Tiden är ur led.....

Kanske inte tiden är ur led men vädret är det definitivt.
Idag, 30 oktober står fortfarande mina stora fuchsiakrukor kvar ute, luktärtorna blommar som bäst och vinet är fortfarande inte skördat. Och så här verkar det fortsätta ett bra tag framöver.

Allhelgonahelgen har ibland inneburit första snön som legat kvar mer än några minuter. Jag har varit med om snöstorm så att det varit snödrivor utefter landsvägen och år då det regnat och blåst varenda dag under höstlovet. I år njuter jag av att kunna sitta och njuta av solen den korta stund den visar sig mellan husen. Kanske får vi detta i utbyte mot en kall vår och kylig försommar. Jag ser det hellre så än att skylla på den globala uppvärmningen.

På söndag skall i alla fall vinet skördas och druvorna krossas. Sen skall jag sätta en sats vin och hoppas på att det inte blir helt odrickbart. Om det skulle bli det har jag ändå haft nöjet av att följa vinets utveckling under några månader och sen kunna bjuda på "Husets vin" sent i vår.

Fuchsiorna får dock stanna kvar ute tills temperaturen sjunker lite till. De är lite tråkiga att trängas med inne i huset så var dag som går utan att jag behöver ta in dem känns som en seger. Tiden innan de får flytta ut igen är lång. Det brukar inte vara dags förrän i mitten av maj!

Nu kommer en helg som enligt vädergubbarna skall bli grå och mild men vad gör det så länge det inte snöar.
God Helg!

Ett hekto garn

Tänk vad mycket det kan bli av ett hekto garn plus lite svarta restgarn! Det melerade garnet är Step från Austermann. Det är ett underbart garn att sticka i. Det innehåller aloe vera och jojoba olja.

Jag började med att sticka handledsvärmarna som är helt blå. Jag var inte nöjd med dem och trodde att lite svart inslag skulle bli bättre. Massor med små nystan i svart ligger i restgarnskorgen och bara väntar på att komma till användning.
Nästa försök är de med svart rullad kant. De kanterna blev inte bra. Rätstickade kanter vill gärna rulla sig så till nästa par, de allra överst, valde jag att sticka resår. Jag tyckte också att det svarta blev för dominant.
Det tredje paret blev mycket bättre. Att sticka ett "diagonalt" mönster fungerade bra. Så det ville jag utveckla i det fjärde paret.
Fjärde paret fick en svart rand i resår mitt på.
Nu vet det rätt mycket garn kvar och några mer handledsvärmare ville jag inte sticka. Jag ville ändå använda det mönster jag kommit fram till och hoppades på att garnet skulle räcka till ett par vristvärmare. De fick två svarta resårränder. Jag är riktigt nöjd med dem och det sista paret handledsvärmare och skall använda mig av det jag kommit fram till när jag fortsätter att sticka i samma garn men i annan färg.  Då kanske det blir torgvantar och vristvärmare jag stickar.

Längtar redan tillbaka

Kan man längta tillbaka till en plats innan man lämnat den? Det gör jag iallafall nu. Jag sitter inne i stugan och kaminen värmer skönt. Ute är det kolmörkt, ikväll syns inte ens stjärnorna som vakat över mig de föregående kvällarna. Himlen blev plötsligt mulen på eftermiddagen. Under den dryga vecka jag varit här har det inte varit helmulet mer än en kort stund en morgon innan solen värmde upp dimmolnen så att de försvann. Kanske var molnen en påminnelse om att inget varar för evigt. Inte bara soliga dagar tar slut utan även härliga höstdagar på landet.

Mycket har jag fått gjort inför vintern. Nästan allt är klart nu.
Jag har för första gången höstsått grönsaker i tre odlingslådor. Nu väntar ett halvårs väntan på att se hur detta lyckats.
Jag har också planterat två rosor och fyra andra buskar. Vid nya rododendronplanteringen har fem pyttesmå barrväxter och en rododendron kommit i jorden. Allt inhandlat i lågprisaffären. Jag köper hellre små och billiga plantor än stora dyra. Här är så svårt att få ner växter bland all sten. Är plantorna små känns det inte som de behöver så stora gropar. Säkert helt fel men hittills har det fungerat bra.

För en gång skull har jag avsatt tid i solen. Nu gäller det verkligen att ta tillvara all sol man kan fånga. Tid vid sjön och vid ytterväggen har det blivit. Där har solen värmt gott.

Några långa promenader har det inte blivit. Det har förkylning och älgjakt sett till. Tur att jakten sammanföll med förkylningen. Jag behövde inte känna mig tvungen att leta svamp. Här är det så torrt att trattkantarellerna torkat bort så nån stor skörd har jag inte missat.

Två böcker har jag hunnit läsa när jag inte stickat eller virkat. En liten gris har sett dagens ljus och tre par handledsvärmare och ett halvfärdigt par vristvärmare kommer att ligga i ryggsäcken på vägen hem.

I ryggsäcken ligger också de sista rödbetorna, kokta och färdiga att äta och en påse gula kantareller som jag plockat nära stugan. Det sista jag lägger ner är datorn. Den har jag inte använt mycket. Man skulle tro att kvällarna skulle bli långa här men stickning och litteratur räcker långt.

Efter den i tid långa resan hem väntar några veckor med inomhusjobb. Mycket finns att ta itu med efter det halvår jag tillbringat så mycket tid här. Det dröjer säkert många dagar innan jag helt anpassat mig till stadslivet.
Vad jag ska längta! Nästa gång jag kommer hit kan vintern ha kommit!

 En enda pumpa blev det i år.

Törnrosas kjortel mår gott även om det varit några riktigt kalla nätter.

Dagar att minnas

Jag njuter av dagar att minnas. Minnas när väder och vind inte längre är så fantastiska som de är nu. Varje augusti fasar jag för hösten och vintern. Jag är rädd för att mörkret och kylan skall krypa in i mig och göra mig inaktiv och negativ. Visst vet jag att jag kan njuta enormt av höst och vinter när vi väl är där men så där på avstånd känns de oöverkomliga!

Nu har det varit många dagar att minnas senare i höst och vinter. Vi har haft ett fantastiskt väder och frosten lät vänta på sig ända tills för några nätter sedan. Alla mina växter har varit nästan lika vackra som i somras och allt har fått fortsätta att växa. Samtidigt har vi haft den underbara krispiga luften och de fantastiska färgerna.

Man kan inte annat än njuta när naturen bjuder på den här färgprakten. Visst var rosen vacker i somras med sina röda blommor men jag tycker allt att den är vackrare nu.

Samma sak med skogen.

I somras var den grön i olika nyanser, nu bjuder den på en massa färg och de gröna granarna syns så mycket bättre nu än de gjorde i somras då de försvann i allt annat grönt.

Jag njuter av färgerna och bara någon minut innan jag tog kortet gick det tre rådjur och betade här. De känner sig nog rätt säkra nu när det är de större släktingarna som jagas. Jakten har tvingat mig från svamppromenader i skogen. Detta resulterade idag i att jag hamnade nere vid sjön med termos, smörgås och muffins. En bra bok i korgen och en sol som värmde lika mycket som i somras fick mig att sitta ner i en dryg timma. Det hade jag nog haft svårt att tillåta mig sommartid. Nu satt jag där i lugn och ro och njöt av var minut. Jag räknade ut att man kunde jämför dagens datum med sista dagarna i februari. Då står solen lika högt som nu. Dit är det inte så långt så nog skall vi klara mörkret i år också. Speciellt efter såna här dagar att minnas.

Kaniner igen

Ett gäng kaniner har dykt upp. De är så roliga att virka och alltid finns det väl någon liten som skulle kunna tänka sig en kanin som kompis. Mönstret har jag hittat i Mia Bengtssons bok "Virka mina bästa amigurumis". Några få ändringar har jag gjort men det mesta är tagit direkt från mönstret som är lätt att följa.

Fjärde försöket - poncho

Jag försöker leva efter mottot - ge inte upp förrän du är nöjd med det du gör. Fyra ponchos blev det innan jag blev helt nöjd.

Första ponchon blev alldeles för stor. Den når mig till knäna och är visserligen väldigt skön men lite svår att röra sig i. Det blev också en lite underlig halsöppning som gjorde att ponchon sitter lite snett. Två saker som behövde förbättras alltså.

Andra ponchon gjorde jag lite mindre och den blev riktigt bra. Den fick ena dottern. Jag ändrade inte halsöppningen men funderade på hur jag skulle göra den om jag fick anledning till att sticka en poncho till.

Det fick jag när min syster beställde en av mig. Jag hittade varken mönstret jag utgått från eller garn i samma färg. Mönstret hade jag ingen användning för eftersom jag ändå skulle göra om det. Färgen på det nya garnet var lite bättre än på de två första försöken. Den här ponchon fick en bättre halsöppning men jag var ändå inte riktigt nöjd. Jag måste alltså sticka ytterligare en poncho.

Här ovanför ser du det fjärde försöket att få fram den optimala ponchon. Nu är jag nästan nöjd. Det finns fortfarande lite att ändra om jag skulle få för mig att sticka en till. Det jag gjorde annorlunda var att jag maskade av för halsen och sen ökade för att få en rak öppning bak. Fram har jag kvar den lilla triangeln som jag kan dekorera med olika saker. Här är det en stor nål som man använder när man "sparar" maskor. Garnet jag hade kvar räckte inte vilket jag förstod redan när jag började sticka. Jag skaffade ett svart garn som jag stickade in för att spara på garn.

Ponchon är stickad i en rektangel som blir en kvadrat om man lägger den dubbel. Här är halsöppningen gjord genom att jag maskar av så många maskor som jag vill ha halva halsöppningen. Resten får jag genom att inte sy ihop ponchon helt. Sen minskar resp ökar jag en maska varannat varv så att det bildas en linje på ryggen. Svårt att beskriva men när du stickat halva ponchon förstår du säkert. Gör annars ett pappersmönster och prova dig fram.

Garnet jag använder är ett akrylgarn från Järbo. Det heter Duo. Jag har haft svårt att hitta det i affär men det finns på nätet. Jag valde att sticka i akryl för att få en lätt och smidig poncho. Skulle föredra ett ullgarn man har ännu inte hittat nåt i den grovleken som är likvärdigt i vikt och smidighet.

Självlysande och odödlig

Godmorgon!
I går morse cyklade jag mycket tidigt den knappa milen till barnbarnen. Det var mörkt och lite fuktigt men inte direkt kallt. Vilken skön cykeltur det blev!
Vi är många som väljer cykeln som fortskaffningsmedel. Orsaken till vårt val är säkert många. Några saknar bil, andra bra förbindelser med buss och ytterligare några som som jag älskar att cykla.
Detta fantastiska sätt att ta sig fram är inte helt ofarligt. Många gånger har jag funderat över hur man kan våga ge sig ut på cykel i dagens trafik utan cykelhjälm. Igår fick jag återigen uppleva hur nästan varenda cyklist kom utan hjälm. Kanske är det dags att införa en lag som förbjuder att man cyklar utan att använda hjälm. Vi människor verkar inte själva förstå att skydda oss.
En lag som redan finns men som minst hälften av de cyklister jag mötte bröt mot var lagen om att ha fungerande cykelbelysning fram och bak. Min irritation steg när jag på en mörk cykelväg genom en skog möter flera cyklister utan ljus. I mörkret och den lätta dimman kunde jag inte se dem förrän de var alldeles framför mig. Ibland kom de till och med i bredd. De såg naturligtvis mig men hur kunde de tro att jag skulle se dem. Mitt ljus är inte till för att lusa upp dem utan för att andra skall se mig! Jag funderar på om de mörklagda cyklisterna någonsin kör bil i mörker. Efter att jag fick körkort och också blev bilist förstod jag också att jag levde farligt som cyklist utan ljus vid mörkerkörning.

Vilka var det då som hade både hjälm och ljus? Ja, inte var det männen. De män som använde hjälm var tre snabbt cyklande killar som susade förbi mig. De hade också cykelljus! Några andra män med både hjälm och cykelljus mötte jag inte. Några med hjälm och några med ljus såg jag i alla fall.

Är det så att nästan alla killar tror att de är självlysande och odödliga?

Världens enklaste sockor

Jag stickar till romska barn som lever under odrägliga förhållanden. De behöver varma kläder och vantar, sockor och mössor tänker jag att jag skall kunna bidra med. Här finns så mycket restgarner och nu kan de komma till användning. Det är en sk. "winwin-situation" - barnen blir lite varmare och jag slipper se de här restgarnerna som mest ligger och ger mig dåligt samvete.

Sedan jag skaffade mig en digital våg är det lättare att dela upp resterna så att jag kan sticka två lika vantar resp. sockor.

De röd/vita sockorna är stickade utan häl. De är bra för många storlekar kan använda dem. Hälen hamnar olika när man tar på dem och då slits sockorna på båda "sidorna" och håller längre. För den som har svårt att sticka hälar är den här sockan perfekt.
Jag lägger bara upp så många maskor jag behöver och stickar resår några cm. Sen flyttar jag resåren en maska vart fjärde varv så att det blir en spiral av resåren. Sticka så långt du behöver avmaska som på vanliga sockor.
Här har jag randat sockorna eftersom jag hade lite för lite garn för att det skulle räcka till två likadana sockor.

Nästa projekt blir några par vantar. Varje garnnystan som försvinner är en stor lättnad. Vad härligt det ska bli att få köpa nytt garn när mina restgarner börjar tryta.

Ett besök som berör

Det är mycket som rör sig i huvudet de här dagarna. Många känslor tävlar om att ta plats och ofta känns det som om man är väldigt otillräcklig. Med anhörig nere i Grekland bland alla dessa människor på flykt från krig önskar jag att jag kunde göra något jag också. Något mer handgripligt än bara pengar. Med stickorna i hand försöker jag att dra mitt strå till stacken. För "stacken" består ju tyvärr inte bara av flyktingar som färdats över Medelhavet. I Europa har vi många som behöver få en hjälpande hand. Våra romska tiggare är några som dagligen påminner oss om en annan grupp människor som lever under odrägliga förhållanden. Mina stickade sockor och vantar skall hamna hos romska barn som växer upp i läger och det i vår "rika" världsdel.

Med dessa människor som lever i dag i minnet besökte jag idag den kyrkogård där mina förfäder på min fars sida ligger begravda. Jag har inte varit där på många år och mindes inte var jag skulle leta efter gravarna. För många gravar är det. Min farmor fick minst 11 barn. Minst skriver jag för i släktforskningspapper hittar jag namn jag aldrig hört talas om.
Namn på barn som dött som spädbarn och som min far aldrig pratat om. Hans minnen av sin mor var så få. När hon dog i barnsäng när han var knappt fem år gammal. Då hade hon fött barn 1897, 1899, 1900, 1903, 1905, 1907, 1910, 1912, 1915, 1917 och 1922. Tre av barnen dog som spädbarn.
Vilket liv hon hade levt när hon dog 45 år gammal. Och vilken ungdom min älskade faster som föddes 1900 fick som äldsta dottern när hennes mamma dog. Hon fick ansvaret för sina yngre syskon som var tolv, tio. fem och ett år. Bröderna som var lite äldre hade säkert börjat arbeta tillsammans med sin far som var målare. Alla de bröder som levde så länge att jag träffade dem var målare liksom min far.
Hur tog Vilma det när brodern, som föddes då modern dog, blev sjuk och dog drygt året gammal. Då var Vilma 23 år gammal. Kanske blev de upplevelserna orsaken till att hon aldrig fick några egna barn. Barn fick hon inga men syskonbarn som hon behandlade som om de var hennes barnbarn, och bättre "farmor" kunde jag och min syster inte ha fått!

Där på kyrkogården i den lilla byn letar jag då efter mina döda släktingar och hittar bara min farmors grav. Inga blommor finns där och ingen finns längre kvar i bygden som skulle ha anledning all lägga några blommor på graven. En ensam sten med bara hennes namn utan årtal. Var finns de andra? Jag frågar och får reda på att man förr begravde de som inte hade råd att köpa sig en gravplats i smala gravar allteftersom de dog och inte alltid fanns det stenar eller träkors på gravarna. Då fick jag förklaring till varför inte alla fanns vid samma grav. De hade säkerligen inte haft råd med en betald gravplats.
Jag bestämmer mig för att göra ett försök att hitta de andra gravarna genom att skriva till kyrkogårdsförvaltningen. En gång skall jag plantera en ros på min farmors grav och om jag hittar min farfars och fars syskons gravar skall där också finnas en blomma om det så bara skall vara för en enda sommar. Mer kan jag inte göra för dem!

Det jag kan göra är att göra nåt för de som lever idag. Jag kan också berätta för mina barn om den farmor jag aldrig träffat men som måste ha varit en mycket stark kvinna. Vad jag önskar att jag fått träffa henne och min farfar som också dog långt innan jag föddes. Jag har saknat dem liksom min mormor som också dog mycket ung. Vad mycket de kunnat berätta för mig! Kanske jag inte uppskattat det så mycket då men idag hade jag gärna velat ha fått del av deras erfarenheter.

Nu skall jag leta reda på det enda foto jag har av min farmor. Ett foto där hon ser så ung och nöjd ut. Säkert är det taget innan allt slit med graviditeter och småbarn tog vid.