Enkel smörgåstårta

Så var det fredag igen och dags att fundera på vad jag skall servera oss till På spåret. Det har blivit en tradition att vi skall äta nåt gott när vi försöker att överglänsa de tävlande med våra samlade kunskaper. Vanligtvis brukar det bli smörgåsar eller räkor. Vi äter inte lagad mat så sent.
Flera fredagar har vi haft nån sorts gammaldags "landgångar" med olika pålägg. Det är gott men lite trött är jag nog på dem. Jag köpte inget till kvällen utan tänkte hitta på nåt av det som fanns hemma. Frys och kyl är välfyllda så vi skulle inte behöva sitta och knapra på varsin hård ostsmörgås ( gott det med).
På fotot ser du dagens skapelse. Det här innehåller den:

Botten är två skivor Pågens guldkorn. På dem bredde jag ut en blandning av turkisk yoghurt och bredbar leverpastej. I kylskåpet hittade jag en burk med bostongurka.  Jag blandade i ungefär en matsked av den. Ovanpå blandningen la jag på ytterligare två skivor bröd och bredde  på lite leverpastej. Runt ytterkanten fick det bli tunna skivor av kassler. Innanför dem skivat ägg med ett tunt lager majonnäs och ovanpå detta de sista räkorna från en påse i frysen.
Jag garnerade med några skivor gurka och kivi.

Nu är det snart dags att prova skapelsen av rester från kyl och frys medan vi försöker hitta rätt "på spåret".

Vårtecken i januari

Idag var det en perfekt dag för en tur i trädgården.  Termometern hade fastnat på nära fem plusgrader och solen sken. Den värmde lite också vilket gjorde att det kändes lite grann som vår i luften.
Julrosen som jag hade inomhus före jul blommar fortfarande fast nu utomhus.

Höstcyklamen blommar och har blommat hela vintern.  Små är de så man får titta riktigt noga för att hitta dem.

Vid brevlådan hittade jag den här skönheten. Den hade tittat upp under de senaste dagarna. Det är lika härligt varje år när snödroppar tittar fram. Då kan man tro på att det så småningom blir vår på riktigt.
Än kan man hoppas på att vi kommer att få lite snö för att få uppleva hur den smälter undan i februarisolen. Utan det har det inte varit någon riktig vinter. De här tre skönheterna klarar ett snötäcke bra och mår nog bara bra av det skydd snön ger om det blir riktigt kallt.

ICA-klassikern och brist på snö

I hallen står numer ett par stavar att använda vid stavgång

Gamla tanten vill fortfarande ha utmaningar, fysiska sådana i alla fall. När jag i våras upptäckte att det finns nåt som heter ICA-klassikern var jag inte sen att anmäla mig. Den "riktiga" klassikern är lite för krävande för en kropp som är närmare 70 än 60 och damklassikern gjorde jag för några år sedan. 

ICA-klassikern kändes precis lagom för mig. Jag fick nåt som skulle  få mig att ta motionerandet lite mer  på allvar. Att tävla med mig själv har jag svårt att låta bli och nu skulle jag få en lagom utmaning. Självklart skulle jag försöka att göra alla moment så snabbt som möjligt. Det ligger i min natur att fungera så och det är det svårt att ändra på. 

Så här fungerar ICA-klassikern.

Den består av samma grenar som en svensk klassiker med samma längder som den också. Skillnaden är att du gör momenten under en längre tid och kan avverka så långa sträckor du vill för att till slut nå målet.

Jag började alltså med cyklingen i våras. Det gällde att cykla 30 mil, samma sträcka som Vätternrundan. Jag älskar att cykla och cyklar nästan vart jag än ska. Tyvärr var det en blåsig vår och att cykla i blåst gillar jag verkligen inte så jag tog inte så många rktigt långa cykelturer för att få ihop mina 30 mil. Mest blev det den cykling jag ändå skulle göra, till stan, affären eller för att besöka kompisar. Några lite längre turer blev det ändå då jag hade med fika och stannade till vid nån vacker plats.

Nästa moment var simning 3 kilometer. Med sjön bara 100 m från stugan på landet var det inga problem att få ihop de kilometrarna. När sjön väl värms upp är det så skönt att simma några hundra meter var gång jag badar. Eftersom försommaren inte var så varm hade jag inte fått in vanan att ta mitt kvällsdopp förrän en bit in i juli. Men sen var det lätt att samla meter som snart blev till kilometer. Jag tycker mig komma ihåg att simningen var avklarad på dryga veckan.

Då blev det höst och dags för att jogga.  I vanliga klassikern är det Lidingöloppet på 3 mil så nu skulle man jogga eller som för min del lufsa 3 mil. Det gick alldeles för fort att få ihop den sträckan. Och det var tur för bara några dagar efter att jag  hade klarat mina 3 mil drabbades jag av bältros och fick hålla mig lugn i en dryg månad.

Nu är det då dags för sista momentet, Vasaloppets 9 mil skidåkning. Inte lätt att fixa i år när det inte finns någon snö alls här. Jag har faktiskt åkt Vasaloppet två gånger och vet hur långt 9 mil är. Skulle det råka bli några dagar med snö skulle man behöva åka flera mil de dagarna. Som tur är finns det alternativ till skidåkningen. Det finns det för alla momenten  så att alla ska kunna genomföra klassikern. Alternativen till skidåkning är att välja mellan pest eller kolera tycker jag. Jag är ingen älskare av stavgång men tycker att crosstrainer är ännu värre. Stavgång försökte jag mig på vid ett tillfälle för några år sedan när jag skulle träna inför Vasaloppet och det precis som i år var dåligt med snö. Det kändes inte bra alls och som tur var kom det snö nog att få några mil skidåkning innan loppet.

Eftersom jag inte vill fuska och bara promenera de 9 milen köpte jag mig ett par stavar igår och startade stavgång i dag. Visst fungerar det och kanske kommer jag att tycka att det är en bra motionsform så småningom. I dag klarade jag iallafall av dryga milen med dem så nu återstår 8 mil och förhoppningsvis kommer jag att hitta snö nånstans för att få åka skidor någon av de nio milen.

Som belöning får man rabatt på bra och nyttiga varor från olika företag. Jag har utnyttjat en del av rabatterna men inte alla. Min vinst är att jag är mer motiverad till att röra mig när jag har ett mål. Man kan också gå in och kolla hur många som är anmälda hos "min" butik och hur stor procent som "kommit i mål". Eftersom jag är en tävlingsmänniska kan jag inte låta bli att försöka vara en av de som snabbast är klar. Det är bra men samtidigt tar momentet för snabbt slut för mig.

Man kan starta klassikern när som helst under året och när en klassiker är gjord är det bara att starta en ny. Något jag kommer att göra när det är dags för cykling igen i vår. Tills dess skall jag kämpa med stavgång i väntan på snö.

Vridna baguetter med oliver

Efter några mer eller mindre misslyckade surdegslimpor av nyttigt rågmjöl kände jag att det var dags att baka nåt onyttigare men som samtidigt var ett säkrare kort.

I skafferiet stod det en påse Manitoba Cream från Ramlösa. Jag tror att påsen stått där i nära ett halvår så det var verkligen på tiden att jag använde mjölet. På påsen fanns ett recept på baguetter och det var ju nåt som passade in på mindre nyttigt och lättlagat.  Som vanligt kunde jag inte följa receptet helt utan gjorde om det lite.
Nu är brödet avsmakat och godkänt så då tycker jag att jag kan dela med mig av receptet. Jag bakade dubbel sats och mjölet räckte inte riktigt så jag använde vanligt vetemjöl till de sista decilitrarna och utbakningen.

Det här behöver du:
25 g jäst
6 dl ljummet vatten (jag tog 5 dl vatten och 1/2 dl olivolja)
2 tsk salt
Ca 12 dl Manitoba cream
jag la till gröna oliver och en liten burk blåmögelost

Så här gör du:
Smula jästen i en bunke och tillsätt vatten, salt, färskost och oliver.
Rör om så att ost och jäst löser sig.
Tillsätt mjölet lite i taget. Degen skall vara lite lös men "hanterbar".
Arbeta degen i minst 10 minuter.
Låt degen jäsa i minst en timma.

Sätt ugnen på 250 grader.
Häll ut degen på mjölat bakbord och dela den i fyra delar. Dra ut delarna och vrid dem. Placera alla fyra på samma plåt och låt jäsa i ca 20 minuter.
Pensla med vatten och strö över lite flingsalt.
Grädda i ca 15 minuter långt ner i ugnen. Sänk till 150 grader och fortsätt grädda ytterligare ca 20 minuter.
Låt svalna.

Svampomelett, räddaren i nöden

Ibland finns ingen inspiration alls för att laga mat.  Igår var det en sån dag. I frysen fanns inget att snabbt ta fram och värma och kylskåpet var rätt tomt också. Visstfanns det en massa ägg, lite grädde och så tråkiga ostskalkar. En omelett skulle jag kunna åstadkomma. I vanliga fall brukar jag blanda in en massa grönsaker men eftersom vi ätit rotsaker dagen innan kändes det som om det behövde bli något annat till omeletten.
I frysen fanns räddningen i form av frysta kantareller. En hel hylla med kantarellpåsar som tyvärr oftast blir bortglömda. När jag steker pannbiff brukar jag göra kantarellsås och ibland blandar jag in kantareller i köttfärsen innan jag steker biffarna.  De flesta påsarna finns kvar frampå våren när frysen egentligen skulle vara tom inför flytten till landet. Då är det ju inte heller så långt kvar till nästa skörd.

Nu blev det en härlig svampomelett som serverades med en vitkålssallad smaksatt med en stump purjo som inte såg så glad ut och det sista av rödkålen sen jul.
Jättegott och visst blev vi mätta.

Besök i hembygden

Idag har jag tagit tag i ett av mina nyårslöften och gjort en utflykt utanför kommungränsen. Detta skulle inte vara något problem om jag bara hade lite mer initiativförmåga. Nu finns tankarna på vad jag skulle kunna hitta på men oftast, läs alltid, stannar det vid tankar och sen grämer jag mig över att jag blir sittande hemma. Löftet är att var månad göra någon av alla de utflykter jag planerat men inte genomfört.

Idag gick turen visserligen bara 4 mil bort men det är iallafall en början. Så länge vi hade kvar stället i skärgården blev det täta besök i väntan på buss eller tåg. De senaste åren, sen vi sålde, har det bara blivit något enstaka besök. Idag var målet ett föredrag som jag gärna ville höra och ett besök på stans museum. Det sista fick jag avstå eftersom jag missade min buss och fick ta ett tåg som gick en halvtimma senare men i stället hamnade jag på en utställning med foton och korta filmer tagna under resan från Syrien till Sverige. En ung syrier hade dokumenterat sin flykt mycket gripande. Det var speciellt att se bilderna under ett besök i min barndomsstad. Jag kan ibland känna längtan till alla de platser jag minns från min uppväxt och hur skall han inte känna som lämnat en plats och land som det kan dröja mycket länge innan han kan återvända till.

Det blev en trevlig dag och jag hann träffa människor jag inte sett på många år. Väl hemma kändes det som om jag gjort en riktig resa trots att jag bara varit borta några timmar. Mest känns det som en resa i tid. En resa tillbaka till barndomen. Det är underligt att den plats som man levt sina 19 första år på känns mer som hemma än den där jag levt nära 50 år. Det är också fantastiskt att se att så lite har förändrats under dessa år.

Det blir spännande att se vart nästa utflykt går. Resmål finns det. Det svåra blir bara att välja.

Rester och frystömning

Så här efter jul och all julmat finns det en massa rester att ta hand om. Jag försöker verkligen att ta vara på resterna och att undvika att slänga det som är ätbart.
Våra frysar är oftast fulla. Efter sommar och höst med alla bär som ligger i frysarna i form av sylt och hela bär och så kantarellerna gäller det att hitta plats för det som behöver in i frysen. De hål som uppstått under tiden fram till jul fylls snabbt av den julmat som jag förbereder.
Nu finns det lite plats för matbröd igen och då försöker jag baka men jag vill också äta upp sånt som blivit liggande länge. Igår hittade jag en julkorv och ett paket vildsvinsfärs som borde tas omhand. I grönsakskassen fanns en del rotfrukter som började bli lite "trötta".

I går lagade jag en rotfruktsgratäng av morötter, potatis, purjo och rödkål. Jag förkokade morötter och potatis som jag skurit i rätt stora bitar. På slutet la jag i purjo och kål. Allt fick rinna av innan jag la grönsakerna i en form med lite olja i botten. Övrig vätska var knappt en dl grädde och lite mjölk . Över allt strödde jag ströbröd och sen gräddade jag i 200 grader tills morötterna kändes färdiga.
Till gratängen serverades julkorven.

Idag var det dags för färsen. Vi äter inte mycket kött längre och jag är så glad över vildsvinsköttet jag kommer över. Gott är det och det känns så bra att äta kött som kommer från dessa djur som lever av det som finns i skogen (och i en del trädgårdar). Hittills har vi klarat oss undan besök av dem och ändå kommer köttet vi äter från djur som skjutits bara några hundra meter från stugan.
Nu var det alltså sista köttet för den här gången. Det är bara att hoppas att vi får möjlighet att köpa mer kött snart. Men det är djur som är svåra att få korn på. De som jagar får sitta många timmar för att skjuta ett djur.
Jag blandade färsen med kantareller som jag kört i mixern till små bitar. Jag gjorde som jag normalt gör när jag gör köttfärsbiffar. Havregryn, havremjölk, salt, peppar, ett ägg får vila en stund innan jag rör i köttfärsen. Efter att ha provstekt ett smakprov tillsatte jag lite potatismjöl för att få biffarna att hålla ihop.
När jag brynt biffarna lägger jag dem i en kastrull för att eftersteka tillsammans med lök som jag låtit steka lätt och häller på lite grädde plus lite svampbuljong.
Till biffarna serverade jag morötter, potatis och lingonsylt.

Nu finns några små öppningar i frysen. I morgon ska vi veckohandla så då kommer de att fyllas igen. Nu saknar jag fisk så det får bli några paket fryst fisk. Varför inte lite steksill också. Mums!