Världens bästa jobb

Nu är det nästan ett år sedan jag lämnade skolan efter 39 år som lärare och innan dess 15 år som elev.Många gånger under det här året har jag naturligtvis fått frågan om jag inte saknar jobbet. Svaret har varit ett mycket övertygande nej! Den senaste tiden har jag tänkt mycket på frågan och försökt att hitta ett bättre svar. Ett svar som berättar om mina upplevelser med att vara "pensionär". För visst saknar jag delar av lärarjobbet. Jag saknar inte förberedelser, efterarbete, IUP, åtgärdsprogram eller allt annat som tog tid från det som var viktigt i jobbet. Jag saknar inte heller samvaron med kollegor eller att ha en arbetsplats att gå till. Det jag saknar är att vara tillsammans med barn och ungdomar. Att vara en viktig del i deras vardag och att se dem utvecklas. Detta saknar jag!

Istället har jag nu chansen att fylla min tid med aktiviteter jag fått försaka under många år. Idag är det mina händers arbete som är viktigt för mig. Äntligen kan jag göra allt det jag inte hunnit förut eller varit för trött för att ha ork att påbörja. Jag älskar mitt nya liv och vill inte byta ut det mot den tillvaro jag hade de sista 10 åren som lärare, åren då pappersjobb tog allt mer tid!

För att inte släppa kontakten med ungdomar har jag vid några tillfällen haft mina gamla elever från den särskilda elevgrupp jag undervisade i 5 år hemma hos mig. Idag kom det 4 "godingar" och förgyllde min tillvaro i några timmar. Det blev som vanligt mycket skratt och roliga minnen. Efteråt känner jag att de åren nog var de jag gjorde mitt viktigaste jobb. Visst var det tungt många gånger men idag kan jag glädja mig över att det fungerar riktigt bra för "ungarna" och att de är rätt nöjda med sina liv.

Nöjd med livet är jag också när jag nu snart kan gå ut i trädgården och sköta om mina nya små plantor. De får nu den tid jag förut gett elever och sköter jag om dem riktigt bra kommer de att frodas. Så som jag hoppas att alla mina gamla elever också gör idag.

Äntligen!

Idag har jag börjat något jag längtat efter men inte riktigt orkat ta itu med.
Jag har länge funderat på att skaffa pil för att göra växtkoner och kanter till rabatter. Det har bara blivit tankar eftersom det verkat så besvärligt att skaffa material. Hur mycket beställer man, hur skall det behandlas innan man börjar jobba med pilen, är det dyrt o.s.v. Det har bara stannat vid tanken att det skulle vara väldigt roligt att försöka sig på pil som material någon gång.

Så läste jag i en trädgårdstidning häromdagen att det fanns en pilodlare inte långt härifrån. Kanske kunde jag åka dit och handla. Och för en gång skull stannade det inte vid tanken utan jag mailade för att höra mer om möjligheten att få köpa lite pil.
Svaret kom samma dag och från att det bara varit en tanke för två dagar sedan har jag nu i trädgården en stor hög med olika sorters pil. Både för att jobba med och att försöka att få att rota sig.

Att få komma och titta på alla vackra korgar och andra saker som Ilona gjort var värt mycket. Hennes hjälpsamhet och positiva bemötande fick mig ännu mer övertygad om att detta är något som jag bara måste prova. Jag anmälde mig direkt till kurs i korgflätning eller tillverkning av växtstöd. Tyvärr var alla kurser i vår och höst fullbokade men nu står jag på väntelistan till kurserna nästa vår. Något jag verkligen ser fram mot.

Men innan dess skall jag använda min pilhög. Det skall bli fågelmatare, växtstöd till mina pioner och kanske vågar jag mig på en vindflöjel. De kommer säkert att bli vinda och sneda. Man kommer att se att det är en nybörjare som varit framme. Men vad gör det när jag nu äntligen tagit chansen att förverkliga en dröm. Får jag dessutom lära mig göra pilkorgar kan jag känna att ytterligare en av drömmarna förverkligats.

Tack Ilona för att du tog emot mig trots att du egentligen hade annat för dig och för att du delade med dig av din kunskap!

Kirskål - ogräs eller grönsak?

När vi var nya trädgårdsägare, för många år sedan, fanns det ett hörn i den pyttelilla trädgården där det växte kirskål. Min mamma förfasade sig och berättade de mest hårresande historier om hur den skulle ta över hela trädgården. Jag kunde riktigt se hur jag en dag skulle mötas av kirskålen i vår trånga gång när jag kom hem från jobbet. Bäst att börja kampen direkt!
Sagt och gjort. Utrustad med en ängels tålamod och ett par trädgårdshandskar började jag kriget. Mamma hade berättat att jag absolut inte fick gräva upp plantorna. Det skulle bara innebära att varje liten rotbit förökade sig. Jag skulle plocka av allt ovan jord så skulle problemet försvinna så småningom.
Varje vår sedan dess, d.v.s. i 36 år har jag jagat kirskålsblad. Nu kommer det upp några tidigt på våren. Jag rensar bort dem och när vi kommit tillbaka hem efter sommarlovet har det funnits ytterligare några blad. Kampen är vunnen kan man säga!

Vad händer då? Jo, yngsta dottern ringer och berättar om hur hon skördat bl.a. kirskål och lagat de mest delikata rätter. Klimatsmart och nyttigt påstår hon. Jag påverkas naturligtvis och i går plockade jag en plastpåse med kirskål och en med nässlor. Nu skulle det vara både nyttigt och miljöriktigt. Närodlat kan man säga även om jag fick ta en liten skogspromenad innan jag kom till den gamla gården där jag visste att det växte båda delarna.

Igår blev det kirskåls- och nässelsoppa. Med lite smaksättning av gräslök och vitlöksblast blev den helt i klass med spenatsoppa. Ja, faktiskt lite mer smakrik. Mätt blev jag också.

Påsen med kirskål var inte tömd. Soppa en dag till var inte att tänka på. Nej, något annat skulle det bli. En paj skulle nog bli bra!
Alltså fixade jag ihop mitt vanliga pajskal. Det fyllde jag med förvälld kirskål och en blandning av ägg, gräddmjölk och färskost. Kryddningen fick bli salt, peppar och gräslök.

Nu sitter jag här proppmätt. Det var nog bland de godaste pajer jag ätit. Jag åt den med några skivor rökt skinka. Helt klimaträtt blev det inte eftersom jag serverade den med gurka, sallad och tomater.

Då är frågan: Är kirskål ett ogräs eller en grönsak?
Svaret beror nog på vem man frågar.
Kanske är det så det är med många problem vi möter. Kan man se det positiva i problemet är det inte något problem längre.

Livet i en grusgrop

I mer än 25 år har vi bott här i "grusgropen" Det är en konstig plats att bygga ett fritidshus på men av olika anledningar hamnade vi här.
Bra tyckte min man för i en grusgrop kan man inte ha gräsmatta eller odlingar. Det skulle bli mycket lättskött. Trodde han.......

Nu 25 år senare har vi både gräsmatta och odlingar. Visserligen är gräsmattan mest grön under våren innan värmen kommer och den  torkar. Odlingen sker i lådor och uppbyggda odlingsbäddar. Mycket tid läggs på att vattna och varje vår får vi lov att gödsla med hönsgödsel annars utarmas rabatterna. Här finns ingen "naturlig" jord. Många är de säckar mull och planteringsjord som vi kört hit. Nu klarar vi oss riktigt bra med den kompost som blir varje år.

Så du kan förstå att jag blir lycklig av att se den här violen (eller är det en penseé) som tillsammans med en massa kompisar självsått sig i den gamla stenhögen. Där står de som ett bevis på att rätt växt på rätt plats är det som är viktigt.
Jag förstår bara inte vad de kan leva av bland sten, mossa och lav. Men lever gör de!

Blåsväder

Så blåser det igen! Den här våren tycker jag att det blåser varje dag. Obehagskänslor i hela kroppen, det mol i huvudet och jag känner mig olustig till mods.

Varför reagerar vi så olika inför hårda vindar? Jag har vänner som älskar vindar som viner om öronen och själv vill jag bara gömma mig och gå i ide.

Min mamma var likadan. Hon skyllde på att hon ärvt oron efter sin mamma, min mormor. Det kanske är så. Morfar var fiskare och likaså hans två söner. Då var det inte så konstigt om mormor var orolig när det blåste. Den oron kan hon naturligtvis ha överfört på sin dotter, min mamma.
Själv har jag inte träffat min mormor som dog långt innan jag föddes men hon lämnade tydligen ett arv till mig. Ett arv som nu gör sig gällande nästan varje dag. Detta trots att jag inte har någon som helst anknytning till sjö eller hav. Speciellt inte idag då jag sitter mitt i djupa bergslagsskogen och hör gran och tall susa i den hårda vinden. Stugan vid Vänern lämnade jag igår.
Visst känns det bättre att sitta här än vid Vänern i blåsten men jag tänker på de stackars plantor jag planterade där igår. Hur mår de i blåsten? De stackarna har har det nog tufft.

Nu hoppas jag bara på en lugn dag i morgon. Hoppas kan man ju alltid!

Gamla vänner

I går fick jag en nyttig påminnelse om hur lätt man tar på livet och vad lätt det är att ta för givet att alla vänner alltid skall finnas.
En mycket gammal och kär väns son ringde sent på kvällen. Jag var inte hemma och min man berättade dagen därpå att sonen sökt mig och att det verkade viktigt.
Jag blev iskall. Vännen som är mycket ungdomlig men passerat 80 hade jag inte haft kontakt med på flera veckor. När jag är på landet skriver jag mail men hade inte fått något svar på mitt senaste. Jag hade tänkt ringa upp henne men skjutit upp detta.
Varför hade han ringt? Var hon sjuk? Hade det hänt henne något? Han skulle naturligtvis inte ringa om det inte var riktigt allvarligt!
Jag ringde genast upp honom. Ingen svarar!
Jag ringer upp henne. Ingen svarar!
Vad skall jag göra? Vad kan jag göra? Jag ringer ytterligare några gånger men utan att få svar. Det finns inget att göra utan jag åker och handlar med mobilen i fickan så att jag inte skall missa ev. samtal.
Ingen ringer. Tankarna är hela tiden på vännen och vad som kan ha hänt. Oron kryper i mig och jag ångrar alla de tillfällen jag skjutit upp telefonsamtalet till henne för att något mindre viktigt kommit emellan.
När jag någon timma senare kommer genom dörren ringer telefonen och jag rusar för att ta samtalet. Det är vännens son. Han berättar att han planerar en överraskning för sin mor och att han gärna vill att jag är med på den!
En sten faller - och jag berättar för honom om hur jag funderat och oroat mig.

Efteråt tänker jag mycket på detta. Vi rusar genom livet och tar våra vänner och familjemedlemmar för givet. Sällan talar vi om hur mycket vi uppskattar dem och deras vänskap. Först när det är försent förstår vi hur viktiga våra vänner är i våra liv. Visst borde vi kunna ge dem mer av vår tid! Ett telefonsamtal, några ord på ett kort eller i ett brev eller mail - hur lång tid kan det ta? Visst är de värda den tiden. Ge din tid medan dina vänner finns kvar. Sen är det för sent!

Primörer: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.

Visst är det underbart när man äntligen kan börja skörda igen efter en lång vinter. Som vanligt är det rabarber och sparris som blir primiärskörden.
Redan till 1:a maj skördade jag de två första sparrisarna. Två sparris låter nästan löjligt lite och det var det också. Jag kunde bara inte låta dem stå kvar i landet när vi åkte tillbaka till stan. Det skulle dröja nästan 14 dagar till nästa besök på landet.
Förra helgen var vi vid den riktiga grönsaksträdgården. Där har jag 10 sparrisplantor och där blev skörden större. Så här tillagar jag dem:

Jag böjer sparrisen tills den går av när jag skördar den. Då behöver jag inte skala den utan bara skölja av den.
Sen rostar jag den i en het stekpanna och rör om hela tiden så att den inte bränns vid. När den börjar bli brun lägger jag i en klick smör och strör över lite socker. Sen får sparrisen småputtra i smöret någon minut innan den är klar att servera.
Själv vill jag inte ha någon smaksättning utan tycker bäst om att äta sparrisen som den är.

Det är fantastiskt att äntligen få skörda de sparrisplantor jag sådde för fyra år sedan. Ordspråket: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge stämmer verkligen här!
Sen är sparrissäsongen alldeles för kort. Redan efter midsommar måste man sluta att skörda så att plantorna får tid att samla kraft till nästa års skörd. Kanske är det för att det är så kort tid man kan skörda sin egen sparris som jag uppskattar den så mycket!

Vilse?

Kvällningen tillbringade jag med att leta efter kontroller. Runt omkring i kommunen har man satt ut 100 kontroller av varierande svårighetsgrad. Ett fantastiskt tillfälle att lära känna stadens vackra omgivningar. Samtidigt kommer man ut i friska luften och får ordentlig med motion.
När min make fattade golfklubban tog jag alltså kartan med mig och började leta efter kontroller.
Den första gick alldeles utmärkt eftersom den var placerad ca 10 m från där vi parkerade bilen vid golfbanan. En utmärkt start.
En snabb koll på kartan. Nästa visade sig vara högst upp på slalombacken. En rivstart för hjärtat alltså. Väl uppe var det inga problem att hitta kontrollen däremot visade det sig att den gena väg jag valt till nästa kontroll gick via en brant lerig väg. Ja, väg kan man kanske inte kalla det. Det var nog inte meningen att man skulle ta den vägen men med hjälp av några stackars små björkar som fick hindra mig från att störta ner tog jag mig välbehållen ner till den stig som ledde till nästa kontroll.
En enkel match att hitta den. Den var där den skulle vara och mycket nöjd kollade jag upp nästa lämpliga "offer" som skulle ligga vid ett dikesslut på något som jag uppfattade som ett gärde. Det gick en stig över gärdet och bergsäker på att vara på rätt väg sneddade jag över gärdet och letade efter ett dike.
Här fanns inget dike men väl en uttorkad bäck! Kan det vara den de menade. Fast kartan stämde inte riktigt. Nu kom något som jag kände igen sedan skoltidens orienteringar. Osäkerheten fanns plötsligt på plats. Jag hade aldrig varit i de här markerna förut och hade egentligen ingen aning om varför jag inte hittade det där dikesslutet. Det var som den enda gången skolorienteringarna inte var i "min" skog. Den skog jag kände så väl att jag bara tittade på kartan och konstaterade var kontrollen var innan jag sprang direkt till den. Den där gången jag hamnade ute i mossen och knappt tog mig därifrån. Så var det nu.
Efter att ha irrat fram och tillbaka letande efter ett dike som inte fanns beslutade jag att leta redan på den stig jag lämnat för leta efter kontrollen och att ta de kontroller som fanns i närheten. Kanske kunde jag sen hitta fram till det där diket från ett annat håll.
Snart var jag tillbaka på stigen och snabbt avverkade jag några enkla kontroller. Jag hann också byta några ord med andra kontroll-letande damer.
Så var det dags att leta dike igen. Efter att studerat kartan beslutade jag att försöka från andra hållet den här gången och att vara väldigt noga med skalan. Jag hade nu förstått att jag missat avståndet. När 1 cm motsvarar 100 m i verkligheten får man inte ha för bråttom.
Med en öga på kartan och ett på vägen söker jag mig fram och hamnar i något som nog skulle kunna kallas ett stormfälle. Djupa spår av skogsmaskiner och en massa stammar. Här var minsann inget gärde. Jag kollar teckenförklaringen. Den där vita fältet som jag trodde var odlad mark finns inte med men däremot ser jag att odlad mark har olika gula färger. Visste jag väl egentligen också. Vad vitt står för har jag fortfarande ingen aning om. Inte kan det väl vara områden som ingen varit i. Vita fläckar på kartan har man ju hört talas om. Det kan det väl inte finnas nästan inne i stan!
Efter några minuters metodiskt letande står då kontrollen mitt framför näsan! Jag pustar ut och säger till mig själv att man skall aldrig ge sig!
Nu skall jag vidare. Det finns ytterligare tre kontroller som passar att ta innan jag återvänder till golfbanan. Snabbt korsar jag några gärden och hittar en stig som skall leda mig till nästa kontroll. Den har ett högt nummer och så mycket har jag kollat innan att jag vet att det skall vara en lite svårare kontroll. Det tycker inte jag att det verkar vara när jag ser på kartan. En höjd mellan en stig och en åker. Vad är det för svårt med det?
Visst hittar jag en höjd. Men där finns ingen kontroll. En koll på kartan igen. Det skall även här finnas diken lite hit och dit. Lugn nu så att jag inte gör samma tabbe ige!. Kan det finnas ytterligare en höjd lite längre bort. Fast då måste jag igenom en snårig dunge där det är rätt blött. Jag gör iallafall ett försök och visst börjar det gå uppåt. Med lätta steg småspringer jag de sista metrarna fram till kontrollen och känner att nu har jag flyt. Koll på kartan och så vidare. En liten stig uppe på höjden och snart är jag framme vid en grillplats där nästa kontroll syns på långt håll. Nu behöver jag bara kolla snabbt. Stigen leder vidare till vägkorsningen där min sista kontroll skall vara.
Visst är den där! Nu gäller det bara att hitta en snabb väg tillbaka till golfparkeringen. Här finns hur mycket vägar och stigar som helst. En koll på kartan visar att jag bara har att följa den ena av vägarna i korsningen så är det  en dryg kilometer ner till bilen.
När jag väntar på golfspelaren planerar jag vilka kontroller jag skall ta nästa gång. Under en 18 håls runda skall jag nog klara lika många kontroller. Nu har jag också lite mer vana och går kanske inte lika lätt i fällan att inte läsa kartan och ha koll på avstånden.
O, vad jag längtar efter min mans nästa golfrunda!

Mina pelargonbarn

Nu tillbringar nästan alla mina pelargoner dagarna ute. Nätterna har varit kalla så hittills har de fått vara inne under natten. I natt skall de få stanna ute under tak. Det skall bli regn och flera grader varmt. Jag längtar efter att kunna plantera ut dem i de krukor de skall vara i under sommaren.

De här "småttingarna" får stanna inne ett tag till. Jag köpte dem på trädgårdsmässan i Älvsjö och de har växt en hel del sedan dess. Här följer några bilder på dem.

Bornholm

Erik Hall,

en spännande planta med blad som verkligen inte ser ut som pelargonblad

En verklig pyssling

Wychwood,

kommer nog att bli en favorit. Blommorna är oerhört vackra.

Till sist mina två cascadpelargoner som jag köpte som små taniga skott i januari. Snart kan jag sätta ut dem i en stor ampel och låta dem förgylla uteplatsen på landet.

Trasmattor

Jag älskar att väva och tycker att stunderna i vävstolen är bland det mest avkopplande som finns.
Det finns dock ett undantag. Trasmattor! I många år har jag undvikit att väva traditionella trasmattor och istället valt att väva mattor i tekniker där varpen mönstrar mattan. Åtskilliga meter med ripsmattor har det blivit och i många rum har vi ripsmattor i olika färger.
I höstas när jag ärvde en stor härlig vävstol bestämde jag mig ändå för att göra ett försök med trasmattor igen.
En hel del ångest har det allt varit. Skulle trasorna i just den här färgen räcka? Blev mattan för rörig? Var den för mörk? Hela tiden fanns osäkerheten. Inte minst de sista decimetrarna när jag inte visste hur långt det gick att väva i den nya vävstolen.
Så var det dags att klippa ner väven. Nervöst och spännande. Resultatet var över förväntan och typiskt nog blev den mattan, som jag när jag vävde den inte kände ett dugg för, den bästa. Den blir perfekt i vårt nyrenoverade arbetsrum.
Nu längtar jag efter att sätta upp en ny trasmattsväv! Trasor finns det så det räcker många år framåt.

Så här blev resultatet.  

Skärgårdsdrömmar

Efter två intensiva dagar är kroppen sliten. All potatis är satt. Om jag jämför med hur mycket jag satte för 10 år sedan när familjen var stor och de få rader som kommer ner i jorden idag förstår jag inte hur jag orkade förr. Nu blir det mer lök istället. Jag har satt vanlig gul lök, avlång gul lök, silverlök, rödlök och scharlottenlök. Finns det något godare än lättstekt lök, de allra första man tar?
Ett underbart väder gjorde att det blev mycket gjort. Ingen tid skall tillbringas inomhus när det är vår, värme och lagom mycket vind. Allt är förberett för morötter och rödbetor. Jorden är inte tillräckligt varm än så de får vänta någon vecka. Jag vet efter alla år att det inte lönar att vara för tidigt ute. Det som sås senare växer snart ikapp.
Nu börjar också skördandet. Det var riktigt mycket sparris. Nu är det tredje året de sitter i jorden. Första året tog jag inget, andra året bara lite grann men i år kan jag nog skörda allt fram till midsommar. De fick också ett skydd för rådjur av rönnsly. Nästa gång skall jag fortsätt med det så att det blir lite tätare och kanske kan jag få det runt hela landet så att rådjuren inte äter upp potatisblasten i år.
Jag tog rätt mycket rabarber också. Det räcker nog till två pajer. Eller varför inte göra en rabarberkräm. Det var längesedan jag åt det. Varm rabarberkräm med kanel. Mums!
Allt var inte bara sol tyvärr. Min ena magnolia hade haft påhälsning av rådjur. Jag har klarat den med täckning hela vintern men förra gången jag var i stugan tog jag bort kycklingnätet för att knopparna började växa igenom. Nu var de knopparna uppätna. I besvikelsen och ilskan kom spaden fram och nu är den magnolian tryggt planterad här i Karlstad på vår innegård. Där skall väl inte rådjuren hitta den! Stjärnmagnolian hade klarat sig från rådjuren och några blommor hann slå ut. Jag förstår inte vad det är men blommorna blir större vart år. Lite rosa skimmer hade de också och det har de inte haft förut!
En annan sak som inte känns bra är kommunens plan på att anlägga gångväg där vår härliga spireahäck växer. Den ger lä för de tuffa västanvindarna och jag orkar inte tänka på hur växterna som nu har lä från den kommer att må när häcken kommer bort. För att inte tala om hur trädgården kommer att se ut efter att grävmaskiner och lastbilar härjat i den!
Bäst att förtränga detta och njuta av det som är nu. En härlig vår med mängder av påskliljor och gullvivor. Nästa gång jag kommer blommar säkert körsbärsträd och hägg!