Primörer: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.

Visst är det underbart när man äntligen kan börja skörda igen efter en lång vinter. Som vanligt är det rabarber och sparris som blir primiärskörden.
Redan till 1:a maj skördade jag de två första sparrisarna. Två sparris låter nästan löjligt lite och det var det också. Jag kunde bara inte låta dem stå kvar i landet när vi åkte tillbaka till stan. Det skulle dröja nästan 14 dagar till nästa besök på landet.
Förra helgen var vi vid den riktiga grönsaksträdgården. Där har jag 10 sparrisplantor och där blev skörden större. Så här tillagar jag dem:

Jag böjer sparrisen tills den går av när jag skördar den. Då behöver jag inte skala den utan bara skölja av den.
Sen rostar jag den i en het stekpanna och rör om hela tiden så att den inte bränns vid. När den börjar bli brun lägger jag i en klick smör och strör över lite socker. Sen får sparrisen småputtra i smöret någon minut innan den är klar att servera.
Själv vill jag inte ha någon smaksättning utan tycker bäst om att äta sparrisen som den är.

Det är fantastiskt att äntligen få skörda de sparrisplantor jag sådde för fyra år sedan. Ordspråket: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge stämmer verkligen här!
Sen är sparrissäsongen alldeles för kort. Redan efter midsommar måste man sluta att skörda så att plantorna får tid att samla kraft till nästa års skörd. Kanske är det för att det är så kort tid man kan skörda sin egen sparris som jag uppskattar den så mycket!