Sommaren är slut!

Sommaren är iallafall slut för mina fuchsior som nu måste in i stugvärmen. Jag åker bort nästan en vecka och väderrapporterna hotar med rejäl frost i slutet av veckan. Det känns lite tungt att ta in de stora krukorna. På två sätt! Visst de är tunga men det är också beviset för att nu är det vinterhalvårets början. Det här ögonblicket har jag lyckats skjuta framför mig i flera veckor nu. De klarade den första frosten bra men jag vågar inte hoppas på att det går lika bra den här gången. Jag får glädja mig åt att de fått vara ute många veckor mer än de brukar.

Nu återstår att hitta bra plats åt alla dessa stora plantor inomhus. Jag har klippt in plantorna mycket men även då tar de stor plats. Rummet där de flesta brukar stå är just nu i kaos eftersom jag har en massa färdiga saker till årets julmarknad liggande där. Men de sakerna skall bort innan första advent. Sen skall det finnas plats för alla fuchsior så att de får bra temperatur och mycket ljus i några ( 5 mån) framåt. Detta för att de sen skall ge lika mycket glädje under nästa sommar och höst. Kanske kan det se så här fint ut då också!

Min lilla insats till att förbättra världen

Det lät allt bra stort - detta med att förbättra världen. Lite stämmer dock och en insats är det. Inte har den krävt mycket av mig men den har gjorts med hjärtat.

Det är inte mycket jag kan göra för att förbättra världen men jag försöker leva efter mottot "att det lilla jag kan göra ändå betyder nåt för nån". Jag tror nog att min insats hjälper nån och för mig är det nog.

Med hjälp av stickor, garn och härlig egen tid i massor är lite vantar och sockor nu redo för turen till Makedonien där de skall få värma romska barn som inte ens har kläder att hålla sig varma med nu när vintern kommer.

Tänk vad skönt för mig att kunna använda mina restgarner till något vettigt. Målet i fortsättningen är att inte samla för mycket garn på hög utan sticka något av resterna så fort jag fått ihop tillräckligt för ett par vantar eller sockor. Då kommer det att finnas ett lager att ta till när de behövs. Sen slipper jag alla dessa små nystan som bara ligger och ger mig dåligt samvete.

Dags att ta itu med lite större projekt inför julmarknaden på landet. När den är över kanske det kan bli några julklappar och födelsedagspresenter till familjen också.

Bärplockning 10:e november

Jag har sagt det förut och säger det igen. Tiden är ur led!
Idag kunde jag äntligen plocka mina älskade tranbär. Jag älskar tranbärssylt! Egentligen smakar sylten nästan som lingonsylt men det finns nåt i smaken som tilltalar mig väldigt mycket. Sen är det naturligtvis lite speciella med att gå på en mosse sen höst och plocka bär. Så här sent har jag verkligen inte tänkt att plocka mina tranbär men av olika anledningar har jag inte kommit iväg förrän idag.
Frosten var sen i år och tranbären skall vara "frostnupna" för att få rätt smak, Sen var det älgjakten som la hinder i vägen. Man går inte gärna ut i skogen när jägarna vill ha lugn och ro och inte vill jag bli förväxlad med en älg heller. När jakten lugnat ner sig satte en besvärlig förkylning stopp för bärplockning. Hosta och feber är inte så bra att ta med sig ut på myrarna.

Det hann alltså bli 10:e november innan jag kom ut i skogen. Solen sken och termometern visade hela +8 grader. Det var vindstilla och min lilla tjärn låg spegelblank. Hit hittar inte så många bärplockare så här får jag ha mina bär i fred. Jag hade hört av andra att tranbären var mycket fina i år och att det fanns gott om dem. Det hade jag konstaterat när jag plockade hjortron. När det kom så mycket emellan mig och bärplockningen hade jag nästan gett upp hoppet att få några bär och jag var allt bra deppig över att missa bären just i år när det verkade som om man kunde hitta mer än nån enstaka deciliter som är den vanliga mängden jag får med mig hem.
Runt tjärnen går en spång och jag vet sedan tidigare var jag kan hitta bär. Och visst hittade jag bär! Massor! Jag kan inte säga att det var rött av tranbär men där jag brukade hitta nåt bär här och där kunde jag nu plocka i flera minuter. Bären är rätt små så det tar tid att få ihop en liter. En liter blev målet. Det fick räcka trots att det fanns mycket mer bär. Att gå i solen var visserligen skönt. I alla fall ett tag men snart nog kändes det allt bra kyligt. Speciellt om fötter och händer. Vantar är inte att rekommendera när man plockar tranbär. Miljön är fuktig och fötterna blir snart kalla i gummistövlar. Jag var lite orolig för att förkylningen skulle blomma upp igen när jag blev kall om fötterna. Det fick räcka med en liter, så mycket har jag aldrig plockat förut.

Väl hemma kokade jag sylten direkt. Det går åt en hel del socker för att få den riktigt god. Inte så att den blir söt utan så att smakämnena kommer fram ordentligt.

Fyra små burkar blev det. De skall jag gömma undan ordentligt! Bara vid speciella tillfällen får de komma fram.

Nu är det nog slut på bärplockandet för i år i alla fall. Kanske plockar jag den sista svampen i morgon. Jag såg en del trattisar på vägen till tranbären. Trattkantarellsoppa är inte dumt, eller hur!?

Sista höstjobben

Nu är jag tillbaka på landet igen för att klara av de allra sista höstjobben och förbereda för advent och jul. Vaknade till regn och grårusk som rätt snart gav med sig för uppehåll och solglimtar. Att man kan njuta så av några minuters sol är svårt att förstå med tanke på alla soliga dagar vi haft i höst. Kanske är det för att man vet att stunderna bara blir färre och kortare ju närmre jul vi kommer och att det än är långt till det vänder mot ljusare tider.

När regnet gav sig gick jag ut i den höstlika trådgården och började tömma balkonglådor och pelargonkrukor. Det kändes inte så jobbigt att slänga stora och fina pelargoner som blommade på komposten. De har verkligen fått leva länge och i fönstren i stan står "avkommor" från dem och borgar för att jag skall kunna pryda trädgården med pelargoner nästa år också.

Jag klippte ner de sista fuchsiorna så att de inte skall ta så stor plats när de så småningom måste plockas in. Än ett tag kan de nog stå ute för det verkar inte bli några minusgrader den närmsta tiden.

Törnrosas kjortel får stå kvar. Den blommor fortfarande och har växt en hel del sedan jag var här senast. Det är nog en av de tacksammaste växterna jag vet. Från de pyttesmå fröna jag sådde i februari har hela den här växten utvecklats på 8 månader. De gror sakta och det blir aldrig många plantor. Sen händer inte mycket förrän de varit utplanterade i några veckor. Före midsommar var det bara några stackars små "lianer" som klättrade försiktigt i växtstödet och nu ser man inte stödet alls och plantan täcker en del av taket. Till nästa år skall jag så fler frön och hoppas på att få så många plantor att de räcker till trädgården i stan också.

Dagen avslutades med att jag gjorde i ordning belysningen i växthuset. Det behövs några ljuspunkter runt omkring i trädgården den här tiden då allt är så mörkt och dagarna så korta. Kanske kan vi sitta där och äta nån kväll när vädret är OK.

I morgon väntar lövkrattning. Jag skall bara kratta kring stugan så att vi inte drar in så mycket löv och så att jag får löv till att skydda en del växter i rabatterna. Resten av krattningen får vänta tills i vår. Här blåser löven från skogen in i trädgården när det är snöfritt så jag får ändå kratta flera gånger i vår.

Det har varit en skön dag för att jobba ute. Nu väntar en stickning och en bra bok så det gör inte nåt att det redan är mörkt fast klockan bara är drygt 16..

Dagens försök att minska matsvinnet

Jag gillar att ta vara på rester och alla delar av växter. Får jag kokt potatis över en dag kan de bli till potatisbullar nästa dag, sista biten på osten river jag och fryser in eller skär till fåglarna o.s.v.
Det är egentligen bara fantasin och lusten som sätter stopp.

Idag promenerade jag och yngsta barnbarnet till vår lilla kvartersaffär för att köpa frimärke. Alldeles innanför dörren kan man ofta hitta varor som närmar sig "bäst före datum". Där kan man göra fynd! Inte för att jag är snål utan för att känna att den varan jag köper kommer i alla fall inte att slängas.
Idag låg där massor med påsar med ekologiska bananer som såldes för halva priset. Bananerna hade små bruna fläckar och i kassan påstod man att de inte går att sälja till fullpris då. Själv tycket jag bäst om bananer som är  väl mogna. Med hem kom naturligtvis en påse med sex stycken helt ätliga bananer.

I fruktskålen låg redan flera bananer. Alldeles för många för att jag skulle hinna äta upp dem och de sex nyköpta innan de var alldeles för mogna. Det fick bli banankakor istället. Nåt gott till kaffet på fars dag skulle jag ändå fixa innan helgen.

Så började då letandet efter bra recept. I min egen handskrivna receptbok fanns den mjuka banankakan jag brukar göra. Där kom två bananer till användning. I den skall det också vara filmjölk. Det hade jag inte nån men däremot turkisk yoghurt som började bli gammal. Bra då kom den till användning också.

Det här kakan bjöd någon på när jag jobbade mitt första år, 1972 lär det ha varit. Den innehåller havregryn, olja och farinsocker vilket gör den både mäktig och lite tung i konsistensen. Bananerna är mosade och de och apelsinskalet som man river i ger en härlig smakkombination.

Nu fanns det ytterligare fyra bananer att ta om hand. Efter en hel del letande hittade jag ett havremuffinsrecept i boken "Smaker från Saltå kvarn". Det skulle inte vara banan i de muffinsen men jag skivade två bananer och stack ner skivorna i muffinsen innan jag gräddade dem. Muffinsen innehåller både kanel och hackad choklad. Både två smakerna passar bra till banan. Det skulle också vara hasselnötter i dem men dem bytte jag till solrosfrön. Ett byte jag ofta gör då det är både billigare och faktiskt lika gott.

 Jag använder silikonformar men har bara 12 st så oftast får jag ta till pappersformar också.

De sista två bananerna fick hamna i min vanliga Fyriskaka från "Sju sorters kakor". Det är ett recept jag ofta återvänder till. Enkelt och oftast blir det mycket lyckat. Fast det händer att jag förändrar det
lite för mycket och får ett annorlunda resultat än jag tänkt mig. Det ändringar jag gjorde idag fungerade bra tycker jag. Jag tillsatte ca en halv deciliter kakao till smeten och bytte ut mjölken mot sur grädde. Även det nåt jag skulle fått slänga om jag inte bakat av den. Istället för äppelskivor la jag skivad banan tätt uppe på kakan innan jag gräddade den.

Kakan är bakad i en återanvänd folieform. Tar man bara ur kakan innan man skär kan man använda formen många gånger. Miljövänligt!

Nu har jag provsmakat alla tre sorterna och blev nog mest nöjd med "Fyriskakan". Den påminner lite om kladdkaka, en torrare sån. Jag skulle tro att det är bananerna som gör den så saftig.

En lyckad dag med tre sorters kakor tack vare en påse med bananer som kanske hade slängts annars. Samtidigt fick jag bakat till Fars dag!

Strövtåg i hembygden 1

Så blev det nu äntligen av! I minst 20 år har jag sagt eller tänkt samma tanke var gång vi åkt under en bro utanför min gamla födelsestad - nån gång skall jag vandra i min gamla skog och se om jag fortfarande känner igen mig. Så tänker och säger man ofta men av någon anledning blir det sällan av.
När jag slutade jobba bestämde jag mig för att ta itu med alla dessa "nån gång ska jag ...". De första åren som ledig klarade jag av rätt många men väldigt många fanns kvar. De senaste åren har jag varit lite dålig på att göra saker som bara jag är intresserad av. Jag har tänkt men det har bara blivit tankar. Sånt är inte bra för man känner att tiden rusar utan att ge mycket tillbaka.

Den här underbara hösten har jag ändå lyckats göra en del av mina önsketurer. Vädret har tvingat fram uteaktiviteter och nu när jag är i stan blir de vanliga promenaderna snart lite långtråkiga. Snart är allt som hänt de månader jag varit på landet betraktat och något nytt måste till för att roa mig.

I går bestämde jag mig för att den där turen som jag så länge velat göra nu äntligen skulle bli av. Ingen annan i familjen har något intresse av att vandra där eftersom bara jag har minnen därifrån. Jag tycker också att det ofta ger mer att besöka barndomstrakter ensam för att få minnas i lugn och ro. Jag beslutade mig för att ta bussen tidigt till födelsestaden och att sen vandra förbi mitt gamla hem upp mot skogen. Jag skulle försöka att hitta de stigar jag gått som barn och ung.

Vädret var underbart när jag steg av bussen, sol från en molnfri himmel och 9 grader varmt, bättre kan det knappast bli i början av november.
Vägen från stationen upp till mitt gamla hem är mycket likt sig. De gamla trähusen och trädgårdarna är visserligen mycket prydligare och vägen är nu asfalterad.
Däremot är mitt gamla hem helt annorlunda, annan färg och utbyggt åt alla håll och kanter. Inte heller trädgården är sig likt. Det är många år sedan mina föräldrar flyttade från huset och därför besöker jag sällan den här delen av stan.
Så kommer jag fram till första målet som är Hembygdsgården dit vi ungar ofta drog oss för att leka på de öar som bildades när bäcken vindlade sig fram. Där är det sig likt bara mycket mer välskött. Inte alls samma fantasieggande miljö för dagens ungar. Inga täta buskage att gömma sig i men bra promenadvägar för gamla fötter. Allt är mycket välskött och besöksvänligt.

Den gamla kaffestugan har fått lämna över serveringen till en stor byggnad som verkar vara öppen året runt. När jag var barn var här bara servering under helger och sommartid.

Nu ska jag försöka ta mig upp i skogen. Från Hembygdsgården kunde man gå en bred stig upp i skogen. Den stigen hittar jag inte. Jag antar att den gick ungefär där det idag går en väg. Skogen finns däremot kvar men gränsar till ett bostadsområde där det förr var ett grus- och sandtag.
Efter en del letande hittar jag till slut platsen för ett av mitt livs första minnen.

Här var förr en stor glänta i skogen. Vid ena kanten fanns en stor sten där man kunde sitta i solen. 1954 flyttade min familj till den här delen av stan och den första turen upp i skogen gick hit. Mamma och pappa bar min lilla syster i en "lift" medan jag, 4 år, fick promenera själv hit upp. Det är nog ungefär 2 km från huset vi bodde i. Detta minne är så klart att jag minns precis hur det kändes i solen och hur god den varna chokladen i termosen var. Nu finns ingen att dela minnet med. Min syster var för liten för att minnas det tillfället däremot lär hon precis som jag ha massor av minne från platsen och den stig som passerar precis förbi och som fortfarande finns kvar.
Den kände jag som min egen ficka. Där vandrade vi tidiga vårhelger, letade svamp på hösten och skidade vintertid. Från 1954 fram till 1969 var detta min skog. Här tränade jag kondition långt före joggingvågen. Det var skönt att kunna "gömma" sig i skogen när man tränade löpning.
Känslan finns kvar och när jag vandrar vet jag precis vad som väntar bakom nästa sväng.

Den här stigen är en genväg men en mycket brant sådan. En höstdag 1965 var jag och min far ute och letade kantareller och var på väg mot ett av våra svampställen när pappa plötsligt tar tag i mig och pekar upp mot höjden. Där stod två stora djur! Mina två första älgar! Då var det sällan man såg älg och vi stod där länge och beundrade dem.

Idag genar jag inte utan tar den långa vägen upp för backen. Det är en rejäl höjd och jag minns fortfarande hur slut jag var när jag lyckades jogga hela vägen upp. I dag är det en helt annan fart men pulsen ökar allt bra mycket trots den lugna farten.
Så här långt minns jag stigen väldigt väl. Resten av rundan är inte lika lått att minnas. Kanske har man ändrat den eller annars är det skogen som inte är sig lik.

Efter fem härliga kilometer hamnar jag uppe vid Kvarndammen. Där lärde jag mig simma på 50-talet och där tillbringade jag många kvällar med kompisar vid "minigolfbanan!
 Mycket är sig likt däruppe men en sån här höstdag är det verkligen folktomt. Jag letar upp en bra plats för att fika i solen och hamnar uppe vid golfbanan och Sågarbostället som förr var vandrarhem men nu tydligen säte för en av stans idrottsföreningar.

Jag vandrar vidare till badplatsen. Där var förr en härlig sandstrand med massor med sand att leka i. När jag kom hem från simskolan fick jag skaka ur all sand från kläder och skor innan jag gick in i huset. Nu finns inte mycket sand kvar utan där finns istället en fin grön gräsmatta!

När jag gick i fjärde klass hade vi en lärare som ofta var borta och veckorna innan sommarlovet fick vi en vikarie som jag avgudade. Hon hade precis tagit studenten och skulle börja på folkskoleseminariet när hösten kom. Hon tillhörde de lärare som såg sina elever och mig såg hon trots att jag var både blyg och tystlåten. Veckorna med henne, en oerfaren 19-åring, blev ett lyckligt minne från skoltiden. Det jag minns bäst är utflykten upp till Kvarndammen där jag och en kompis fick gå och köpa glass åt henne. Som tack bjöd hon oss på varsin glass. Jag minns fortfarande hur den smakade, den dubbla hallonisglassen, och lyckan när hon talade om att de tre glassarna var en till henne och varsin till oss flickor och inte till de två andra lärarna som var med. Vilket vi hade trott när hon bad oss köpa tre isglassar.
En underbar människa som utan att hon visste det blev en förebild för mig genom mina nära 40 år som lärare!

Kiosken finns fortfarande kvar fast nu är det inte kiosk längre.

Sista målet är det område ovanför vårt hus som kallades Hagen. Vår tomt gränsade till ett obebyggt område där det fanns fotbollsplan, gungor men framför allt massor av mark där vi ungar kunde leka. Vintertid fanns där möjlighet att "störta nerför branta backar". Tyckte vi då i alla fall! Nu kändes inte dessa backar  så särskilt branta och farliga. 

Annars är mycket sig likt men många av de spännande ställena med högt gräs, buskar och träd är borta och har fått lämna plats åt klippta gräsmattor. Glädjande är att de klippor där vi lekte att vi bodde och där vi lekte låtsaslekar fortfarande finns kvar.

Så är min vandring slut. Dags att lämna den här delen av stan. Jag har verkligen njutit av de här timmarna och många gamla minnen har "poppat upp". Lycklig sitter jag sen i bussen hem och bestämmer mig för att snart besöka andra gamla älsklingsplatser. Det finns så många platser kvar att återse och så många minnen att plocka fram.