller torka skulle kunna förstöra skörden.

Juni och juli kom och gick utan att det jag oroade mig för inträffade. Solen sken nästan var dag. Det var varken för varmt eller för kallt. Visserligen regnade det väldigt lite men eftersom trädgården ligger på en gammal mosse blev det aldrig riktigt torrt. Persikorna utvecklades bra och få kart ramlade av. Istället fick jag kartgallra och plockade nog bort ca 100 kart.

I slutet av juli såg karten ut så här och sen hände inget mer på flera veckor. Jag klämde lite försiktigt på persikorna varje gång jag var hemma i stan men inget verkade hända. 

Så en dag i slutet av augusti när jag var kvar i stugan och plockade lingon ringde min man och frågade vad han skulle göra med alla persikor som ramlade ner. Prova om de är mogna sa jag och visst var de det. Mogna och mycket godare än de persikor vi fått åren före. Nu gällde det att ta sig till stan och ta hand om skörden för persikor mognar fort när de väl börjat mogna och alla mognar på en gång. Lingonen fick vänta. De kan man plocka långt fram på hösten.

Oj, vad vi åt! Grannarna fick persikor, kompisar fick persikor och släktingar fick persikor. Ändå hann vi inte plocka av dem i samma fart som de mognade. De som ramlade ner hittade sniglar, maskar och tvestjärtar snabbt och efter bara nån timma fanns inte mycket kvar av dem.

Jag la in dem i sockerlag kryddad med kanel och citron. En del frös jag in och så bakade jag pajer i massor. Två satser med marmelad kokade jag. Det blev en ljuvlig marmelad som verkligen smakade sommar. Jag uppskattar att vi plockade av drygt 10 kg persikor.

Vilken rikedom att njuta av trista höst och vinterdagar. Det gäller att njuta för vem vet när vi får en sån skörd igen. Jag tror att just den sena blomningen kombinerad med en mycket solig sommar gjorde att det blev en så härlig skörd. Nu vet jag hur en persika ska smaka och lukta. Aldrig mer köpta persikor!

Fågelvantar

Jag har länge funderat på att sticka vantar med fågelmotiv. Som hustru till en inbiten ornitolog är det ett lämpligt motiv tycker jag. För några år sedan hittade jag boken "Mönstersticka i färg" av Susan Anderson-Freed utgiven på ICA Bokförlag.

Den innehåller mycket spännande och en hel del nya idéer om hur man stickar vantar. Det jag föll för var fågelmotiven men när jag läste boken upptäckte jag också nya tankar om vantstickning. Hon börjar vanten med tummen och sen stickar hon från fingrarna mot mudden. Även uppläggning och resårstickning är på ett sätt jag inte är van. Självklart var jag tvungen att prova och det första paret vantar följde jag hennes mönster helt. Tankarna är bra men jag får inte till det bra med vidden på vanten där tummen kommer in.

Detta var för några år sedan och jag la boken åt sidan. Andra vantmönster pockade på uppmärksamhet och tiden gick. I somras behövde jag en stickning som inte skulle ta stor plats i ryggsäcken och kom då att tänka på fågelvantarna igen. Timmarna innan jag skulle ta bussen till landet med bara en ryggsäck som packning fotade jag av mönstret på vanten med nötväckan. Jag kunde naturligtvis inte dra med mig den tjocka boken. Hade jag det skulle jag blivit tvungen att klara mig utan yoghurt och ost under en vecka. Att bära allt jag behöver under en vecka de 2 km det är från bussen till stugan innebär att man måste prioritera. Vid ett av bytena köpte jag garnet jag behövde. Efter bra hjälp i www.tittisbod.se i Örebro bestämde jag mig för garnet Pallas från teetee. Ett helt underbart garn som jag genast förälskade mig i. Tittis bod ligger också så bra till att jag hinner in där och handla mellan två bussar!

Garnet som använts i boken är mycket finare än Pallas så jag fick börja med att rita om mönstret. Sen stickade jag några prover för att se om mina tankar stämde. Första vanten blev helt OK och maskantalet var perfekt när jag kom till avmaskningen. Jag stickade vanten från mudden men använde mig av samma resårstickning i två färger som det är i boken. Däremot ändrade jag mönstret på insidan av vanten och som också finns i bården på framsidan.
Efter första paret var jag sugen på att sticka en "mesvante". Det slutade med att det hann bli fem par innan jag övergick till att rita mönster till sockor.

De första varven på vanten har jag ändrat flera gånger. Jag började med några varv rätstickning men då rullade kanten sig. Nu startar jag med några varv resår i mönsterfärgen och det fungerar bättre.

Det hann bli två par sockor innan jag hamnade rätt. Svårigheten är att inte överarbeta mönstret men ändå få med båda trådarna runt arbetet. Visst blir det långa "hoppor" ibland men tvinnar man garnet fungerar det bra.

Lagom till fågelstationens dag kände jag mig redo att visa upp alstren. Här hänger de i skogen tillsammans med mitt stickade och tovade sittunderlag. Det kändes lite ledsamt att skiljas från de par som hittade nya ägare, däribland sockorna. Som tur är har jag skrivit av mönstret så att jag kan sticka nya. För nya blir det så småningom. Först ska jag se om jag inte kan sticka lite julklappar. Närmast väntar en sittdyna till yngsta barnbarnet. Motivet har jag inte bestämt än. Kanske blir det Mumin eller varför inte Spöket Laban.

Sannas sommarklänning

Jag har en snäll granne som lägger ICA-kurirens handarbetsbilagor i min brevlåda. Det händer att jag plockar idéer från dem och nån gång har jag använt hela mönstren. Så kom Sannas sommarklänning till.
Efter en lång tid med bara trädgårdsarbete kändes det som om händerna ville ha nåt annat att pyssla med. När jag var inne i min garnaffär för att köpa vitt bomullsgarn hittade jag korgen med billiga bomullsgarner och kunde inte motstå dem. Det blev tre nystan cerise, ett vitt, ett ljuslila och ett ljust rosa. Jag hade sett en läcker stickad flick-klänning och nånstans i bakhuvudet fanns den nog med när jag valde garnet.
På vägen hem funderade jag på hur klänningen skulle se ut och bannade mig själv för att än en gång ha köpt garn utan att veta vad jag skulle ha det till eller köpt något mönster samtidigt.
När jag vittjade brevlådan låg det en handarbetsbilaga i den och i den bilagan fanns det en söt klänning. Den var visserligen enfärgad och jag hade inte tillräckligt med garn i en färg men jag hade iallafall grunderna till klänningen. Det absolut bästa med mönstret var att klänningen var stickad uppifrån och ner vilket skulle tillåta mig att prova den på Sanna. Och det var tur för den klänning som på bilden ser lång ut - så lång att jag kortade den lite- var alldeles för kort på Sanna. Det blev att repa upp avmaskningsvarvet och sticka vidare. Sen blev den perfekt!

Sannas sommarklänning, stickad på rundsticka utan en enda söm! Nästa år blir det en enfärgad!

Drottningtårta

Igår firade vi en blivande 40-åring. Naturligtvis fick det bli med hans egen tårta fast i en sensommarvariant. I familjen går den under namnet "Marcus tårta"eftersom ursprunget är en tårta som favoritbageriet ofta började baka i slutet av april då Marcusdagen infaller. I vår familj serveras det sällan "köpebröd" men just till Marcus namnsdag köpte vi denna tårta, dekorerad med färska jordgubbar. Färska jordgubbar i slutet av april var inte lika vanligt för 40 år sedan som det är nu så tårtan kändes som en start på våren.
Vid flera tillfällen har jag provat mig fram för att hitta ett recept som liknar "Marcus-tårtan" och för några år sedan lyckades jag få till en botten som var mycket likt ursprunget.
Till Marcus 40-års-firande fick det bli en variant med blåbär och hallon eftersom jag inte hittade några svenska jordbuggar så här sent på säsongen och jag tycker nog att hallonen lyfte tårtan till ännu högre höjder. Nya namnet blev naturligtvis Drottningtårta efter blåbären och hallonen.
Här kommer receptet på en mycket enkel men väldigt god tårta.

Botten
125 g smör eller margarin
1½ dl socker
2 ägg
knappt en tsk bakpulver
1½ dl vetemjöl
100 g riven mandelmassa
2 msk grädde eller mjölk

Garnering
Blåbär, hallon eller den frukt eller bär som är i säsong
Gelé

Så här gör du.
1 Smält smöret och låt det svalna.
2. Rör det pösigt med sockret.
3. Tillsätt ett ägg i taget och rör ordentligt mellan äggen.
4. Rör i mjöl blandat med bakpulver  och mandelmassa till en jämn smet.
5. Rör sist i grädden.
6. Häll i smord form och grädda i 200 grader ca 30 min.

Garnera med frukt/bär.
Jag sparade ca ½ dl hallon som jag kokade upp med lite vatten och sen passerade genom sil för att få saft till gelén. Till saften tillsatte jag lagom mängd gelésocker och lät saften svalna innan jag skedade upp gelén över kakan.

Tips: Om du har frukt eller bär som inte är särskilt saftiga kan du "dränka" kakan med lite saft innan du garnerar för att få den lite saftigare.

Lycka till!

När verkligheten kommer nära

Här ligger jag i min sköna säng i ett varmt hus och skriver efter en dag då jag kunnat tvätta mina lortiga kläder, duschat av mig resdamm och träffat nära och kära.Jag har storhandlat på affärscentret och sen packat upp mina varor och lagt dem i frys, kyl och skafferi. I morgon kan jag laga maten på min elektriska spis och baka den där härliga rabarberpajen jag längtar efter. Kanske vill jag ta en cykeltur till något av mina smultronställen eller varför inte till biblioteket eller museet.
Allt detta är självklarheter som jag normalt inte värdesätter ett dugg. Det är ju så här mitt liv är och alltid har varit!

Ett besök i ett flyktingläger i Grekland för några dagar sedan har lyckats få mig att se på det liv jag lever med lite andra ögon. Allt jag tar för givet har tagits ifrån de människor som lever där. Många av dem har förut levt i en tillvaro liknande min. Detta är något de flesta inte tänker på när man talar om flyktingar. Vi ser dem ofta som människor som hela sitt liv levt under förhållanden där de är vana det primitiva livet i ett flyktingläger. Så är det ju inte. De flesta kommer från städer och har levt som du och jag.

Hur ser deras liv ut i dag då?

Jag besökte lägret tillsammans med min dotter som jobbar för en hjälporganisation. Under vår promenad runt omkring i lägret kommer vi till en kvinna som bjuder oss att sitta ner på filten utanför det tält hon delar med sina sju barn. Kvinnan, vi kan kalla henne Sara, kommer från Syrien., Hennes man dog av sjukdom i Syrien och då beslöt hon sig för att fly landet. Riktigt av vilken anledning förstod jag aldrig eftersom Sara inte pratar någon engelska. Men i Syrien finns många anledningar att lämna landet. Det är de äldsta av hennes barn som tolkar åt oss. Den 16-åriga dottern har hunnit lära sig en del engelska i skolan innan de gav sig av.
Sara lever sedan nån månad i detta lägret. Hon liksom vi vet inte hur länge de kommer att bo där. Hemmet består av ett militärtält med plats för alla åtta att kunna sova. Utanför tältet har man gjort en enkel eldstad och lagt ut en filt att sitta på. Familjen äger inte mer än det de kunnat bära med sig under flykten. Här i lägret finns inget att köpa. Inte heller utanför lägret har man möjlighet att handla. Affärer och café finns det inte. De finns i stan många timmars vandring bort.
Saras livs liv har antagligen förändrats oerhört sedan hon lämnade Syrien. Vad jag förstod av det hennes dotter berättade har familjen levt ett liv rätt likt det vi lever här i Sverige med tillgång till el, vatten, TV, tvättmaskin, skola o.s.v.
Sara och barnen har fått lämna att detta och hamnat i ett läger där hon får köa till nån av de 10 bajamajor man ställt ut och hoppas på att hon skall ha tur att hinna fram till tvättställen innan vattnet tar slut så att hon kan diska eller tvätta. Vatten är en bristvara i lägret. Jag såg en stor tankbil som kom och fyllde på vatten i stora cisterner. Det vattnet ska räcka till 800 personers tvätt, disk och hygien. Vatten att dricka får var och en en daglig ranson av. Mat serveras av militären. Hur den smakar förstod jag av de lysande ögonen hos barnen när de berättade om den mat Sara hade lagat åt dem till helgen. Det var säkert så att hon kunnat skicka efter varor med någon annan flykting som fått hjälp att ta sig till staden. Nåt som säkert inte inträffar så ofta.
Ändå klagar hon inte. Hon ser glad ut och pratar stolt om sina barn som hon emellanåt berömmer eller talar till rätta. Alla rättar sig efter henne och även om jag kan ana den trotsiga tonåringen i den 16-åriga dottern är det inget hon visar öppet. Hon är den av barnen jag lider mest med. Vad blir det av hennes liv? I Syrien hade hon gått i gymnasiet och antagligen haft massor av vänner att dela fritiden med. Nu är det mobilen som är hennes "vän". Med den kan hon hålla kontakt med sina gamla vänner och lyssna på musik. Resten av tiden är hon Saras hjälpreda. Som äldsta barnet och flicka är det hennes ansvar att ta hand om mycket av det som skall göras i hemmet. Inte minst att ha koll på minsta systern, en riktigt liten vilde, som tillbringat det mesta av sitt liv på flykt. Hur ser hennes framtid ut. Kommer hon att vara för gammal för att studera när och om de får lämna lägret. Är hon en av dessa kvinnor som kommer att giftas bort innan hon hunnit fylla 20? Jag tänker mycket på henne och hennes framtid och ser tyvärr inte någon ljus sådan.

Två "Dirty Girls" med några av de ca 1000 filtar de delade ut.

Vid ett av besöken fick jag chans att hjälpa till med att dela ut rena filtar. En lastbil lastad med säkert 1000 filtar hade ordnats av "Dirty Girls" en organisation som förut mest tagit hand om blöta kläder som flyktingarna haft på sig när de kommit i land och sen tvättat dem och lämnat de rena kläderna till nya flyktingar. Eftersom det nu inte kommer så många flyktingar hittar de andra vägar att hjälpa till. Nu skulle lortiga filtar bytas mot rena. Språkförbittringen var stor när vi skulle förklara att man fick byta en lortig filt mot en ren, två mot två o.s.v. men att vi vid första utdelningen bara kunde ge ut fyra filtar oavsett hur många lortiga man lämnade in. Detta för att alla skulle kunna få några rena filtar. Vi märkte snart att det tog för lång tid att förklara och att filtarna ändå skulle räcka till alla.Om vi inte fått så god hjälp av några arbetsvilliga små damer och herrar hade det hela nog kunnat sluta i kaos. Vilka pärlor dessa små är! Alltid villiga att hjälpa till!

Barnens tält för aktiviteter och undervisning

I lägret finns ett område för barnen. Där ordnas aktiviteter och där försöker man också att undervisa. Både detta och ett område bara för kvinnorna med tillgång till specialister både på mödrar och små barn organiseras av Lighthouse Relief. En organisation som grundats i Sverige men som har volontärer från i stort sett hela världen. Deras första uppgift var att ta hand om de flyktingar som kom till Lesbos. Nu finns de i tre läger i Grekland och ägnar sig också åt att rensa Lesbos stränder från flytvästar och gummibåtar. Detta för att ön åter skall kunna bli det turistparadis det förut varit känt som.

Tillbaka i Sverige känns Grekland så långt borta men samtidigt kan jag inte längre förtränga den verklighet så många människor lever i. Nåt de inte behövt göra om vi i Europa kunde enas om att alla "dra vårt strå till stacken". Grekland är inte ett land som har resurser till att ta hand om 80000 flyktingar under en lång tid och att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet känns som "ur askan i elden".

Våra politiker skulle behöva bo en vecka i ett av dessa flyktingläger. Kanske skulle de då ta andra och bättre beslut om andra människors liv istället för att bygga "murar" kring sina länder. En sak vet jag iallafall och det är att den politiker som vågar stå upp för våra medmänniskor, flyktingarna, kommer att få min röst i nästa val.

 Container fylld av material för barnens undervisning och lek.

 Kvinnornas område dit inga män är välkomna. Här kan kvinnorna få råd av specialister på barn- och mödravård.

Bland magnolia och persikoträd

Det här fotot är taget idag i vår trädgård i stan. Det är en typisk innergård mellan en massa kedjehus och förråd. Här försöker jag knäcka växtzonerna. Egentligen är det zon 3 men mellan husen säkert bara zon 2. Vore det söderläge skulle jag tro att vi skulle närma oss zon 1 men vi har norrläge och inte särskilt mycket sol.
Persikoträdet på bilden har burit frukt vart enda år. Visserligen bara ett fåtal persikor men mycket goda. I år är det en rekordstor blomning och tack vare att våren väntat med att anlända blommar trädet sent vilket innebär fler insekter och mindre risk för att blommorna ska frysa. Jag älskar verkligen de här blommorna. Färgen är så intensiv och blommorna något större än körsbärsblom.

Den vita magnolian har en egen historia. Jag fick den i födelsedagspresent för många år sedan och satte den i stugan vid sjön. Där åt rådjuren upp både knoppar och en del grenar under flera år. Ett år lyckades jag få se en knopp nästan utslagen och hoppades på att den och de övriga två skulle ha slagit ut nästa gång jag kom dit. Det hade de kanske gjort om de inte innan dess blivit rådjursmat.
När vi sålde stugan grävde jag upp plantan och tog med den till trädgården i stan. Där växte den till men förra året frös knopparna och det blev inte en enda blomma. I år har den klarat sig bra och jag kan nu räkna till dryga tiotalet blommor. De är riktigt stora men jag vet inte vilken sorts magnolia det handlar om.

Så här ser blomman ut rakt framifrån. Knoppen skiftar en aning i rosa men blomman är helt vit. Säker för rådjur är den i alla fall där plantan står nu.

Just nu är marken täckt av stora hundtandliljor. Jag är så förtjust i dem och har försökt att få även andra hundtandliljor att trivas hos oss. Hittills har det inte fungerat särskilt bra vilket är lite underligt med tanke på hur bra den här sorten trivs. Kanske var även den lite svårflirtad i början. Det minns jag faktiskt inte för det var många år sedan jag planterade de första. Nu finns den i massor. Intill magnolian hittade jag en med lite avvikande färg idag. Jag har planterat en annan sort där men förra året kom det bara upp några blad. Bladen var lite mindre än på den vanliga och så är de även i år. Färgen på blomman är mycket ljusare och även blomman är mindre. Jag ska leta bland bilder på hundtandliljor och se om jag kan hitta den.

Min sköna plats där jag kan sitta och njuta av både magnolia och persika. Om några veckor kommer vinet att hindra utsikten men tills dess njuter jag av mina blommor och känner det som om jag skulle befinna mig mycket längre söderut.

Ond rygg och nässelsoppa

Vi börjar med ryggen! Om det är nåt min rygg inte gillar så är det när jag tar fram lövkrattan och ger mig på löv och barr här på landet. I stan äger vi inte en räfsa ens. Där finns inget att kratta och det är verkligen skönt. Här däremot finns det både det ena och andra efter vintern. och det handlar också om rätt många kvadratmeter att kratta. Det skulle ha ha gjorts i lugn och ro när vi ar här förra gången. Då hade jag en vecka på mig att bli klar. Jag hade till och med räknat ut hur mycket jag skulle kratta var dag för att hinna utan att jäkta. Den veckan ägnade jag åt att ha maginfluensa i tre dagar och sitta inne och titta på regnet som öste ner i tre dagar. Sista dagen hann jag kratta en liten bit innan vi åkte hem.

Det kändes verkligen som om jag behövde åka hit och ta igen det jag missade den gången. Tre hela dagar har jag på mig och det innebär att jag har krattat hela dagarna i två dar nu. Vilket innebär en rygg som låst sig och som inte ens blev bra av en lång promenad. Då återstår min stenhårda säng där jag ligger nu och skriver. Jag är rätt nöjd i alla fall för det mesta är krattat och i morgon kan jag ta det lite lugnare och hålla mig i den sista men hopplösa rabatten. Den som aldrig brukar bli rensad före midsommar! Här täcks all jord av ett lager mossa under vintern. Bor man i skogen är det inte lätt att hålla undan skogen och mossan trivs i vår barrskog. Naturligtvis ligger det ett lager barr i alla rabatter också. I den här rabatten trivs också gökärt, starr och maskrosor men allra mest smultron. De trivs för övrigt i hela trädgården och om jag inte rensar bort dem tar de över helt. Det blir en bra dag i morgon för när rabatten är rensad och klar kommer det att synas att jag ägnat mig åt den. Kanske kan jag hitta nån växt jag glömt att jag planterat under all mossa och alla barr. Nån krattning blir det inte förrän ryggen mår bra.

Dagens lunch! Vilken lyx att gå ut och plocka sin lunch. I dag blev det nässelsoppa kryddad med de första ljuvliga vitlöksbladen och lite andra kryddor från trädgården.Till detta lingondricka från höstens skörd. Rädisorna är tyvärr köpta eftersom de egna precis grott. Att sen få sitta ute i solen och äta gör att allt smakar så mycket bättre. Nu ska nässlorna få vara i fred någon vecka så att de växer till sig och kan användas till nässelvatten att gödsla tomatplantorna med. Här månar vi om våra nässlor eftersom en grusgrop inte direkt är deras naturliga växtplats. De första fick vi med hönsgödsel som fick från en hönsgård. Jag planterade dem vid komposten och nu sköter jag om dem riktigt noga för att kunna äta av dem och använda dem som gödning.

Nästa gång får det bli soppa av kirskål som jag hittar vid en gammal ödegård. Den växten klarar jag mig utan i trädgården!

Nu ska ryggen få vila och eventuellt kommer John Blund alldeles snart. I morgon väntar en solig vårdag!