Gamla vänner

I går fick jag en nyttig påminnelse om hur lätt man tar på livet och vad lätt det är att ta för givet att alla vänner alltid skall finnas.
En mycket gammal och kär väns son ringde sent på kvällen. Jag var inte hemma och min man berättade dagen därpå att sonen sökt mig och att det verkade viktigt.
Jag blev iskall. Vännen som är mycket ungdomlig men passerat 80 hade jag inte haft kontakt med på flera veckor. När jag är på landet skriver jag mail men hade inte fått något svar på mitt senaste. Jag hade tänkt ringa upp henne men skjutit upp detta.
Varför hade han ringt? Var hon sjuk? Hade det hänt henne något? Han skulle naturligtvis inte ringa om det inte var riktigt allvarligt!
Jag ringde genast upp honom. Ingen svarar!
Jag ringer upp henne. Ingen svarar!
Vad skall jag göra? Vad kan jag göra? Jag ringer ytterligare några gånger men utan att få svar. Det finns inget att göra utan jag åker och handlar med mobilen i fickan så att jag inte skall missa ev. samtal.
Ingen ringer. Tankarna är hela tiden på vännen och vad som kan ha hänt. Oron kryper i mig och jag ångrar alla de tillfällen jag skjutit upp telefonsamtalet till henne för att något mindre viktigt kommit emellan.
När jag någon timma senare kommer genom dörren ringer telefonen och jag rusar för att ta samtalet. Det är vännens son. Han berättar att han planerar en överraskning för sin mor och att han gärna vill att jag är med på den!
En sten faller - och jag berättar för honom om hur jag funderat och oroat mig.

Efteråt tänker jag mycket på detta. Vi rusar genom livet och tar våra vänner och familjemedlemmar för givet. Sällan talar vi om hur mycket vi uppskattar dem och deras vänskap. Först när det är försent förstår vi hur viktiga våra vänner är i våra liv. Visst borde vi kunna ge dem mer av vår tid! Ett telefonsamtal, några ord på ett kort eller i ett brev eller mail - hur lång tid kan det ta? Visst är de värda den tiden. Ge din tid medan dina vänner finns kvar. Sen är det för sent!