Så här 4 dagar innan julafton har jag redan börjat fundera över vad jag bara MÅSTE ta itu med efter helgerna. Den tid som kommer när barn, barnbarn och hund försvunnit ur vårt dagliga liv igen.
Förra året blev januari jobbig. Jag var inte redo för den ensamhet som jag kände när alla åkt och alla andra gick iväg till jobbet. Att ha fortsatt ledighet i augusti hade känts som en härlig fortsättning av sommarlovet. När vårterminen började kändes det helt annorlunda. Det är ju en tid då allt blir ljusare och man ser fram mot ytterligare lov.
Januari har alltid varit den månad jag tyckt minst om. Jag förväntar mig hela tiden att det skall vara ljusare och att vintern skall närma sig slutet eller att det åtminstone skall vara snö och riktig vinter. Alltför ofta har det istället vädermässigt varit en fortsatt höst. Förra året var inget undantag. Jag som hoppats på att kunna åka hur mycket skidor som helst nu när jag var ledig tog inte ens fram dem ur förrådet.
I år skall januari bli helt annorlunda! Jag skall ta itu med renovering av övervåningen och hallen nere. Mina pelargoner och fuchsior som nu lider av löss och mörker skall få omvårdnad (om de överlever julen!) och jag skall komma igång med sådderna tidigare. Jag skall också njuta av alla dagar solen skiner, även de dagar det inte finns någon snö. Går det inte att åka skidor skall jag ta långa promenader. Framförallt skall jag passa på att göra de saker jag inte hunnit innan jul och som jag inte kommer att hinna när tjälen går ur marken.
Visst skall det bli härligt! Det är något att längta efter när jag ligger sömnlös i ett hus så till bristningsgränsen fullt av folk att det inte finns en golvyta som inte är fylld av leksaker, kläder och sängar. Där i min säng skall jag tänka på vad lyckligt lottad jag är som har alla dessa nära och kära som troget kommer hem under julen. Vad betyder några stressiga dagar när man samtidigt får glädja sig över att få vara tillsammans. Sen kommer ju januari då huset känns alldeles för tomt istället.
Nu återstår fyra dagar då jag skall lägga en sista hand på julmaten och planera måltiderna i mellandagarna. Än finns några få julklappar att fixa också. En tur till stan för att byta bok i bokklubben blir det också.
Det viktigaste är ändå att planera och strukturera juldagarna så att jag kan koppla av lite själv och njuta av barn och barnbarn!
God Jul till dig!
för nu kommer det nog inget mer innan jul.
torsdag 20 december 2012
måndag 10 december 2012
Intensiv helg
Oj, vilken helg! Kall, rolig och spännande har den varit.
Redan tidigt i höstas bestämde jag mig för att prova på att delta i en julmarknad i år. Jag har en stor resväska där jag lägger de alster som jag inte ger bort eller använder själv. Där har det genom åren samlats allt från gardiner till broderade tändsticksaskar. Nu ville jag kolla om det fanns nån som skulle vilja ha något av detta. Jag valde ut en julmarknad som genomförs alldeles i närheten av en av stugorna, den stuga som inte är vinterbonad, har fönster som inte helt går att stängas och som aldrig används under vintern. I höstvärmen kändes det inte svårt att övernatta där. Där finns ju en öppen spis och ett elelement!
De senaste veckorna har jag producerat grå tomtar, torgvantar och julförkläden för att fylla mitt 1,2 m långa bord med. Samtidigt har jag oroat mig över vädret. Det blev ju bara kallare och kallare. När vi hade flera dagar med -15 - -20 grader i förra veckan blev jag lite ångerfull. Kanske skulle det bli för kallt i stugan? Hur skulle jag hinna få varmt nog till natten när jag kom dit efter marknaden? Skulle elementet vara tillräckligt under natten? Ja visst var jag orolig samtidigt som jag måste verka helt säker på att det skulle fungera inför resten av familjen.
Nu är det alltså över och en massa saker är sålda. Det var en härlig upplevelse att möta människor som blev glada över att få köpa mina alster. De andra säljarna var jättetrevliga och det var en härlig stämning ute i skärgården i det fantastiska vintervädret. Jag har inte upplevt vintern där ute på många år och något så vackert får man leta efter.
Natten gick bra trots att det var -18 grader ute när jag började elda. Med intensivt eldande i fyra timmar hade värmen stigit till nära 20 grader i rummet medan det var -5 grader i köket. Tur att det finns vattenkokare att flytta med sig!
Jag somnade i +20 grader och vaknade i +12 grader. Helt OK. Med en härlig yllepläd över täcket kändes de 12 graderna inte alls.
En ny härlig vecka har börjat med en nästan tom resväska och massor av julmat som väntar på att bli lagad. Tidigt i morse tjuvstartade jag med att röra till smeten till julgodis och degen till skurna pepparkakor. Nu väntar detta i kyskåpet medan jag skall promenera i solen till affären för att köpa hem lite saker till mer godis och kakor.
Jag skall också försöka att hinna lägga in några av mina julrecept här. Mitt pepparkaksrecept är en dröm liksom det godis som ligger i kylen och väntar. Men det får bli lite senare, nu väntar det härliga vädret!
Redan tidigt i höstas bestämde jag mig för att prova på att delta i en julmarknad i år. Jag har en stor resväska där jag lägger de alster som jag inte ger bort eller använder själv. Där har det genom åren samlats allt från gardiner till broderade tändsticksaskar. Nu ville jag kolla om det fanns nån som skulle vilja ha något av detta. Jag valde ut en julmarknad som genomförs alldeles i närheten av en av stugorna, den stuga som inte är vinterbonad, har fönster som inte helt går att stängas och som aldrig används under vintern. I höstvärmen kändes det inte svårt att övernatta där. Där finns ju en öppen spis och ett elelement!
De senaste veckorna har jag producerat grå tomtar, torgvantar och julförkläden för att fylla mitt 1,2 m långa bord med. Samtidigt har jag oroat mig över vädret. Det blev ju bara kallare och kallare. När vi hade flera dagar med -15 - -20 grader i förra veckan blev jag lite ångerfull. Kanske skulle det bli för kallt i stugan? Hur skulle jag hinna få varmt nog till natten när jag kom dit efter marknaden? Skulle elementet vara tillräckligt under natten? Ja visst var jag orolig samtidigt som jag måste verka helt säker på att det skulle fungera inför resten av familjen.
Nu är det alltså över och en massa saker är sålda. Det var en härlig upplevelse att möta människor som blev glada över att få köpa mina alster. De andra säljarna var jättetrevliga och det var en härlig stämning ute i skärgården i det fantastiska vintervädret. Jag har inte upplevt vintern där ute på många år och något så vackert får man leta efter.
Natten gick bra trots att det var -18 grader ute när jag började elda. Med intensivt eldande i fyra timmar hade värmen stigit till nära 20 grader i rummet medan det var -5 grader i köket. Tur att det finns vattenkokare att flytta med sig!
Jag somnade i +20 grader och vaknade i +12 grader. Helt OK. Med en härlig yllepläd över täcket kändes de 12 graderna inte alls.
En ny härlig vecka har börjat med en nästan tom resväska och massor av julmat som väntar på att bli lagad. Tidigt i morse tjuvstartade jag med att röra till smeten till julgodis och degen till skurna pepparkakor. Nu väntar detta i kyskåpet medan jag skall promenera i solen till affären för att köpa hem lite saker till mer godis och kakor.
Jag skall också försöka att hinna lägga in några av mina julrecept här. Mitt pepparkaksrecept är en dröm liksom det godis som ligger i kylen och väntar. Men det får bli lite senare, nu väntar det härliga vädret!
måndag 3 december 2012
Årets roligaste månad är nu äntligen här. Som ledig kan jag verkligen njuta av december och advent. Förr började jag julstöket redan direkt efter allhelgona för att orka genomföra allt jag bestämt mig för att göra. Därför känns det som jag får vänta så länge och riktigt längtar efter december nu när jag har nästan hur mycket tid som helst.
Visst har jag börjat med julklapparna redan i september. Mycket skall stickas och sys innan julafton. Mina stackars anhöriga får nästan bara mjuka paket. De hårda är rektangulära och ca 2 cm tjocka. Ingen behöver fundera över vad de skall få - en bok naturligtvis.
I år började julpysslet med en härlig kväll tillsammans med älsta dottern i en av de stora trädgårdsbutikerna. Där förfärdigade vi kransar till ytterdörrarna. I år har vi en granriskrans med guldbrun dekor. Den kunde jag hänga upp redan innan advent eftersom den verkligen inte bara är en julkrans. Jag fick material över till en krans till sonen också.
Nästa julförberedelse blev de små köttbullarna som är ett måste hos oss. De kryddar jag med lite olika julkryddor, ingefära och nejlikor är ett måste. Nära 200 köttbullar blev det och vi provsmakade som traditionen bjuder redan i söndags, första advent. Då åt vi en liten jultallrik med rödbetssallad, köttbullar, sill, köpta skivor julskinka och julkorv. Det är den absolut godaste julmaten. När vi så småningom skall äta julbord är jag så trött på all mat att jag egentligen inte tycker att det är så särskilt gott. Då är det roligare att se övriga familjen njuta av maten.
Lite julgodis har det också blivit Vi provsmakade godiset och julglöggen, gjord på förra årets körsbärsvin, när fyra gamla kollegor besökte mig förra veckan. Godiset kommer i år att bli lite annorlunda i år. Naturligtvis kommer det att finnas mozartkugeln och mina vanliga "polkagrischokladhjärtan". Jag hittade ett fantastiskt gott recept i ICA-meny på vitchoklad- och kokosbollar. Det får jag göra fler av (första satssen är redan slut).
Under helgen var vi på landet och besökte julmarknaden i grannbyn. Det är tradition och som vanligt tag jag en massa lotter utan att vinna något. Så var det naturligtvis massor med stickat och annat hantverk. Det känns alltid likadant - "detta kan jag göra själv" - men hur mycket av det gör jag? Jag köpte ingenting men fick några idéer till den julmarknad jag själv skall vara med på.
Med oss hem till stan hade vi julgran och massor med granris till julbocken. Årets julgran är den finaste vi har haft på många år. Den kommer ungarna att få svårt att hitta några fel på. Och den skall jag klä SJÄLV!!! Det är många år sedan jag fick bestämma över julgranens klädsel så det ser jag fram mot.
Idag har jag tagit itu med det jobb som är ett av de få jag oroar mig för varje år. Iallafall de senaste 5 åren. För 6 år sedan gjorde några elever en jättestor granrisbock åt mig. Den stod i gången hemma färdigklädd och enorm! Sedan dess har jag klätt den själv. Det är ett jobb jag inte ser fram mot men är väldigt nöjd med när det är gjort. Nu står den i gången och där får den stå fram till fastan. Har jag lagt ner så mycket jobb skall jag njuta av den länge. Något år har den varit gömd under snömassor och kommit fram lagom till påsk. Än är det ingen risk att snön gömmer den - vi kan iallafall hoppas att det finns mer snö kring den på julafton!
Resten av veckan skall jag göra klart massor med saker till julmarknaden. Det skall bli så roligt att vara med och sälja. Det är en liten marknad i ett café nära en av våra stugor. Det blir första gången jag säljer nåt på det sättet. Lite vantar, muddar, sockor och sittunderlag har jag gjort klart redan. Nu skall jag sy lite också. Med tanke på hur jag själv resonerar när jag är på marknader kommer jag inte att få mycket sålt, men vad gör det? Att få vara med är lycka nog och sen får jag en massa julklappar kvar att ge till släkt och vänner.
Mycket roligt väntar de närmsta tre veckorna i väntan på helgen då alla barn och barnbarn samlas här hemma!
Hörs vi inte innan dess (man kan aldrig veta hur mycket man orkar de här veckorna) önskar jag er alla en Skön Helg!
fredag 26 oktober 2012
Kallt ute, sommar inne
I går kväll sjönk temperaturen snabbt under nollan och det stormade på vår uteplats. I mörkret försökte jag att rädda min underbara bougainvillea som i år för första gången blommat utomhus. I flera år har jag lyckats hålla den vid liv under vintern och sen satt ut den på olika platser.
Inspirationen fick jag när jag besökte caféet i Stadsträdgården i Örebro för flera år sedan. Där hade de en bougainvillea som växte under taket och som blommade enormt. Växthuset på landet skulle vara rätta platsen för min bougainvillea tyckte jag. Hela sommaren gick utan en enda blomma men när det var dags att ta in den var den full av knoppar. Knoppar som sen föll av när den kom hem till stan och inomhusklimatet.
Samma sak har sen upprepats år efter år. Jag har provat den soliga framsidan och altan i full sol. Jag har daltat med den och låtit den få mycket sol men inga blommar har den fått. Däremot knopp som ramlat av när den kommit inomhus på hösten.
I år orkade jag bara sätta ut den i norrläge under taket på altan i stan. Jag har fyllt på vatten när jag varit hemma och sen lämnat den i fred. I början av juli började den blomma! Sen har den vuxit in i vinrankan och blommat enormt hela sommaren. En sommar som varit både regnig och kall! Ingenting stämmer med vad jag läst mig till om bougainvillea .
Det har känts svårt att ta in den i den torra varma luften men nu klarar den inte kylan längre. Jag hoppas verkligen att jag kan klara övervintringen ett år till för att se om den blommar nästa år igen. Den skall naturligtvis få samma plats då som i år.
tisdag 23 oktober 2012
En glimt av sommaren
Detta mötte mig när jag kom till stugan idag. Det är den vackraste kvisten som New Dawn har haft på hela sommaren. Här sitter den säkert för både regn och rådjur! Så vacker och den doftade t.o.m.
Det gäller att njuta av den för i morgon natt skall det bli flera minusgrader. Kanske kan den ändå klara sig här vid Vänerns "varma" vatten med hjälp av värmen från väggen. Hoppas!
tisdag 16 oktober 2012
Höstpromenad
Tänk att få vakna till sol och några plusgrader efter flera gråa och regniga dagar! Det gäller att snabbt ta sig ut innan det molnar till igen. Jag valde att ta min vanliga långpromenad runt stugorna som börjar på L. Jag tror faktiskt inte att jag gått den sedan i våras.
Påhittiga grannar har fixat den här växtgungan.
I min fina bauerskog
Ormbunkarna är fantastiskt vackra under hösten.
Än finns massor av lingon att plocka!
Till glädje för fåglarna som stannar under vintern.
Kanske skogens vackraste älgpass.
Man skulle kunna tro att det brinner i trädet men det är bara solen som värmer.
Vilka färger!
Nu några timmar senare är himlen grå igen och regnet har börjat falla. Vilken tur att jag hann ut och fick njuta av solen och alla vackra färger och former.
Mer kvastskaftsvirkning
Ett nystan ullgarn från Balstafår hade blivit liggande. Fåren finns i en by i närheten och jag har använt det till flera sjalar. Det är ett entrådigt garn som är lite kärvt att arbeta med men det är fylligt och fint.Vad gör man med ett hekto garn? En lite halsduk kan det räcka till så det får det bli. Bland mina halvfärdiga projekt hittar jag en "tröja" i kvastskaftsvirkning. Den tekniken har jag inte jobbat med sedan i våras och nu känns det roligt att ta itu med den tekniken igen. Tröjan orkar jag inte ta itu med än men halsduken kräver mindre engagemang. Det är ett bra "sitta i bussen till landet-jobb".
Min halsduk blir en av vinsterna i byns syföreningslotteri. Det blir lite extra med garn från får i närområdet.
Nu känns det lättare att ta itu med tröjan. Mer om den när den är klar.
Jag ser också nästa projekt framför mig! Det får dock vänta till efter jul då alla julklappströjor är klara. Två är nästan klara och nu väntar två "lusekoftor" till barnbarnen. Härligt jobb i det ruskiga höstvädret!
söndag 14 oktober 2012
lägga plattor - evighetsarbete
Vi har bott i vårt hus i drygt 36 år nu. När vi flyttade in var huset 3 år. Inomhus har det målats och tapetserats många gånger under åren. Även utvändigt har huset setts om. Från att ha varit i någon oidentifierbar brungrön färg med turkos detaljer, typiskt 70-tal, är det nu rött med vita detaljer.
Rabatter har grövts om och förändrats men plattläggningen har varit samma alla år.
De första åren tvättade och skrubbade vi (jag) varje år. De senaste 10 åren har jag varje år tänkt och sagt att nästa år MÅSTE vi göra något åt eländet. Ett elände har det nämligen blivit. De en gång så fina plattorna har fått mer och mer grön mossbeläggning. Många har spruckit av frost och vatten som stått kvar på dem. I sprickorna har gräs och ogräs funnit sin plats och med tiden kunde man inte längre se att det var dansk sjösten. Det såg mest ut som en mossbevuxen berghäll.
Vilket projekt att ta tag i! Inte nåt för två personer som bara var i stan under terminstid och då jobbade till sena kvällarna. Det fick rulla på. Så länge vi inte behövde köpa en gräsklippare för att ta oss fram i gången in till huset gick det väl bra!
Så förra våren började kommunen gräva för fjärrvärme. Vi antog erbjudandet och tänkte inte på vad det skulle innebära med grävning på tomten. Tomten som inte är mer än en gång mellan husen och en uteplats med lite rabatter och stenläggning på baksidan.
I maj kom beskedet att man skulle gräva upp ca 8 m av gången in till huset. Alla plattor skulle återställas så det skulle inte bli några problem för oss.
Trodde de ja! Vi visste bättre. I stort sett alla plattor gick i småbitar och att återställa dem skulle aldrig gå. Vi insåg att nu skulle vi bli tvugna att ta tag i projektet "plattsättning".
I september kopplades fjärrvärmen på och vi njöt av att veta att vi skulle kunna lämna huset utan att oroa oss för att vår gamla panna skulle dö och att alla rör i huset skulle frysa sönder när vi var borta. Enda problemet var den sandlåda vår gång blivit!
Nu började jakten på plattor. Ja för plattor skulle det vara. Vi var helt överens om att stenar skulle vi inte ha. Husen står tätt och väggarna är av röd tegel. Med stenar skulle det bli rörigt och de stenar som fanns nu, d.v.s. är moderna nu, är väldigt mörka och det skulle göra gången ännu mörkare.
Ute i affärer som har marksten tittade de konstigt på oss när vi frågade efter plattor och ännu mer frågande blev de när vi ville ha ljusa plattor. Såna hade ingen frågat efter på flera år! Visste vi inte att det är modernt med sten, mörk sten i år?
I år ja! Vi ämnade nog behålla de plattor vi la i mer än några år och nu ville vi ha ljusa plattor!
Vi fick ljusa plattor men med problemet att behöva beställa två pallar plattor och betala en hög fraktkostnad. Vi hade räknat och räknat och kommit fram till att till den biten vi tänkte lägga först skulle vi behöva lite drygt en pall plattor. Att dela en pall kostade mycket så vi beställde två pallar. Vi skulle ju fortsätta att byta även de plattor man inte behövt bryta upp för att gräva.
Mitt i oktober började vi jobbet. Jag skall inte gå in närmare på hur vi gick till väga men som tur var hann vi lägga denna första bit innan tjälen kom. Vi var riktigt nöjda och började fundera på hur vi skulle fortsätta. En fortsättning som vi skulle vänta till våren med att påbörja.
Under vintern hade jag funderat ut hur resten av gången skulle bli och innan sommarlovet började och vi försvann från stan hade vi lagt den återstående biten av gången.
Nu kom vi till näst problem. Hur skulle själva gården se ut?
Jag har haft sommaren på mig att fundera och när jag nu i höst varit i stan en vecka då och då har jag lagt klart nästan allt. Nu återstår bara en liten kort gång som skall förbinda gården med "uterummet". Plattorna finns på plats och nästan alla gamla plattor ligger på "tippen". Kanske blir det klart innan frosten kommer på allvar. Annars får det vänta till våren.
Vi är jättenöjda och jag är speciellt nöjd med mina kantstenar. De är gjutna i mjölkförpackningar av olika slag. Det känna också bra att ha tagit vara på de fina runda stenar jag hittat under de gamla plattorna.
Rabatter har grövts om och förändrats men plattläggningen har varit samma alla år.
De första åren tvättade och skrubbade vi (jag) varje år. De senaste 10 åren har jag varje år tänkt och sagt att nästa år MÅSTE vi göra något åt eländet. Ett elände har det nämligen blivit. De en gång så fina plattorna har fått mer och mer grön mossbeläggning. Många har spruckit av frost och vatten som stått kvar på dem. I sprickorna har gräs och ogräs funnit sin plats och med tiden kunde man inte längre se att det var dansk sjösten. Det såg mest ut som en mossbevuxen berghäll.
Vilket projekt att ta tag i! Inte nåt för två personer som bara var i stan under terminstid och då jobbade till sena kvällarna. Det fick rulla på. Så länge vi inte behövde köpa en gräsklippare för att ta oss fram i gången in till huset gick det väl bra!
Så förra våren började kommunen gräva för fjärrvärme. Vi antog erbjudandet och tänkte inte på vad det skulle innebära med grävning på tomten. Tomten som inte är mer än en gång mellan husen och en uteplats med lite rabatter och stenläggning på baksidan.
I maj kom beskedet att man skulle gräva upp ca 8 m av gången in till huset. Alla plattor skulle återställas så det skulle inte bli några problem för oss.
Trodde de ja! Vi visste bättre. I stort sett alla plattor gick i småbitar och att återställa dem skulle aldrig gå. Vi insåg att nu skulle vi bli tvugna att ta tag i projektet "plattsättning".
I september kopplades fjärrvärmen på och vi njöt av att veta att vi skulle kunna lämna huset utan att oroa oss för att vår gamla panna skulle dö och att alla rör i huset skulle frysa sönder när vi var borta. Enda problemet var den sandlåda vår gång blivit!
Nu började jakten på plattor. Ja för plattor skulle det vara. Vi var helt överens om att stenar skulle vi inte ha. Husen står tätt och väggarna är av röd tegel. Med stenar skulle det bli rörigt och de stenar som fanns nu, d.v.s. är moderna nu, är väldigt mörka och det skulle göra gången ännu mörkare.
Ute i affärer som har marksten tittade de konstigt på oss när vi frågade efter plattor och ännu mer frågande blev de när vi ville ha ljusa plattor. Såna hade ingen frågat efter på flera år! Visste vi inte att det är modernt med sten, mörk sten i år?
I år ja! Vi ämnade nog behålla de plattor vi la i mer än några år och nu ville vi ha ljusa plattor!
Vi fick ljusa plattor men med problemet att behöva beställa två pallar plattor och betala en hög fraktkostnad. Vi hade räknat och räknat och kommit fram till att till den biten vi tänkte lägga först skulle vi behöva lite drygt en pall plattor. Att dela en pall kostade mycket så vi beställde två pallar. Vi skulle ju fortsätta att byta även de plattor man inte behövt bryta upp för att gräva.
Mitt i oktober började vi jobbet. Jag skall inte gå in närmare på hur vi gick till väga men som tur var hann vi lägga denna första bit innan tjälen kom. Vi var riktigt nöjda och började fundera på hur vi skulle fortsätta. En fortsättning som vi skulle vänta till våren med att påbörja.
Under vintern hade jag funderat ut hur resten av gången skulle bli och innan sommarlovet började och vi försvann från stan hade vi lagt den återstående biten av gången.
Nu kom vi till näst problem. Hur skulle själva gården se ut?
Jag har haft sommaren på mig att fundera och när jag nu i höst varit i stan en vecka då och då har jag lagt klart nästan allt. Nu återstår bara en liten kort gång som skall förbinda gården med "uterummet". Plattorna finns på plats och nästan alla gamla plattor ligger på "tippen". Kanske blir det klart innan frosten kommer på allvar. Annars får det vänta till våren.
Vi är jättenöjda och jag är speciellt nöjd med mina kantstenar. De är gjutna i mjölkförpackningar av olika slag. Det känna också bra att ha tagit vara på de fina runda stenar jag hittat under de gamla plattorna.
Den smala gången mellan husen blev mycket bredare när vi valde ljusa plattor.
Trappan är stor och rejäl. Här kommer vår jättegranbock att stå om någon månad.
Än återstår mycket jobb med att avsluta intill rabatterna men jag njuter när jag tar en paus invid förrådsväggen.
Tack vare att kommunen erbjöd oss fjärrvärmen blev vi tvugna att ta itu med ett evighetsprojekt som nu också verkar kunna bli klart!
Jag får föreviga det hela när det blir helt klart.
fredag 12 oktober 2012
Saknar redan
Det är mycket jag redan saknar men nu menar jag inte solen, sommaren, bad och sköna varma kvällar. Inte heller massor med mygg, fästingar, gråa regniga dagar och vind som vindpinar mina växter.
Det jag menar är ett TV-program! Ja- ni alla som känner mig och vet min inställning till TV-tittande. Det stämmer faktiskt!
Tidigt i våras råkade jag av en lycklig tillfällighet hitta "Året i trädgården" när jag en kall och grå dag kollade om det mot förmodan fanns något att vila ögonen på en stund, ett avbrott i allt stickande skulle jag tro att jag sökte.
Jag såg det programmet och gick sen in på SVT-play och upptäckte att det fanns program som gått tidigare. Sen dess har jag sett alla program, vilket varit nästan ett per vecka. Nästan alltid vid min dator och ofta flera program åt gången.
Det jag gillar mest med serien är att den är så "avskalad". Här handlar det bara om trädgårdsarbete och man får en massa lärdom. Sen är de tre personerna man träffar oftast också så härliga. De har mycket kunskap och en del humor men också ett stort lugn.
Nu hoppas jag på en fortsättning i vår och nu kan jag också säga att jag följt en TV-serie i alla delar. Det är nåt jag inte gjort på många år. Troligen inte sedan "Bröderna Cartwrights" tid.
Att se TV vid datorn är perfekt. Här kan jag titta när det passar mig. Jag behöver inte ha mina glasögon så jag kan sticka samtidigt och jag kan pausa när jag vill. Och jag är inte hänvisad till en bestämd plats. De här programmen har jag sett i sängen, vid sjön, i bilen och vid köksbordet.
Jag längtar redan!
Det jag menar är ett TV-program! Ja- ni alla som känner mig och vet min inställning till TV-tittande. Det stämmer faktiskt!
Tidigt i våras råkade jag av en lycklig tillfällighet hitta "Året i trädgården" när jag en kall och grå dag kollade om det mot förmodan fanns något att vila ögonen på en stund, ett avbrott i allt stickande skulle jag tro att jag sökte.
Jag såg det programmet och gick sen in på SVT-play och upptäckte att det fanns program som gått tidigare. Sen dess har jag sett alla program, vilket varit nästan ett per vecka. Nästan alltid vid min dator och ofta flera program åt gången.
Det jag gillar mest med serien är att den är så "avskalad". Här handlar det bara om trädgårdsarbete och man får en massa lärdom. Sen är de tre personerna man träffar oftast också så härliga. De har mycket kunskap och en del humor men också ett stort lugn.
Nu hoppas jag på en fortsättning i vår och nu kan jag också säga att jag följt en TV-serie i alla delar. Det är nåt jag inte gjort på många år. Troligen inte sedan "Bröderna Cartwrights" tid.
Att se TV vid datorn är perfekt. Här kan jag titta när det passar mig. Jag behöver inte ha mina glasögon så jag kan sticka samtidigt och jag kan pausa när jag vill. Och jag är inte hänvisad till en bestämd plats. De här programmen har jag sett i sängen, vid sjön, i bilen och vid köksbordet.
Jag längtar redan!
torsdag 11 oktober 2012
Maja
Nyfiken, intelligent, lekfull och tillgiven - det är Maja det!
I somras fick vi en ny familjemedlem med det tillfälliga namnet Loppan. Jag har tidigare berättat hur hon hamnade hos oss. Då "befarade" jag att hon skulle stanna hos oss och visst har det blivit så! Efter några turer hit och dit finns hon nu här och här får hon stanna.Loppan var inte ett namn hon ville ha. Visst var hon liten som en loppa men med sin ljusa nos tyckte vi att Maja Gräddnos var ett lämpligare namn. Maja heter hon oftast men när hon busar allt för mycket med "storebror" Sigge säger en arg röst "Fy Majsan!" till henne.
Efter fyra månader med Maja i huset börjar vi lära känna hennes egenheter. Maja har visat sig vara en trygg liten tjej. Med hennes bakgrund, det lilla vi vet om den, borde hon vara osäkrare och inte lika tillgiven som hon är. Just nu ligger hon och sover i mitt knä. Där hamnar hon när hon rusat runt så att hon är riktigt trött. Hon älskar att jaga en leksaksråtta och leker gärna ensam. När hon vill att jag skall leka med henne lägger hon råttan vid mina fötter. Kastar jag den hämtar hon den efter att rusat efter den och sen lägger hon den vid mina fötter igen. Oftast leker hon dock ensam och leken går ut på att rusa upp och ner mellan våningarna . Efteråt ligger alla mattor i högar. Hon försöker också att få med Sigge i leken och visst händer det att hon kan få honom att jaga henne ibland men oftast tröttnar han på hennes uppvaktning.
På nätterna ligger hon hos mig. Hon kommer oftast direkt när jag lägger mig och intar sin plats vid mina fötter och där ligger hon sen hela natten. Ibland behöver hon mer närhet och kryper in under täcket och sover vid min sida. Det är inte helt lätt att sova då men det är svårt att lyfta bort en spinnande katt som ligger så avslappat.
Hittills har hon inte visat några aggresiva sidor. Hon är mycket trevlig mot alla människor. Hur hon är mot främmande katter vet vi inte riktigt men för ett tag seda lyckades hon mota bort en bjässe som gick över gården.
Hon blir nog en riktigt "bra" jägare så småningom. Än är det mest syrsor, flugor och sländor som hon fångar och äter upp. Vi är lite oroliga för hur våra fåglar får det i vinter. Vi får väl hålla henne från matningen och bara låta henne sitta i fönstret och titta på fåglarna.
Med två katter i huset är man aldrig ensam och det finns alltid någon som möter en när man kommer hem. Och visst kan man prata med sina katter - av Maja får man faktiskt svar ibland också!
tisdag 9 oktober 2012
Fuchsior igen
Hur gick det med alla mina fuchsiaskott?
Nu är det drygt ett halvår sedan jag köpte dem och de har verkligen haft en bra sommar med svala dagar och mycket regn. Ett väder som bara fuchsior kan gilla!
Så länge de fanns inomhus växte de rätt bra. De stod i söderfönster hela våren och klarade det riktigt bra. Där fick de inget extraljus utan klarade sig bra med det naturliga ljuset.
Så i början av maj började jag att härda dem. Alla plantor klarade den svåra perioden och även flytten till landet gick bra för de som skulle dit. Jag hade tagit skott i samband med att jag toppade dem under våren så det var en mängd krukor som skulle forslas åt olika håll.
Under första delen av sommaren hände inte mycket mer än att de flesta plantorna växte rejält. Blomningen har egentligen kommit igång ordentligt nu lagom till de skall inomhus. Nu är jag borta från dem i en vecka och det ser ut att bli frost på småtimmarna så de har tillfälligt fått flytta in i vävstugan. När jag är tillbaka igen blir jag tvungen att beskära ordentligt för att kunna flytta hem dem till stan för vintern. Sen är det bara att hålla tummarna för att alla vita flygare, spinn och annan ohyra håller sig borta hela vintern! Så kan vi sen hoppas på en sommar som är mindre lämplig för fuchsior nästa år.
Nu är det drygt ett halvår sedan jag köpte dem och de har verkligen haft en bra sommar med svala dagar och mycket regn. Ett väder som bara fuchsior kan gilla!
Så länge de fanns inomhus växte de rätt bra. De stod i söderfönster hela våren och klarade det riktigt bra. Där fick de inget extraljus utan klarade sig bra med det naturliga ljuset.
Så i början av maj började jag att härda dem. Alla plantor klarade den svåra perioden och även flytten till landet gick bra för de som skulle dit. Jag hade tagit skott i samband med att jag toppade dem under våren så det var en mängd krukor som skulle forslas åt olika håll.
Under första delen av sommaren hände inte mycket mer än att de flesta plantorna växte rejält. Blomningen har egentligen kommit igång ordentligt nu lagom till de skall inomhus. Nu är jag borta från dem i en vecka och det ser ut att bli frost på småtimmarna så de har tillfälligt fått flytta in i vävstugan. När jag är tillbaka igen blir jag tvungen att beskära ordentligt för att kunna flytta hem dem till stan för vintern. Sen är det bara att hålla tummarna för att alla vita flygare, spinn och annan ohyra håller sig borta hela vintern! Så kan vi sen hoppas på en sommar som är mindre lämplig för fuchsior nästa år.
Graciös och lite förnäm, eller hur?
Här passar namnet bloddroppe in.
Välkomnande vid trappen in står den här och har blommat lika rikligt hela sommaren.
Två sådana amplar som nästan hela sommaren varit i full blom! Verandan har norrläge så det är inte mycket annat som trivs. De tre små krukorna var pyttesmå i juni när jag satte ut dem.
Tre småttingar.
De har nästan stått stilla i växten. Kanske får de fart när de kommer inomhus.
Innan vintern skall alla plantor fotograferas och namnges. Jag har så svårt att komma ihåg vem som är vem. Några är härdiga men får stå inne i vinter. Två härdiga planterade jag ut här i stan och de blommar riktigt fint. De får stå kvar i jorden under vintern och kanske lever de i vår. Förra vintern tog tyvärr död på de tre oerhört söta rosa fuchsior jag lyckats övervintra i över tio år. Kanske slarvade jag med täckningen, det är lätt gjort när man börjar känna sig säker på att övervintringen skall lyckas.
Det misslyckandet gjorde iallafall att jag köpte nya fuchsior i år - något gott förde det med sig iallafall!
tisdag 2 oktober 2012
Kantareller och regn
Efter en lång resa med 4 olika bussar igår är jag då äntligen här i skogen igen! Resan är aldrig långtråkig däremot kan väntan på nästa buss kännas onödig. Igår fungerade det ändå riktigt bra med ett besök på Myrorna i den "stora staden" och en kopp tea och en jättegod smörgås på bageriet i det lilla samhället. Tiden kändes verkligen inte bortkastad!
Inne i stugan var det 10 grader medan det var nära 15 ute. Jag la in en brasa och bestämde mig för att gå ut i skogen för att "skörda" trattkantareller. Hittills har jag bara plockat de gula eftersom det varit sådana massor av dem.
Det finns naturligtvis massor med trattisar också. Jag kom efter en kort tur hem med två nästan fulla hinkar. Det var vad jag orkade bära med mig och också så mycket jag orkade rensa i går kväll. Nu ligger hälften av skörden i torkapparaten och resten hinner torkas i eftermiddag. Torkapparaten används flitigt och det är en investering jag aldrig behövt ångra.
Det är fantastiskat att några timmars jobb i går resulterade i många goda soppor och såser i vinter.
Idag är himlen lika grå som den varit så många dagar den här hösten. Jag fick verkligen ingen lust att rota i trädgården när jag vaknade till duggregn. Det fick bli en skön skogspromenad istället. Jag går alldeles för lite under sommaren. Då är det så skönt att plocka i trädgården eller sitta med en bok i solen. Därför var det flera månader sedan jag gick min 7 km-runda. Den går runt vår sjö med lite avstickare ner mot odlingsmark och torp. En runda fylld av olika naturupplevelser.
Det är "John Bauer-skog" på många ställen och visst kan man hitta både tomtar och troll om man har lite fantasi.
På flera ställen var det översvämningar. Allt regn som kommit gör marken vattensjuk och ställen där man lätt gått torrskodd en annan höst är nu helt översvämmade.
Här känns bommen nästan lite onödig. Det är längesedan någon bil kunde ta sig över här. Det är den övre änden av sjön och visst känns det som om sjön vuxit!
Det var med blöta fötter jag kom hem. Jag hade inte stövlar men de hade heller inte räckt för att hålla sig torr idag. Nu gäller det att få upp värmen. En härlig trattkantarellsoppa innan jag sätter mig i vävstolen känns helt rätt.
Recept på min trattissoppa:
Smält lite smör i en kastrull.
Lägg i hackad lök och låt den puttra i smöret en stund.
Tillsätt trattkantarellerna och låt dem puttra med en stund.
Strö över lite mjöl för att reda soppan.
Häll i lite vatten så att det täcker kantareller och lök. Småkoka i ca 5 minuter, rör lite då och då.
Smula i en buljongtärning. Om jag har svampbuljong hemma använder jag det. Annars tar jag den buljong jag har.
Tillsätt lite grädde eller creme fraice för att få soppan simmigare.
Som avslutning häller jag i en skvätt vin och låter den koka med en stund. Jag använder mitt hemgjorda körsbärsvin men det fungerar med vilket vin som helst.
Jag har ingen aning om mängd av de olika ingredienserna utan smakar av hela tiden för att få soppan som jag vill ha den.
Lycka till!
Inne i stugan var det 10 grader medan det var nära 15 ute. Jag la in en brasa och bestämde mig för att gå ut i skogen för att "skörda" trattkantareller. Hittills har jag bara plockat de gula eftersom det varit sådana massor av dem.
Det är fantastiskat att några timmars jobb i går resulterade i många goda soppor och såser i vinter.
Idag är himlen lika grå som den varit så många dagar den här hösten. Jag fick verkligen ingen lust att rota i trädgården när jag vaknade till duggregn. Det fick bli en skön skogspromenad istället. Jag går alldeles för lite under sommaren. Då är det så skönt att plocka i trädgården eller sitta med en bok i solen. Därför var det flera månader sedan jag gick min 7 km-runda. Den går runt vår sjö med lite avstickare ner mot odlingsmark och torp. En runda fylld av olika naturupplevelser.
På flera ställen var det översvämningar. Allt regn som kommit gör marken vattensjuk och ställen där man lätt gått torrskodd en annan höst är nu helt översvämmade.
Det var med blöta fötter jag kom hem. Jag hade inte stövlar men de hade heller inte räckt för att hålla sig torr idag. Nu gäller det att få upp värmen. En härlig trattkantarellsoppa innan jag sätter mig i vävstolen känns helt rätt.
Recept på min trattissoppa:
Smält lite smör i en kastrull.
Lägg i hackad lök och låt den puttra i smöret en stund.
Tillsätt trattkantarellerna och låt dem puttra med en stund.
Strö över lite mjöl för att reda soppan.
Häll i lite vatten så att det täcker kantareller och lök. Småkoka i ca 5 minuter, rör lite då och då.
Smula i en buljongtärning. Om jag har svampbuljong hemma använder jag det. Annars tar jag den buljong jag har.
Tillsätt lite grädde eller creme fraice för att få soppan simmigare.
Som avslutning häller jag i en skvätt vin och låter den koka med en stund. Jag använder mitt hemgjorda körsbärsvin men det fungerar med vilket vin som helst.
Jag har ingen aning om mängd av de olika ingredienserna utan smakar av hela tiden för att få soppan som jag vill ha den.
Lycka till!
söndag 30 september 2012
Skördetid
Jag planterade ett familjeträd för några år sedan. Naturligtvis har jag tappat bort lappen med vilka sorter det är men oranieäpplena känner jag igen.
De riktigt tidiga sommaräpplena ruttnade bort helt, de röda äpplena som ser ut som juläpplen mognade fint och gav ett 20-tal ätbara äpplen, oranierna mognar just nu och de är både stora och fria från andra skador än lite "fnasigt" skal.
I går skulle vädret inte bli speciellt bra så jag bestämde mig för att ta vara på äpplen, squash och vindruvorna från vår tidiga vinstock.
Jag bakade mina vanliga Fyriskakor. De har jag skrivit receptet på tidigare. Av de röda äpplena som fallit från trädet gjorde jag superenkla pajer. Jag kallar dem Ingers äpplepaj efter min kompis Inger som bjöd mig på sån paj i början av veckan. Det skall helst vara riktigt saftiga äpplen till pajen.
Ingers enkla äpplepaj
1. Dela några äpplen i fyra delar och ta bort kärnhuset. Klyv sen delarna i ytterligare några bitar.
2. Smula sönder några skorpor och en hård brödskiva och blanda med socker. Jag använder råsocker.
3. Varva äppleskivor och skorpsmulor/socker i en eldfast form. Lägg på några skivor smör/margarin.
4. In i ca 175 graders värme. När äppleskivorna mjuknat och skorpsmulorna blivit lite bruna är pajen klar. Vi äter den varm med vaniljglass.
I år har jag fått massor med squash. Först använde jag dem i matlagningen, sen gjorde jag röror med lök och kryddgrönt och nu de senaste veckorna har jag bakat jättegoda och saftiga sockerkakor av dem. Jag hittade två nästan identiska recept och kom fram till att det från Rosendal var allra bäst.
Squashkakor
Det blir två kakor
2dl solrosolja (jag använder rapsolja)
4 dl farinsocker (jag använder råsocker)
4 dl fint riven squash
4 ägg
7-8 dl vetemjöl (beroende på hur blöt squashen är)
1 tsk bakpulver
1 tsk bikarbonat
2 tsk kanel
1 tsk salt
3/4 dl crème fraiche (jag hade bara gräddfil hemma och tog det)
1½ dl grovt hackade valnötter (fast jag tog mandel istället, man tager vad man haver ....)
1.Vispa olja och socker.
2. Tillsätt squashen och äggen ett i taget.
3. Blanda allt torrt utom nötterna och vänd ner i smeten omväxlande med créme fraichen.
4. Tillsätt till sist nötterna.
5. Häll smeten i två smorda och bröade formar (ca 1½ l vardera)
6. Grädda i 175 grader i ca 60 min på nedersta falsen.
Som avslutning kokade jag saft av vindruvorna. Det är en vuxenvariant med smak av citron och ingefära. Enkel att göra och jättegod.
Vindruvssaft
1. Skölj ca 1,5 kg vindruvor och koka med ca ½ l vatten i ca 15 min. Om druvorna inte kokat sönder mosar du dem mot botten eller väggarna i kastrullen.
2. Sila saften i ca 30 min.
3. Häll tillbaka saften i kastrullen och tillsätt ca 3 dl socker för varje liter.
4. Skiva en citron och ca 10 cm ingefära tunt. Tillsätt detta i saften och koka upp på nytt. Låt koka några minuter och ställ sen kastrullen att svalna lite.
5. Smaka av och tillsätt ev med socker.
6. Sila saften eller plocka upp citron och ingefära med hålslev.
7. Häll upp på väl rengjorda flaskor. Förvara kyligt eller frys in.
Efter all bakning och saftande smakade det bra med smakprov. Regnet som man "lovat" hade jag inte sett något av men tack vare att man hotat med regn fick jag massor gjort den förmiddagen.
måndag 17 september 2012
Äppletider
Nu är jag tillbaka i stan lite längre perioder och det finns tid till lite mer än tvätt och röjning i trädgården.
Jag älskar att baka och att ta vara på det som växer i trädgård och skog. Nu närmar vi oss slutet på perioden av bär och frukt i överflöd. Än finns det bra äpplen och lingonen lyser röda i skogen. Som avslut på skördetiden kommer sen trattkantarellerna och tranbären.
I år har vi inte särskilt mycket äpplen. Det är nästan skönt eftersom mycket annars hamnar i skogen som mat åt rådjuren. De som finns är nästan alla angripna av något som gör att de ruttnar. De tidiga äpplena har råkat värst illa ut och av dem fick jag bara några stycken. De som mognar nu är bättre och idag har jag bakat äppelkakor. Jag använder samma grundrecept hela sommaren. Det startar med rabarberkakor och avslutas med lingonkakor. Jag hittade receptet i "sju sorters kakor" för många år sedan och har bara ändrat det lite. Eftersom vi bara är två här hemma nu gräddar jag kakorna i små aluminiumformar som går utmärkt att återanvända.
Här får du mitt fantastiska recept:
125 g flytande margarin eller smör (går naturligtvis att använda fast som man smält och låtit svalna)
1½ dl socker
2 ägg
2½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
2 msk grädde, gräddfil , mjölk eller annan mjölkprodukt
frukt eller bär att strö över kakan
pärlsocker och ev kanel
Vispa margarin och socker pösigt.
Tillsätt äggen ett i taget.
Blanda allt det torra och blanda i smeten tillsammans med mjölken.
Häll i små aluminiumformar, inte riktigt fulla.
Strö över bär eller stick i fruktskivor. Jag låter skalet vara kvar på äpplet.
Avsluta med att strö över pärlsocker och ev kanel.
Grädda i nedre delen av ugnen i 175 grader tills kakan fått färg och känns fast.
Servera gärna kakan varm med vaniljglass.
Jag älskar att baka och att ta vara på det som växer i trädgård och skog. Nu närmar vi oss slutet på perioden av bär och frukt i överflöd. Än finns det bra äpplen och lingonen lyser röda i skogen. Som avslut på skördetiden kommer sen trattkantarellerna och tranbären.
I år har vi inte särskilt mycket äpplen. Det är nästan skönt eftersom mycket annars hamnar i skogen som mat åt rådjuren. De som finns är nästan alla angripna av något som gör att de ruttnar. De tidiga äpplena har råkat värst illa ut och av dem fick jag bara några stycken. De som mognar nu är bättre och idag har jag bakat äppelkakor. Jag använder samma grundrecept hela sommaren. Det startar med rabarberkakor och avslutas med lingonkakor. Jag hittade receptet i "sju sorters kakor" för många år sedan och har bara ändrat det lite. Eftersom vi bara är två här hemma nu gräddar jag kakorna i små aluminiumformar som går utmärkt att återanvända.
Här får du mitt fantastiska recept:
125 g flytande margarin eller smör (går naturligtvis att använda fast som man smält och låtit svalna)
1½ dl socker
2 ägg
2½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
2 msk grädde, gräddfil , mjölk eller annan mjölkprodukt
frukt eller bär att strö över kakan
pärlsocker och ev kanel
Vispa margarin och socker pösigt.
Tillsätt äggen ett i taget.
Blanda allt det torra och blanda i smeten tillsammans med mjölken.
Häll i små aluminiumformar, inte riktigt fulla.
Strö över bär eller stick i fruktskivor. Jag låter skalet vara kvar på äpplet.
Avsluta med att strö över pärlsocker och ev kanel.
Grädda i nedre delen av ugnen i 175 grader tills kakan fått färg och känns fast.
Servera gärna kakan varm med vaniljglass.
söndag 16 september 2012
Höst
Ett långt sommaruppehåll är slut och höstvindarna viner utanför husknuten. Dags att sätta sig vid datorn igen. Än finns visserligen mycket jobb ute att hinna med innan vintern men de senaste dagarna har stickningen och datorn kommit fram allt oftare och tankarna är mer på nästa odlingssäsong än den som nu håller på att avslutas.
Den sommar som gått har varit blöt och sval. Mycket av det jag satt har lidit men en del har fungerat riktigt bra. Mer om det en annan dag.
De närmsta dagarna skall jag jobba med mina foton och sen kommer en fotopresentation av sommaren 2012.
Vi ses!
Den sommar som gått har varit blöt och sval. Mycket av det jag satt har lidit men en del har fungerat riktigt bra. Mer om det en annan dag.
De närmsta dagarna skall jag jobba med mina foton och sen kommer en fotopresentation av sommaren 2012.
Vi ses!
måndag 25 juni 2012
Regn
Regn, regn och åter regn! Vart tar sommaren vägen? Här har vi väntat på den och sett fram mot härliga sommardagar med lagom värme och sol och så är det bara skurar och blåst. Idag har det slagit till ordentligt med heldagsregn och riktigt byiga vindar.
Så här minns jag vädret på 1970-talet. Med en höbärgande make bler vädret väldigt viktigt. Det kunde gå veckor med skurar och bara korta stunder med sol. Sen han slutade vara med på höbärgningen känns det som om vädret blivit både varmare och soligare. Tills nu i sommar!
Om några dagar skall vi bila upp i Lappland. Som jag har sett fram mot den här resan! Jag som inte varit norr om Åre skall nu äntligen få uppleva de svenska fjällen. Det skulle bli en resa att minnas. Förväntningarna har varit stora och hela vintern har vi gång på gång pratat om hur härligt och vackert det skall bli.
Nu, när det bara är några dagar kvar, fylls väderprognoserna av regn och kyla. Dottern som befinner sig i Sälen rapporterar om snö i backarna. Hur skall det inte vara uppe vid Torneträsk? Blir det en resa där regnkläder och stövlar kommer att vara de viktigaste plaggen man tar med? Där man inte ser våra underbara fjäll på grund av regn och dimma? Om drygt en vecka vet vi svaret.
Det finns ändå en positiv sak med kylan och regnet - myggen och knotten lär inte vara så många och regnkläder skyddar väldigt bra mot de flygande terroristerna som annars gör livet tungt för "myggallergiker".
Så här minns jag vädret på 1970-talet. Med en höbärgande make bler vädret väldigt viktigt. Det kunde gå veckor med skurar och bara korta stunder med sol. Sen han slutade vara med på höbärgningen känns det som om vädret blivit både varmare och soligare. Tills nu i sommar!
Om några dagar skall vi bila upp i Lappland. Som jag har sett fram mot den här resan! Jag som inte varit norr om Åre skall nu äntligen få uppleva de svenska fjällen. Det skulle bli en resa att minnas. Förväntningarna har varit stora och hela vintern har vi gång på gång pratat om hur härligt och vackert det skall bli.
Nu, när det bara är några dagar kvar, fylls väderprognoserna av regn och kyla. Dottern som befinner sig i Sälen rapporterar om snö i backarna. Hur skall det inte vara uppe vid Torneträsk? Blir det en resa där regnkläder och stövlar kommer att vara de viktigaste plaggen man tar med? Där man inte ser våra underbara fjäll på grund av regn och dimma? Om drygt en vecka vet vi svaret.
Det finns ändå en positiv sak med kylan och regnet - myggen och knotten lär inte vara så många och regnkläder skyddar väldigt bra mot de flygande terroristerna som annars gör livet tungt för "myggallergiker".
måndag 18 juni 2012
Väder eller oväder?
Jag tillhör skaran av människor som följer väderprognoserna väldigt noga. Så noga att jag vet flera dagar i förväg hur vädret skall bli en speciell dag. Jag planerar utifrån prognoserna och väljer naturligtvis den som passar mig bäst. För naturligtvis kollar jag flera. Sen blir jag mäkta irriterad när den jag valt ut inte stämmer.
I morse skulle jag åka till stugan vid den stora insjön. Den resan består av först 20 min promenad till bussen och sen bussresa i 45 min innan jag avslutar med 7 km promenad. En fantastisk promenad när det är vackert väder och vinden är gynnsam. Enligt SMHI skulle det bli en bra dag att vandra i. Inte för varmt och nästan vindstilla. Vad övriga prognoser sa kollade jag inte. Dumt visade det sig när jag steg utanför dörren hemma precis när det började regna. Sen duggade det hela resan och promenaden blev både blöt och blåsig. Humöret sjönk ner i botten och inombords svor jag över väderspåmän som missar så helt.
Väl här ute i stugan kollade jag övriga prognoser och ser att de visar regn hela dagen. Min planering med gräsklippning och ogräsrensning faller helt. Det blir att tänka om och ta itu med innejobb som det visserligen också finns behov av. Men först en kopp kaffe för att höja humöret inför städningen.
Under tiden jag dricker mitt kaffe slutar det att regna. Blåser gör det fortfarande men inte alls så mycket som det gjorde när jag var på väg hit ut.
En koll på himlen ut över sjön visar blå himmel. Dags att planera om igen.
Hur gick det då? Jo solen sken resten av dagen. Inte en droppe regn och lätt blåst. Termometern visade 19 grader som mest och inte de 14 som SMHI spått.. Ingen prognos höll alltså.
Nu återstår att se hur det bli i morgon. Nu är vädermännen eniga om att det blir en solig dag! Kanske dags att leta reda på regnstället då!
I morse skulle jag åka till stugan vid den stora insjön. Den resan består av först 20 min promenad till bussen och sen bussresa i 45 min innan jag avslutar med 7 km promenad. En fantastisk promenad när det är vackert väder och vinden är gynnsam. Enligt SMHI skulle det bli en bra dag att vandra i. Inte för varmt och nästan vindstilla. Vad övriga prognoser sa kollade jag inte. Dumt visade det sig när jag steg utanför dörren hemma precis när det började regna. Sen duggade det hela resan och promenaden blev både blöt och blåsig. Humöret sjönk ner i botten och inombords svor jag över väderspåmän som missar så helt.
Väl här ute i stugan kollade jag övriga prognoser och ser att de visar regn hela dagen. Min planering med gräsklippning och ogräsrensning faller helt. Det blir att tänka om och ta itu med innejobb som det visserligen också finns behov av. Men först en kopp kaffe för att höja humöret inför städningen.
Under tiden jag dricker mitt kaffe slutar det att regna. Blåser gör det fortfarande men inte alls så mycket som det gjorde när jag var på väg hit ut.
En koll på himlen ut över sjön visar blå himmel. Dags att planera om igen.
Hur gick det då? Jo solen sken resten av dagen. Inte en droppe regn och lätt blåst. Termometern visade 19 grader som mest och inte de 14 som SMHI spått.. Ingen prognos höll alltså.
Nu återstår att se hur det bli i morgon. Nu är vädermännen eniga om att det blir en solig dag! Kanske dags att leta reda på regnstället då!
söndag 10 juni 2012
Katter
Jag är en "hundmänniska"! I hela mitt liv har jag älskat hundar och efter att tjatat på mina föräldrar i många år och fått svaret att när du flyttar hemifrån kan du skaffa dig en hund blev det en labrador i huset. En härlig kompis som tyvärr bara fick vara med oss i 9 år. Vad jag saknade honom!
Någon ny hund blev det inte då familjen under de nio åren hunnit att växa och med tre barn fanns ingen tanke på att tiden skulle räcka till att uppfostra en hund också.
Tiden gick och äldsta barnet skaffar katt. Visst var den söt men jag har aldrig varit särskilt förtjust i katter.
Så inträffar det som ofta inträffar när ungdomar skaffar djur. Deras sociala situation förändras och nu plötsligt skulle Sigge, som katten hette, vara varannan vecka hos sin husse och varannan hos matte. Från en rymlig tvåa fick han flytta till två pyttesmå ettor.
Efter att tillbringat en julhelg i vårt hus blev han kvar och här har han bott i drygt 12 år. En älskad familjemedlem har han blivit och jag har förändrat min syn på katter radikalt. Nu när jag tillbringar så mycket tid hemma är han ett härligt sällskap. Visst är det besvärligt att han skall ligga i mitt knä när jag sitter vid datorn, stickar eller läser men samtidigt känns det som ett bevis på att han trivs med att jag är hemma.
Idag har vi fått en liten kattdam på besök. Ett besök som förmodligen kan bli lika långvarigt som Sigges julhelg blev. Hon fanns en dag i vår dotters trädgård, svulten och mager. Trots besök hos polis och en massa lappar om upphittad kattunge har ingen hört av sig. Eftersom både dotter och måg är allergiska fungerade det bara några dagar med lilla Loppan i huset. Så nu är hon här - tillfälligt eller för gott.
Så nu har hundmänniskan två katter men ingen hund!
Första mötet
Sigge som älskar korgar trängde snabbt ner sig i den korg jag gjort i ordning åt Loppan.
Någon ny hund blev det inte då familjen under de nio åren hunnit att växa och med tre barn fanns ingen tanke på att tiden skulle räcka till att uppfostra en hund också.
Tiden gick och äldsta barnet skaffar katt. Visst var den söt men jag har aldrig varit särskilt förtjust i katter.
Så inträffar det som ofta inträffar när ungdomar skaffar djur. Deras sociala situation förändras och nu plötsligt skulle Sigge, som katten hette, vara varannan vecka hos sin husse och varannan hos matte. Från en rymlig tvåa fick han flytta till två pyttesmå ettor.
Efter att tillbringat en julhelg i vårt hus blev han kvar och här har han bott i drygt 12 år. En älskad familjemedlem har han blivit och jag har förändrat min syn på katter radikalt. Nu när jag tillbringar så mycket tid hemma är han ett härligt sällskap. Visst är det besvärligt att han skall ligga i mitt knä när jag sitter vid datorn, stickar eller läser men samtidigt känns det som ett bevis på att han trivs med att jag är hemma.
Idag har vi fått en liten kattdam på besök. Ett besök som förmodligen kan bli lika långvarigt som Sigges julhelg blev. Hon fanns en dag i vår dotters trädgård, svulten och mager. Trots besök hos polis och en massa lappar om upphittad kattunge har ingen hört av sig. Eftersom både dotter och måg är allergiska fungerade det bara några dagar med lilla Loppan i huset. Så nu är hon här - tillfälligt eller för gott.
Så nu har hundmänniskan två katter men ingen hund!
Första mötet
Sigge som älskar korgar trängde snabbt ner sig i den korg jag gjort i ordning åt Loppan.
Men hon hittade snabbt en varmare och mjukare sovplats!
onsdag 6 juni 2012
Betyg
Här sitter jag inomhus och njuter av lugnet. Morgonen var som vanligt solig och jag har städat förråd och frostat ur frysen. Till helgen får vi gäster i mellanstugan så det är hög tid att börja sortera sängkläder och städa ut vintern.
Jag har också försökt mig på att göra ett växtstöd av pil till mina luktärtor. För att vara ett första försök blev den väl OK men nöjd är jag inte.
Efter en lunch av rester jag hittade i frysen sitter jag nu vid datorn. Jag kollade just Facebook och läste ett inlägg som fick mig att återigen tacka min lyckliga stjärna för att jag inte behöver skriva omdömen eller sätta betyg.
Visserligen skulle jag inte satt betyg i år men nästa år skulle jag vara tvungen att betygsätta de elever jag mötte i åk 4 och som jag sen skulle ha följt i tre år.
Det skulle ha känts som att betygsätta sina egna barn. Några skulle ha varit roligt att sätta betyg åt men huvuddelen skulle ha blivit besvikna.
I tre år skulle jag ha uppmuntrat och väglett dem och så skulle vår tid tillsammans ha avslutats med att jag skulle ha varit tvungen att berätta att det de kämpat för inte varit gott nog. De skulle ha sett det som om de inte dög! Inte deras kunskape,r utan DE. En 12 åring klarar oftast inte att sära på person och prestation. Gör alla vuxna det förresten?
Vilken ånger det skulle ha varit att sätta en bokstav som visar att kunskapen hos en elev som kämpat med språk, ny kultur, sociala problem och begrepp den inte fattar inte är god nog. Skulle bokstaven motivera eleven att nästa läsår i en ny miljö med nya lärare kämpa ännu mer?
Mina tankar är hos de lärare som i dagarna sitter och betygsätter elevers kunskaper och förmågor och hos de elever som om några dagar skall få sina första betyg med det nya betygsystemet. Måtte det inte förstöra glädjen att lära och att lära ut!
Jag har också försökt mig på att göra ett växtstöd av pil till mina luktärtor. För att vara ett första försök blev den väl OK men nöjd är jag inte.
Efter en lunch av rester jag hittade i frysen sitter jag nu vid datorn. Jag kollade just Facebook och läste ett inlägg som fick mig att återigen tacka min lyckliga stjärna för att jag inte behöver skriva omdömen eller sätta betyg.
Visserligen skulle jag inte satt betyg i år men nästa år skulle jag vara tvungen att betygsätta de elever jag mötte i åk 4 och som jag sen skulle ha följt i tre år.
Det skulle ha känts som att betygsätta sina egna barn. Några skulle ha varit roligt att sätta betyg åt men huvuddelen skulle ha blivit besvikna.
I tre år skulle jag ha uppmuntrat och väglett dem och så skulle vår tid tillsammans ha avslutats med att jag skulle ha varit tvungen att berätta att det de kämpat för inte varit gott nog. De skulle ha sett det som om de inte dög! Inte deras kunskape,r utan DE. En 12 åring klarar oftast inte att sära på person och prestation. Gör alla vuxna det förresten?
Vilken ånger det skulle ha varit att sätta en bokstav som visar att kunskapen hos en elev som kämpat med språk, ny kultur, sociala problem och begrepp den inte fattar inte är god nog. Skulle bokstaven motivera eleven att nästa läsår i en ny miljö med nya lärare kämpa ännu mer?
Mina tankar är hos de lärare som i dagarna sitter och betygsätter elevers kunskaper och förmågor och hos de elever som om några dagar skall få sina första betyg med det nya betygsystemet. Måtte det inte förstöra glädjen att lära och att lära ut!
tisdag 5 juni 2012
Sommarmorgon i Gropa
Vaknade till sol i morse. Det är jag inte bortskämd med den här försommaren. Jag tog kameran med mig och vandrade runt i trädgården.
Än är det inte mycket som blommar.
Rhododendron har delvis blommat ut. Nu är det bara guldazalean som är i blom.
Om några veckor blommar det olika sorters tobaksblommor i den här rabatten. Hoppas jag iallafall .....
Inne i växthuset spirar det i "barnkammaren". En del skall ut i rabatterna i sommar andra får vänta till i höst.
De små pelargonerna trivs bäst inomhus och ...
...... de här "småttingarna" vill inte ut förrän den riktiga värmen kommer.
Solen sken inte lång stund. Resten av förmiddagen ägnades åt städning innan jag kunde njuta av en härlig sommareftermiddag. Nu regnar det igen. Bättre lycka med vädret imorgon.......... kanske.
måndag 28 maj 2012
Världens bästa jobb
Nu är det nästan ett år sedan jag lämnade skolan efter 39 år som lärare och innan dess 15 år som elev.Många gånger under det här året har jag naturligtvis fått frågan om jag inte saknar jobbet. Svaret har varit ett mycket övertygande nej! Den senaste tiden har jag tänkt mycket på frågan och försökt att hitta ett bättre svar. Ett svar som berättar om mina upplevelser med att vara "pensionär". För visst saknar jag delar av lärarjobbet. Jag saknar inte förberedelser, efterarbete, IUP, åtgärdsprogram eller allt annat som tog tid från det som var viktigt i jobbet. Jag saknar inte heller samvaron med kollegor eller att ha en arbetsplats att gå till. Det jag saknar är att vara tillsammans med barn och ungdomar. Att vara en viktig del i deras vardag och att se dem utvecklas. Detta saknar jag!
Istället har jag nu chansen att fylla min tid med aktiviteter jag fått försaka under många år. Idag är det mina händers arbete som är viktigt för mig. Äntligen kan jag göra allt det jag inte hunnit förut eller varit för trött för att ha ork att påbörja. Jag älskar mitt nya liv och vill inte byta ut det mot den tillvaro jag hade de sista 10 åren som lärare, åren då pappersjobb tog allt mer tid!
För att inte släppa kontakten med ungdomar har jag vid några tillfällen haft mina gamla elever från den särskilda elevgrupp jag undervisade i 5 år hemma hos mig. Idag kom det 4 "godingar" och förgyllde min tillvaro i några timmar. Det blev som vanligt mycket skratt och roliga minnen. Efteråt känner jag att de åren nog var de jag gjorde mitt viktigaste jobb. Visst var det tungt många gånger men idag kan jag glädja mig över att det fungerar riktigt bra för "ungarna" och att de är rätt nöjda med sina liv.
Nöjd med livet är jag också när jag nu snart kan gå ut i trädgården och sköta om mina nya små plantor. De får nu den tid jag förut gett elever och sköter jag om dem riktigt bra kommer de att frodas. Så som jag hoppas att alla mina gamla elever också gör idag.
Istället har jag nu chansen att fylla min tid med aktiviteter jag fått försaka under många år. Idag är det mina händers arbete som är viktigt för mig. Äntligen kan jag göra allt det jag inte hunnit förut eller varit för trött för att ha ork att påbörja. Jag älskar mitt nya liv och vill inte byta ut det mot den tillvaro jag hade de sista 10 åren som lärare, åren då pappersjobb tog allt mer tid!
För att inte släppa kontakten med ungdomar har jag vid några tillfällen haft mina gamla elever från den särskilda elevgrupp jag undervisade i 5 år hemma hos mig. Idag kom det 4 "godingar" och förgyllde min tillvaro i några timmar. Det blev som vanligt mycket skratt och roliga minnen. Efteråt känner jag att de åren nog var de jag gjorde mitt viktigaste jobb. Visst var det tungt många gånger men idag kan jag glädja mig över att det fungerar riktigt bra för "ungarna" och att de är rätt nöjda med sina liv.
Nöjd med livet är jag också när jag nu snart kan gå ut i trädgården och sköta om mina nya små plantor. De får nu den tid jag förut gett elever och sköter jag om dem riktigt bra kommer de att frodas. Så som jag hoppas att alla mina gamla elever också gör idag.
lördag 19 maj 2012
Äntligen!
Idag har jag börjat något jag längtat efter men inte riktigt orkat ta itu med.
Jag har länge funderat på att skaffa pil för att göra växtkoner och kanter till rabatter. Det har bara blivit tankar eftersom det verkat så besvärligt att skaffa material. Hur mycket beställer man, hur skall det behandlas innan man börjar jobba med pilen, är det dyrt o.s.v. Det har bara stannat vid tanken att det skulle vara väldigt roligt att försöka sig på pil som material någon gång.
Så läste jag i en trädgårdstidning häromdagen att det fanns en pilodlare inte långt härifrån. Kanske kunde jag åka dit och handla. Och för en gång skull stannade det inte vid tanken utan jag mailade för att höra mer om möjligheten att få köpa lite pil.
Svaret kom samma dag och från att det bara varit en tanke för två dagar sedan har jag nu i trädgården en stor hög med olika sorters pil. Både för att jobba med och att försöka att få att rota sig.
Att få komma och titta på alla vackra korgar och andra saker som Ilona gjort var värt mycket. Hennes hjälpsamhet och positiva bemötande fick mig ännu mer övertygad om att detta är något som jag bara måste prova. Jag anmälde mig direkt till kurs i korgflätning eller tillverkning av växtstöd. Tyvärr var alla kurser i vår och höst fullbokade men nu står jag på väntelistan till kurserna nästa vår. Något jag verkligen ser fram mot.
Men innan dess skall jag använda min pilhög. Det skall bli fågelmatare, växtstöd till mina pioner och kanske vågar jag mig på en vindflöjel. De kommer säkert att bli vinda och sneda. Man kommer att se att det är en nybörjare som varit framme. Men vad gör det när jag nu äntligen tagit chansen att förverkliga en dröm. Får jag dessutom lära mig göra pilkorgar kan jag känna att ytterligare en av drömmarna förverkligats.
Tack Ilona för att du tog emot mig trots att du egentligen hade annat för dig och för att du delade med dig av din kunskap!
Jag har länge funderat på att skaffa pil för att göra växtkoner och kanter till rabatter. Det har bara blivit tankar eftersom det verkat så besvärligt att skaffa material. Hur mycket beställer man, hur skall det behandlas innan man börjar jobba med pilen, är det dyrt o.s.v. Det har bara stannat vid tanken att det skulle vara väldigt roligt att försöka sig på pil som material någon gång.
Så läste jag i en trädgårdstidning häromdagen att det fanns en pilodlare inte långt härifrån. Kanske kunde jag åka dit och handla. Och för en gång skull stannade det inte vid tanken utan jag mailade för att höra mer om möjligheten att få köpa lite pil.
Svaret kom samma dag och från att det bara varit en tanke för två dagar sedan har jag nu i trädgården en stor hög med olika sorters pil. Både för att jobba med och att försöka att få att rota sig.
Att få komma och titta på alla vackra korgar och andra saker som Ilona gjort var värt mycket. Hennes hjälpsamhet och positiva bemötande fick mig ännu mer övertygad om att detta är något som jag bara måste prova. Jag anmälde mig direkt till kurs i korgflätning eller tillverkning av växtstöd. Tyvärr var alla kurser i vår och höst fullbokade men nu står jag på väntelistan till kurserna nästa vår. Något jag verkligen ser fram mot.
Men innan dess skall jag använda min pilhög. Det skall bli fågelmatare, växtstöd till mina pioner och kanske vågar jag mig på en vindflöjel. De kommer säkert att bli vinda och sneda. Man kommer att se att det är en nybörjare som varit framme. Men vad gör det när jag nu äntligen tagit chansen att förverkliga en dröm. Får jag dessutom lära mig göra pilkorgar kan jag känna att ytterligare en av drömmarna förverkligats.
Tack Ilona för att du tog emot mig trots att du egentligen hade annat för dig och för att du delade med dig av din kunskap!
onsdag 16 maj 2012
Kirskål - ogräs eller grönsak?
När vi var nya trädgårdsägare, för många år sedan, fanns det ett hörn i den pyttelilla trädgården där det växte kirskål. Min mamma förfasade sig och berättade de mest hårresande historier om hur den skulle ta över hela trädgården. Jag kunde riktigt se hur jag en dag skulle mötas av kirskålen i vår trånga gång när jag kom hem från jobbet. Bäst att börja kampen direkt!
Sagt och gjort. Utrustad med en ängels tålamod och ett par trädgårdshandskar började jag kriget. Mamma hade berättat att jag absolut inte fick gräva upp plantorna. Det skulle bara innebära att varje liten rotbit förökade sig. Jag skulle plocka av allt ovan jord så skulle problemet försvinna så småningom.
Varje vår sedan dess, d.v.s. i 36 år har jag jagat kirskålsblad. Nu kommer det upp några tidigt på våren. Jag rensar bort dem och när vi kommit tillbaka hem efter sommarlovet har det funnits ytterligare några blad. Kampen är vunnen kan man säga!
Vad händer då? Jo, yngsta dottern ringer och berättar om hur hon skördat bl.a. kirskål och lagat de mest delikata rätter. Klimatsmart och nyttigt påstår hon. Jag påverkas naturligtvis och i går plockade jag en plastpåse med kirskål och en med nässlor. Nu skulle det vara både nyttigt och miljöriktigt. Närodlat kan man säga även om jag fick ta en liten skogspromenad innan jag kom till den gamla gården där jag visste att det växte båda delarna.
Igår blev det kirskåls- och nässelsoppa. Med lite smaksättning av gräslök och vitlöksblast blev den helt i klass med spenatsoppa. Ja, faktiskt lite mer smakrik. Mätt blev jag också.
Påsen med kirskål var inte tömd. Soppa en dag till var inte att tänka på. Nej, något annat skulle det bli. En paj skulle nog bli bra!
Alltså fixade jag ihop mitt vanliga pajskal. Det fyllde jag med förvälld kirskål och en blandning av ägg, gräddmjölk och färskost. Kryddningen fick bli salt, peppar och gräslök.
Nu sitter jag här proppmätt. Det var nog bland de godaste pajer jag ätit. Jag åt den med några skivor rökt skinka. Helt klimaträtt blev det inte eftersom jag serverade den med gurka, sallad och tomater.
Då är frågan: Är kirskål ett ogräs eller en grönsak?
Svaret beror nog på vem man frågar.
Kanske är det så det är med många problem vi möter. Kan man se det positiva i problemet är det inte något problem längre.
Sagt och gjort. Utrustad med en ängels tålamod och ett par trädgårdshandskar började jag kriget. Mamma hade berättat att jag absolut inte fick gräva upp plantorna. Det skulle bara innebära att varje liten rotbit förökade sig. Jag skulle plocka av allt ovan jord så skulle problemet försvinna så småningom.
Varje vår sedan dess, d.v.s. i 36 år har jag jagat kirskålsblad. Nu kommer det upp några tidigt på våren. Jag rensar bort dem och när vi kommit tillbaka hem efter sommarlovet har det funnits ytterligare några blad. Kampen är vunnen kan man säga!
Vad händer då? Jo, yngsta dottern ringer och berättar om hur hon skördat bl.a. kirskål och lagat de mest delikata rätter. Klimatsmart och nyttigt påstår hon. Jag påverkas naturligtvis och i går plockade jag en plastpåse med kirskål och en med nässlor. Nu skulle det vara både nyttigt och miljöriktigt. Närodlat kan man säga även om jag fick ta en liten skogspromenad innan jag kom till den gamla gården där jag visste att det växte båda delarna.
Igår blev det kirskåls- och nässelsoppa. Med lite smaksättning av gräslök och vitlöksblast blev den helt i klass med spenatsoppa. Ja, faktiskt lite mer smakrik. Mätt blev jag också.
Påsen med kirskål var inte tömd. Soppa en dag till var inte att tänka på. Nej, något annat skulle det bli. En paj skulle nog bli bra!
Alltså fixade jag ihop mitt vanliga pajskal. Det fyllde jag med förvälld kirskål och en blandning av ägg, gräddmjölk och färskost. Kryddningen fick bli salt, peppar och gräslök.
Nu sitter jag här proppmätt. Det var nog bland de godaste pajer jag ätit. Jag åt den med några skivor rökt skinka. Helt klimaträtt blev det inte eftersom jag serverade den med gurka, sallad och tomater.
Då är frågan: Är kirskål ett ogräs eller en grönsak?
Svaret beror nog på vem man frågar.
Kanske är det så det är med många problem vi möter. Kan man se det positiva i problemet är det inte något problem längre.
tisdag 15 maj 2012
Livet i en grusgrop
I mer än 25 år har vi bott här i "grusgropen" Det är en konstig plats att bygga ett fritidshus på men av olika anledningar hamnade vi här.
Bra tyckte min man för i en grusgrop kan man inte ha gräsmatta eller odlingar. Det skulle bli mycket lättskött. Trodde han.......
Nu 25 år senare har vi både gräsmatta och odlingar. Visserligen är gräsmattan mest grön under våren innan värmen kommer och den torkar. Odlingen sker i lådor och uppbyggda odlingsbäddar. Mycket tid läggs på att vattna och varje vår får vi lov att gödsla med hönsgödsel annars utarmas rabatterna. Här finns ingen "naturlig" jord. Många är de säckar mull och planteringsjord som vi kört hit. Nu klarar vi oss riktigt bra med den kompost som blir varje år.
Så du kan förstå att jag blir lycklig av att se den här violen (eller är det en penseé) som tillsammans med en massa kompisar självsått sig i den gamla stenhögen. Där står de som ett bevis på att rätt växt på rätt plats är det som är viktigt.
Jag förstår bara inte vad de kan leva av bland sten, mossa och lav. Men lever gör de!
måndag 14 maj 2012
Blåsväder
Så blåser det igen! Den här våren tycker jag att det blåser varje dag. Obehagskänslor i hela kroppen, det mol i huvudet och jag känner mig olustig till mods.
Varför reagerar vi så olika inför hårda vindar? Jag har vänner som älskar vindar som viner om öronen och själv vill jag bara gömma mig och gå i ide.
Min mamma var likadan. Hon skyllde på att hon ärvt oron efter sin mamma, min mormor. Det kanske är så. Morfar var fiskare och likaså hans två söner. Då var det inte så konstigt om mormor var orolig när det blåste. Den oron kan hon naturligtvis ha överfört på sin dotter, min mamma.
Själv har jag inte träffat min mormor som dog långt innan jag föddes men hon lämnade tydligen ett arv till mig. Ett arv som nu gör sig gällande nästan varje dag. Detta trots att jag inte har någon som helst anknytning till sjö eller hav. Speciellt inte idag då jag sitter mitt i djupa bergslagsskogen och hör gran och tall susa i den hårda vinden. Stugan vid Vänern lämnade jag igår.
Visst känns det bättre att sitta här än vid Vänern i blåsten men jag tänker på de stackars plantor jag planterade där igår. Hur mår de i blåsten? De stackarna har har det nog tufft.
Nu hoppas jag bara på en lugn dag i morgon. Hoppas kan man ju alltid!
Varför reagerar vi så olika inför hårda vindar? Jag har vänner som älskar vindar som viner om öronen och själv vill jag bara gömma mig och gå i ide.
Min mamma var likadan. Hon skyllde på att hon ärvt oron efter sin mamma, min mormor. Det kanske är så. Morfar var fiskare och likaså hans två söner. Då var det inte så konstigt om mormor var orolig när det blåste. Den oron kan hon naturligtvis ha överfört på sin dotter, min mamma.
Själv har jag inte träffat min mormor som dog långt innan jag föddes men hon lämnade tydligen ett arv till mig. Ett arv som nu gör sig gällande nästan varje dag. Detta trots att jag inte har någon som helst anknytning till sjö eller hav. Speciellt inte idag då jag sitter mitt i djupa bergslagsskogen och hör gran och tall susa i den hårda vinden. Stugan vid Vänern lämnade jag igår.
Visst känns det bättre att sitta här än vid Vänern i blåsten men jag tänker på de stackars plantor jag planterade där igår. Hur mår de i blåsten? De stackarna har har det nog tufft.
Nu hoppas jag bara på en lugn dag i morgon. Hoppas kan man ju alltid!
fredag 11 maj 2012
Gamla vänner
I går fick jag en nyttig påminnelse om hur lätt man tar på livet och vad lätt det är att ta för givet att alla vänner alltid skall finnas.
En mycket gammal och kär väns son ringde sent på kvällen. Jag var inte hemma och min man berättade dagen därpå att sonen sökt mig och att det verkade viktigt.
Jag blev iskall. Vännen som är mycket ungdomlig men passerat 80 hade jag inte haft kontakt med på flera veckor. När jag är på landet skriver jag mail men hade inte fått något svar på mitt senaste. Jag hade tänkt ringa upp henne men skjutit upp detta.
Varför hade han ringt? Var hon sjuk? Hade det hänt henne något? Han skulle naturligtvis inte ringa om det inte var riktigt allvarligt!
Jag ringde genast upp honom. Ingen svarar!
Jag ringer upp henne. Ingen svarar!
Vad skall jag göra? Vad kan jag göra? Jag ringer ytterligare några gånger men utan att få svar. Det finns inget att göra utan jag åker och handlar med mobilen i fickan så att jag inte skall missa ev. samtal.
Ingen ringer. Tankarna är hela tiden på vännen och vad som kan ha hänt. Oron kryper i mig och jag ångrar alla de tillfällen jag skjutit upp telefonsamtalet till henne för att något mindre viktigt kommit emellan.
När jag någon timma senare kommer genom dörren ringer telefonen och jag rusar för att ta samtalet. Det är vännens son. Han berättar att han planerar en överraskning för sin mor och att han gärna vill att jag är med på den!
En sten faller - och jag berättar för honom om hur jag funderat och oroat mig.
Efteråt tänker jag mycket på detta. Vi rusar genom livet och tar våra vänner och familjemedlemmar för givet. Sällan talar vi om hur mycket vi uppskattar dem och deras vänskap. Först när det är försent förstår vi hur viktiga våra vänner är i våra liv. Visst borde vi kunna ge dem mer av vår tid! Ett telefonsamtal, några ord på ett kort eller i ett brev eller mail - hur lång tid kan det ta? Visst är de värda den tiden. Ge din tid medan dina vänner finns kvar. Sen är det för sent!
En mycket gammal och kär väns son ringde sent på kvällen. Jag var inte hemma och min man berättade dagen därpå att sonen sökt mig och att det verkade viktigt.
Jag blev iskall. Vännen som är mycket ungdomlig men passerat 80 hade jag inte haft kontakt med på flera veckor. När jag är på landet skriver jag mail men hade inte fått något svar på mitt senaste. Jag hade tänkt ringa upp henne men skjutit upp detta.
Varför hade han ringt? Var hon sjuk? Hade det hänt henne något? Han skulle naturligtvis inte ringa om det inte var riktigt allvarligt!
Jag ringde genast upp honom. Ingen svarar!
Jag ringer upp henne. Ingen svarar!
Vad skall jag göra? Vad kan jag göra? Jag ringer ytterligare några gånger men utan att få svar. Det finns inget att göra utan jag åker och handlar med mobilen i fickan så att jag inte skall missa ev. samtal.
Ingen ringer. Tankarna är hela tiden på vännen och vad som kan ha hänt. Oron kryper i mig och jag ångrar alla de tillfällen jag skjutit upp telefonsamtalet till henne för att något mindre viktigt kommit emellan.
När jag någon timma senare kommer genom dörren ringer telefonen och jag rusar för att ta samtalet. Det är vännens son. Han berättar att han planerar en överraskning för sin mor och att han gärna vill att jag är med på den!
En sten faller - och jag berättar för honom om hur jag funderat och oroat mig.
Efteråt tänker jag mycket på detta. Vi rusar genom livet och tar våra vänner och familjemedlemmar för givet. Sällan talar vi om hur mycket vi uppskattar dem och deras vänskap. Först när det är försent förstår vi hur viktiga våra vänner är i våra liv. Visst borde vi kunna ge dem mer av vår tid! Ett telefonsamtal, några ord på ett kort eller i ett brev eller mail - hur lång tid kan det ta? Visst är de värda den tiden. Ge din tid medan dina vänner finns kvar. Sen är det för sent!
torsdag 10 maj 2012
Primörer: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.
Visst är det underbart när man äntligen kan börja skörda igen efter en lång vinter. Som vanligt är det rabarber och sparris som blir primiärskörden.
Redan till 1:a maj skördade jag de två första sparrisarna. Två sparris låter nästan löjligt lite och det var det också. Jag kunde bara inte låta dem stå kvar i landet när vi åkte tillbaka till stan. Det skulle dröja nästan 14 dagar till nästa besök på landet.
Förra helgen var vi vid den riktiga grönsaksträdgården. Där har jag 10 sparrisplantor och där blev skörden större. Så här tillagar jag dem:
Jag böjer sparrisen tills den går av när jag skördar den. Då behöver jag inte skala den utan bara skölja av den.
Sen rostar jag den i en het stekpanna och rör om hela tiden så att den inte bränns vid. När den börjar bli brun lägger jag i en klick smör och strör över lite socker. Sen får sparrisen småputtra i smöret någon minut innan den är klar att servera.
Själv vill jag inte ha någon smaksättning utan tycker bäst om att äta sparrisen som den är.
Det är fantastiskt att äntligen få skörda de sparrisplantor jag sådde för fyra år sedan. Ordspråket: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge stämmer verkligen här!
Sen är sparrissäsongen alldeles för kort. Redan efter midsommar måste man sluta att skörda så att plantorna får tid att samla kraft till nästa års skörd. Kanske är det för att det är så kort tid man kan skörda sin egen sparris som jag uppskattar den så mycket!
Redan till 1:a maj skördade jag de två första sparrisarna. Två sparris låter nästan löjligt lite och det var det också. Jag kunde bara inte låta dem stå kvar i landet när vi åkte tillbaka till stan. Det skulle dröja nästan 14 dagar till nästa besök på landet.
Förra helgen var vi vid den riktiga grönsaksträdgården. Där har jag 10 sparrisplantor och där blev skörden större. Så här tillagar jag dem:
Jag böjer sparrisen tills den går av när jag skördar den. Då behöver jag inte skala den utan bara skölja av den.
Sen rostar jag den i en het stekpanna och rör om hela tiden så att den inte bränns vid. När den börjar bli brun lägger jag i en klick smör och strör över lite socker. Sen får sparrisen småputtra i smöret någon minut innan den är klar att servera.
Själv vill jag inte ha någon smaksättning utan tycker bäst om att äta sparrisen som den är.
Det är fantastiskt att äntligen få skörda de sparrisplantor jag sådde för fyra år sedan. Ordspråket: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge stämmer verkligen här!
Sen är sparrissäsongen alldeles för kort. Redan efter midsommar måste man sluta att skörda så att plantorna får tid att samla kraft till nästa års skörd. Kanske är det för att det är så kort tid man kan skörda sin egen sparris som jag uppskattar den så mycket!
tisdag 8 maj 2012
Vilse?
Kvällningen tillbringade jag med att leta efter kontroller. Runt omkring i kommunen har man satt ut 100 kontroller av varierande svårighetsgrad. Ett fantastiskt tillfälle att lära känna stadens vackra omgivningar. Samtidigt kommer man ut i friska luften och får ordentlig med motion.
När min make fattade golfklubban tog jag alltså kartan med mig och började leta efter kontroller.
Den första gick alldeles utmärkt eftersom den var placerad ca 10 m från där vi parkerade bilen vid golfbanan. En utmärkt start.
En snabb koll på kartan. Nästa visade sig vara högst upp på slalombacken. En rivstart för hjärtat alltså. Väl uppe var det inga problem att hitta kontrollen däremot visade det sig att den gena väg jag valt till nästa kontroll gick via en brant lerig väg. Ja, väg kan man kanske inte kalla det. Det var nog inte meningen att man skulle ta den vägen men med hjälp av några stackars små björkar som fick hindra mig från att störta ner tog jag mig välbehållen ner till den stig som ledde till nästa kontroll.
En enkel match att hitta den. Den var där den skulle vara och mycket nöjd kollade jag upp nästa lämpliga "offer" som skulle ligga vid ett dikesslut på något som jag uppfattade som ett gärde. Det gick en stig över gärdet och bergsäker på att vara på rätt väg sneddade jag över gärdet och letade efter ett dike.
Här fanns inget dike men väl en uttorkad bäck! Kan det vara den de menade. Fast kartan stämde inte riktigt. Nu kom något som jag kände igen sedan skoltidens orienteringar. Osäkerheten fanns plötsligt på plats. Jag hade aldrig varit i de här markerna förut och hade egentligen ingen aning om varför jag inte hittade det där dikesslutet. Det var som den enda gången skolorienteringarna inte var i "min" skog. Den skog jag kände så väl att jag bara tittade på kartan och konstaterade var kontrollen var innan jag sprang direkt till den. Den där gången jag hamnade ute i mossen och knappt tog mig därifrån. Så var det nu.
Efter att ha irrat fram och tillbaka letande efter ett dike som inte fanns beslutade jag att leta redan på den stig jag lämnat för leta efter kontrollen och att ta de kontroller som fanns i närheten. Kanske kunde jag sen hitta fram till det där diket från ett annat håll.
Snart var jag tillbaka på stigen och snabbt avverkade jag några enkla kontroller. Jag hann också byta några ord med andra kontroll-letande damer.
Så var det dags att leta dike igen. Efter att studerat kartan beslutade jag att försöka från andra hållet den här gången och att vara väldigt noga med skalan. Jag hade nu förstått att jag missat avståndet. När 1 cm motsvarar 100 m i verkligheten får man inte ha för bråttom.
Med en öga på kartan och ett på vägen söker jag mig fram och hamnar i något som nog skulle kunna kallas ett stormfälle. Djupa spår av skogsmaskiner och en massa stammar. Här var minsann inget gärde. Jag kollar teckenförklaringen. Den där vita fältet som jag trodde var odlad mark finns inte med men däremot ser jag att odlad mark har olika gula färger. Visste jag väl egentligen också. Vad vitt står för har jag fortfarande ingen aning om. Inte kan det väl vara områden som ingen varit i. Vita fläckar på kartan har man ju hört talas om. Det kan det väl inte finnas nästan inne i stan!
Efter några minuters metodiskt letande står då kontrollen mitt framför näsan! Jag pustar ut och säger till mig själv att man skall aldrig ge sig!
Nu skall jag vidare. Det finns ytterligare tre kontroller som passar att ta innan jag återvänder till golfbanan. Snabbt korsar jag några gärden och hittar en stig som skall leda mig till nästa kontroll. Den har ett högt nummer och så mycket har jag kollat innan att jag vet att det skall vara en lite svårare kontroll. Det tycker inte jag att det verkar vara när jag ser på kartan. En höjd mellan en stig och en åker. Vad är det för svårt med det?
Visst hittar jag en höjd. Men där finns ingen kontroll. En koll på kartan igen. Det skall även här finnas diken lite hit och dit. Lugn nu så att jag inte gör samma tabbe ige!. Kan det finnas ytterligare en höjd lite längre bort. Fast då måste jag igenom en snårig dunge där det är rätt blött. Jag gör iallafall ett försök och visst börjar det gå uppåt. Med lätta steg småspringer jag de sista metrarna fram till kontrollen och känner att nu har jag flyt. Koll på kartan och så vidare. En liten stig uppe på höjden och snart är jag framme vid en grillplats där nästa kontroll syns på långt håll. Nu behöver jag bara kolla snabbt. Stigen leder vidare till vägkorsningen där min sista kontroll skall vara.
Visst är den där! Nu gäller det bara att hitta en snabb väg tillbaka till golfparkeringen. Här finns hur mycket vägar och stigar som helst. En koll på kartan visar att jag bara har att följa den ena av vägarna i korsningen så är det en dryg kilometer ner till bilen.
När jag väntar på golfspelaren planerar jag vilka kontroller jag skall ta nästa gång. Under en 18 håls runda skall jag nog klara lika många kontroller. Nu har jag också lite mer vana och går kanske inte lika lätt i fällan att inte läsa kartan och ha koll på avstånden.
O, vad jag längtar efter min mans nästa golfrunda!
När min make fattade golfklubban tog jag alltså kartan med mig och började leta efter kontroller.
Den första gick alldeles utmärkt eftersom den var placerad ca 10 m från där vi parkerade bilen vid golfbanan. En utmärkt start.
En snabb koll på kartan. Nästa visade sig vara högst upp på slalombacken. En rivstart för hjärtat alltså. Väl uppe var det inga problem att hitta kontrollen däremot visade det sig att den gena väg jag valt till nästa kontroll gick via en brant lerig väg. Ja, väg kan man kanske inte kalla det. Det var nog inte meningen att man skulle ta den vägen men med hjälp av några stackars små björkar som fick hindra mig från att störta ner tog jag mig välbehållen ner till den stig som ledde till nästa kontroll.
En enkel match att hitta den. Den var där den skulle vara och mycket nöjd kollade jag upp nästa lämpliga "offer" som skulle ligga vid ett dikesslut på något som jag uppfattade som ett gärde. Det gick en stig över gärdet och bergsäker på att vara på rätt väg sneddade jag över gärdet och letade efter ett dike.
Här fanns inget dike men väl en uttorkad bäck! Kan det vara den de menade. Fast kartan stämde inte riktigt. Nu kom något som jag kände igen sedan skoltidens orienteringar. Osäkerheten fanns plötsligt på plats. Jag hade aldrig varit i de här markerna förut och hade egentligen ingen aning om varför jag inte hittade det där dikesslutet. Det var som den enda gången skolorienteringarna inte var i "min" skog. Den skog jag kände så väl att jag bara tittade på kartan och konstaterade var kontrollen var innan jag sprang direkt till den. Den där gången jag hamnade ute i mossen och knappt tog mig därifrån. Så var det nu.
Efter att ha irrat fram och tillbaka letande efter ett dike som inte fanns beslutade jag att leta redan på den stig jag lämnat för leta efter kontrollen och att ta de kontroller som fanns i närheten. Kanske kunde jag sen hitta fram till det där diket från ett annat håll.
Snart var jag tillbaka på stigen och snabbt avverkade jag några enkla kontroller. Jag hann också byta några ord med andra kontroll-letande damer.
Så var det dags att leta dike igen. Efter att studerat kartan beslutade jag att försöka från andra hållet den här gången och att vara väldigt noga med skalan. Jag hade nu förstått att jag missat avståndet. När 1 cm motsvarar 100 m i verkligheten får man inte ha för bråttom.
Med en öga på kartan och ett på vägen söker jag mig fram och hamnar i något som nog skulle kunna kallas ett stormfälle. Djupa spår av skogsmaskiner och en massa stammar. Här var minsann inget gärde. Jag kollar teckenförklaringen. Den där vita fältet som jag trodde var odlad mark finns inte med men däremot ser jag att odlad mark har olika gula färger. Visste jag väl egentligen också. Vad vitt står för har jag fortfarande ingen aning om. Inte kan det väl vara områden som ingen varit i. Vita fläckar på kartan har man ju hört talas om. Det kan det väl inte finnas nästan inne i stan!
Efter några minuters metodiskt letande står då kontrollen mitt framför näsan! Jag pustar ut och säger till mig själv att man skall aldrig ge sig!
Nu skall jag vidare. Det finns ytterligare tre kontroller som passar att ta innan jag återvänder till golfbanan. Snabbt korsar jag några gärden och hittar en stig som skall leda mig till nästa kontroll. Den har ett högt nummer och så mycket har jag kollat innan att jag vet att det skall vara en lite svårare kontroll. Det tycker inte jag att det verkar vara när jag ser på kartan. En höjd mellan en stig och en åker. Vad är det för svårt med det?
Visst hittar jag en höjd. Men där finns ingen kontroll. En koll på kartan igen. Det skall även här finnas diken lite hit och dit. Lugn nu så att jag inte gör samma tabbe ige!. Kan det finnas ytterligare en höjd lite längre bort. Fast då måste jag igenom en snårig dunge där det är rätt blött. Jag gör iallafall ett försök och visst börjar det gå uppåt. Med lätta steg småspringer jag de sista metrarna fram till kontrollen och känner att nu har jag flyt. Koll på kartan och så vidare. En liten stig uppe på höjden och snart är jag framme vid en grillplats där nästa kontroll syns på långt håll. Nu behöver jag bara kolla snabbt. Stigen leder vidare till vägkorsningen där min sista kontroll skall vara.
Visst är den där! Nu gäller det bara att hitta en snabb väg tillbaka till golfparkeringen. Här finns hur mycket vägar och stigar som helst. En koll på kartan visar att jag bara har att följa den ena av vägarna i korsningen så är det en dryg kilometer ner till bilen.
När jag väntar på golfspelaren planerar jag vilka kontroller jag skall ta nästa gång. Under en 18 håls runda skall jag nog klara lika många kontroller. Nu har jag också lite mer vana och går kanske inte lika lätt i fällan att inte läsa kartan och ha koll på avstånden.
O, vad jag längtar efter min mans nästa golfrunda!
Mina pelargonbarn
Nu tillbringar nästan alla mina pelargoner dagarna ute. Nätterna har varit kalla så hittills har de fått vara inne under natten. I natt skall de få stanna ute under tak. Det skall bli regn och flera grader varmt. Jag längtar efter att kunna plantera ut dem i de krukor de skall vara i under sommaren.
De här "småttingarna" får stanna inne ett tag till. Jag köpte dem på trädgårdsmässan i Älvsjö och de har växt en hel del sedan dess. Här följer några bilder på dem.
Bornholm
Erik Hall,
en spännande planta med blad som verkligen inte ser ut som pelargonblad
En verklig pyssling
Wychwood,
kommer nog att bli en favorit. Blommorna är oerhört vackra.
Till sist mina två cascadpelargoner som jag köpte som små taniga skott i januari. Snart kan jag sätta ut dem i en stor ampel och låta dem förgylla uteplatsen på landet.
lördag 5 maj 2012
Trasmattor
Jag älskar att väva och tycker att stunderna i vävstolen är bland det mest avkopplande som finns.
Det finns dock ett undantag. Trasmattor! I många år har jag undvikit att väva traditionella trasmattor och istället valt att väva mattor i tekniker där varpen mönstrar mattan. Åtskilliga meter med ripsmattor har det blivit och i många rum har vi ripsmattor i olika färger.
I höstas när jag ärvde en stor härlig vävstol bestämde jag mig ändå för att göra ett försök med trasmattor igen.
En hel del ångest har det allt varit. Skulle trasorna i just den här färgen räcka? Blev mattan för rörig? Var den för mörk? Hela tiden fanns osäkerheten. Inte minst de sista decimetrarna när jag inte visste hur långt det gick att väva i den nya vävstolen.
Så var det dags att klippa ner väven. Nervöst och spännande. Resultatet var över förväntan och typiskt nog blev den mattan, som jag när jag vävde den inte kände ett dugg för, den bästa. Den blir perfekt i vårt nyrenoverade arbetsrum.
Nu längtar jag efter att sätta upp en ny trasmattsväv! Trasor finns det så det räcker många år framåt.
Det finns dock ett undantag. Trasmattor! I många år har jag undvikit att väva traditionella trasmattor och istället valt att väva mattor i tekniker där varpen mönstrar mattan. Åtskilliga meter med ripsmattor har det blivit och i många rum har vi ripsmattor i olika färger.
I höstas när jag ärvde en stor härlig vävstol bestämde jag mig ändå för att göra ett försök med trasmattor igen.
En hel del ångest har det allt varit. Skulle trasorna i just den här färgen räcka? Blev mattan för rörig? Var den för mörk? Hela tiden fanns osäkerheten. Inte minst de sista decimetrarna när jag inte visste hur långt det gick att väva i den nya vävstolen.
Så var det dags att klippa ner väven. Nervöst och spännande. Resultatet var över förväntan och typiskt nog blev den mattan, som jag när jag vävde den inte kände ett dugg för, den bästa. Den blir perfekt i vårt nyrenoverade arbetsrum.
Nu längtar jag efter att sätta upp en ny trasmattsväv! Trasor finns det så det räcker många år framåt.
Så här blev resultatet.
fredag 4 maj 2012
Skärgårdsdrömmar
Ett underbart väder gjorde att det blev mycket gjort. Ingen tid skall tillbringas inomhus när det är vår, värme och lagom mycket vind. Allt är förberett för morötter och rödbetor. Jorden är inte tillräckligt varm än så de får vänta någon vecka. Jag vet efter alla år att det inte lönar att vara för tidigt ute. Det som sås senare växer snart ikapp.
Nu börjar också skördandet. Det var riktigt mycket sparris. Nu är det tredje året de sitter i jorden. Första året tog jag inget, andra året bara lite grann men i år kan jag nog skörda allt fram till midsommar. De fick också ett skydd för rådjur av rönnsly. Nästa gång skall jag fortsätt med det så att det blir lite tätare och kanske kan jag få det runt hela landet så att rådjuren inte äter upp potatisblasten i år.
Jag tog rätt mycket rabarber också. Det räcker nog till två pajer. Eller varför inte göra en rabarberkräm. Det var längesedan jag åt det. Varm rabarberkräm med kanel. Mums!
Allt var inte bara sol tyvärr. Min ena magnolia hade haft påhälsning av rådjur. Jag har klarat den med täckning hela vintern men förra gången jag var i stugan tog jag bort kycklingnätet för att knopparna började växa igenom. Nu var de knopparna uppätna. I besvikelsen och ilskan kom spaden fram och nu är den magnolian tryggt planterad här i Karlstad på vår innegård. Där skall väl inte rådjuren hitta den! Stjärnmagnolian hade klarat sig från rådjuren och några blommor hann slå ut. Jag förstår inte vad det är men blommorna blir större vart år. Lite rosa skimmer hade de också och det har de inte haft förut!
En annan sak som inte känns bra är kommunens plan på att anlägga gångväg där vår härliga spireahäck växer. Den ger lä för de tuffa västanvindarna och jag orkar inte tänka på hur växterna som nu har lä från den kommer att må när häcken kommer bort. För att inte tala om hur trädgården kommer att se ut efter att grävmaskiner och lastbilar härjat i den!
Bäst att förtränga detta och njuta av det som är nu. En härlig vår med mängder av påskliljor och gullvivor. Nästa gång jag kommer blommar säkert körsbärsträd och hägg!
onsdag 25 april 2012
Scillapromenad
Överallt dessa blå mattor! Alla "mina" gamla bebodda och obebodda torp har trädgårdar med mattor av scilla. Det ligger ett skimmer av blått kring stugorna och jag kan inte låta bli att fotografera.
Jag önskar att det såg ut så här i min "grusgrop". Varje höst tar jag med lökar från stan men få av dem kommer tillbaka året efter. I stan är de som ogräs i mina små rabatter. Här skulle de passa in perfekt men trivs tydligen inte alls i gruset. Jag får njuta av de som finns hos mer lyckligt lottade odlare.
Några få har iallafall klarat vintern. Nu hoppas jag på att de fröar av sig och ger upphov till en liten scillamatta om några år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)