Nu är det nästan ett år sedan jag lämnade skolan efter 39 år som lärare och innan dess 15 år som elev.Många gånger under det här året har jag naturligtvis fått frågan om jag inte saknar jobbet. Svaret har varit ett mycket övertygande nej! Den senaste tiden har jag tänkt mycket på frågan och försökt att hitta ett bättre svar. Ett svar som berättar om mina upplevelser med att vara "pensionär". För visst saknar jag delar av lärarjobbet. Jag saknar inte förberedelser, efterarbete, IUP, åtgärdsprogram eller allt annat som tog tid från det som var viktigt i jobbet. Jag saknar inte heller samvaron med kollegor eller att ha en arbetsplats att gå till. Det jag saknar är att vara tillsammans med barn och ungdomar. Att vara en viktig del i deras vardag och att se dem utvecklas. Detta saknar jag!
Istället har jag nu chansen att fylla min tid med aktiviteter jag fått försaka under många år. Idag är det mina händers arbete som är viktigt för mig. Äntligen kan jag göra allt det jag inte hunnit förut eller varit för trött för att ha ork att påbörja. Jag älskar mitt nya liv och vill inte byta ut det mot den tillvaro jag hade de sista 10 åren som lärare, åren då pappersjobb tog allt mer tid!
För att inte släppa kontakten med ungdomar har jag vid några tillfällen haft mina gamla elever från den särskilda elevgrupp jag undervisade i 5 år hemma hos mig. Idag kom det 4 "godingar" och förgyllde min tillvaro i några timmar. Det blev som vanligt mycket skratt och roliga minnen. Efteråt känner jag att de åren nog var de jag gjorde mitt viktigaste jobb. Visst var det tungt många gånger men idag kan jag glädja mig över att det fungerar riktigt bra för "ungarna" och att de är rätt nöjda med sina liv.
Nöjd med livet är jag också när jag nu snart kan gå ut i trädgården och sköta om mina nya små plantor. De får nu den tid jag förut gett elever och sköter jag om dem riktigt bra kommer de att frodas. Så som jag hoppas att alla mina gamla elever också gör idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar