Vårt underbara persikoträd

Höst, grått och blåsigt - då passar det väl bra att skriva om nåt som för tankarna till vår och sommar. Jag skulle ha skrivit det här inlägget för flera veckor sedan men en envis bältros har hindrat mig från att skriva, sticka och allt annat då jag använder höger hand. Nu känns det mycket bättre och nu ska jag se tillbaka på en fantastisk tid med vårt persikoträd.
Bor man som vi med en pytteliten trädgård, stor som ett frimärke får man välja noga vad man vill ha i den. Ett träd är max vad den klarar och det trädet måste kunna beskäras så att det inte blir särskilt stort. Efter att haft både körsbär och plommon och inte fått nån skörd att tala om funderade jag på om jag skulle ha nåt träd överhuvudtaget. Efter några år utan träd längtade jag efter att kunna hänga upp fågelmat och lyktor. Eftersom det hade fungerat bra med vinstockar och övervintrande fuchsior antog jag att vi har ungefär zon 2, trots norrläge. Häckar, förråd och hus omgärdar så att det blir ett mikroklimat där mycket som inte borde klara sig växer bra.
Efter att ha läst om hur man odlade persikor i stockholmstrakten vågade jag mig på att köpa ett litet persikoträd av sorten Frost. Det planterades där det skulle få mest sol och där vi skulle se det från köksfönstret.
Första året blommade det med några få blommor men gav ingen frukt. Så fortsatte det några år och trots att jag hjälpte till med pollineringen med hjälp av pensel gav det bara någon enstaka liten frukt. Jag var väl inte så besviken. Blommorna var betalning nog. De har en så ljuvlig färg och kommer så tidigt att inget annat i vår trädgård blommar. De är ett underbart vårtecken. Den tidiga blomningen är nog det som varit problemet. Det har inte funnits tillräckligt med insekter eller vi har fått en köldknäpp så att blommorna frusit.

Perikoträdet blommar med en matta av hundtandliljor under sig.

I år var våren sen men inte särskilt kall. Persikoträdet tog god tid på sig innan det blommade. När det väl slog ut var det en blomning vi inte varit med om förut. Samtidigt fanns det mycket insekter och redan då förstod jag att vi för första gången skulle kunna få en god skörd. Fast innan det var dags att skörda skulle mycket kunna hända. En kall sommar, insektsangrepp, lite sol eller torka skulle kunna förstöra skörden.

Juni och juli kom och gick utan att det jag oroade mig för inträffade. Solen sken nästan var dag. Det var varken för varmt eller för kallt. Visserligen regnade det väldigt lite men eftersom trädgården ligger på en gammal mosse blev det aldrig riktigt torrt. Persikorna utvecklades bra och få kart ramlade av. Istället fick jag kartgallra och plockade nog bort ca 100 kart.

I slutet av juli såg karten ut så här och sen hände inget mer på flera veckor. Jag klämde lite försiktigt på persikorna varje gång jag var hemma i stan men inget verkade hända. 

Så en dag i slutet av augusti när jag var kvar i stugan och plockade lingon ringde min man och frågade vad han skulle göra med alla persikor som ramlade ner. Prova om de är mogna sa jag och visst var de det. Mogna och mycket godare än de persikor vi fått åren före. Nu gällde det att ta sig till stan och ta hand om skörden för persikor mognar fort när de väl börjat mogna och alla mognar på en gång. Lingonen fick vänta. De kan man plocka långt fram på hösten.

Oj, vad vi åt! Grannarna fick persikor, kompisar fick persikor och släktingar fick persikor. Ändå hann vi inte plocka av dem i samma fart som de mognade. De som ramlade ner hittade sniglar, maskar och tvestjärtar snabbt och efter bara nån timma fanns inte mycket kvar av dem.

Jag la in dem i sockerlag kryddad med kanel och citron. En del frös jag in och så bakade jag pajer i massor. Två satser med marmelad kokade jag. Det blev en ljuvlig marmelad som verkligen smakade sommar. Jag uppskattar att vi plockade av drygt 10 kg persikor.

Vilken rikedom att njuta av trista höst och vinterdagar. Det gäller att njuta för vem vet när vi får en sån skörd igen. Jag tror att just den sena blomningen kombinerad med en mycket solig sommar gjorde att det blev en så härlig skörd. Nu vet jag hur en persika ska smaka och lukta. Aldrig mer köpta persikor!

Fågelvantar

Jag har länge funderat på att sticka vantar med fågelmotiv. Som hustru till en inbiten ornitolog är det ett lämpligt motiv tycker jag. För några år sedan hittade jag boken "Mönstersticka i färg" av Susan Anderson-Freed utgiven på ICA Bokförlag.

Den innehåller mycket spännande och en hel del nya idéer om hur man stickar vantar. Det jag föll för var fågelmotiven men när jag läste boken upptäckte jag också nya tankar om vantstickning. Hon börjar vanten med tummen och sen stickar hon från fingrarna mot mudden. Även uppläggning och resårstickning är på ett sätt jag inte är van. Självklart var jag tvungen att prova och det första paret vantar följde jag hennes mönster helt. Tankarna är bra men jag får inte till det bra med vidden på vanten där tummen kommer in.

Detta var för några år sedan och jag la boken åt sidan. Andra vantmönster pockade på uppmärksamhet och tiden gick. I somras behövde jag en stickning som inte skulle ta stor plats i ryggsäcken och kom då att tänka på fågelvantarna igen. Timmarna innan jag skulle ta bussen till landet med bara en ryggsäck som packning fotade jag av mönstret på vanten med nötväckan. Jag kunde naturligtvis inte dra med mig den tjocka boken. Hade jag det skulle jag blivit tvungen att klara mig utan yoghurt och ost under en vecka. Att bära allt jag behöver under en vecka de 2 km det är från bussen till stugan innebär att man måste prioritera. Vid ett av bytena köpte jag garnet jag behövde. Efter bra hjälp i www.tittisbod.se i Örebro bestämde jag mig för garnet Pallas från teetee. Ett helt underbart garn som jag genast förälskade mig i. Tittis bod ligger också så bra till att jag hinner in där och handla mellan två bussar!

Garnet som använts i boken är mycket finare än Pallas så jag fick börja med att rita om mönstret. Sen stickade jag några prover för att se om mina tankar stämde. Första vanten blev helt OK och maskantalet var perfekt när jag kom till avmaskningen. Jag stickade vanten från mudden men använde mig av samma resårstickning i två färger som det är i boken. Däremot ändrade jag mönstret på insidan av vanten och som också finns i bården på framsidan.
Efter första paret var jag sugen på att sticka en "mesvante". Det slutade med att det hann bli fem par innan jag övergick till att rita mönster till sockor.

De första varven på vanten har jag ändrat flera gånger. Jag började med några varv rätstickning men då rullade kanten sig. Nu startar jag med några varv resår i mönsterfärgen och det fungerar bättre.

Det hann bli två par sockor innan jag hamnade rätt. Svårigheten är att inte överarbeta mönstret men ändå få med båda trådarna runt arbetet. Visst blir det långa "hoppor" ibland men tvinnar man garnet fungerar det bra.

Lagom till fågelstationens dag kände jag mig redo att visa upp alstren. Här hänger de i skogen tillsammans med mitt stickade och tovade sittunderlag. Det kändes lite ledsamt att skiljas från de par som hittade nya ägare, däribland sockorna. Som tur är har jag skrivit av mönstret så att jag kan sticka nya. För nya blir det så småningom. Först ska jag se om jag inte kan sticka lite julklappar. Närmast väntar en sittdyna till yngsta barnbarnet. Motivet har jag inte bestämt än. Kanske blir det Mumin eller varför inte Spöket Laban.

Sannas sommarklänning

Jag har en snäll granne som lägger ICA-kurirens handarbetsbilagor i min brevlåda. Det händer att jag plockar idéer från dem och nån gång har jag använt hela mönstren. Så kom Sannas sommarklänning till.
Efter en lång tid med bara trädgårdsarbete kändes det som om händerna ville ha nåt annat att pyssla med. När jag var inne i min garnaffär för att köpa vitt bomullsgarn hittade jag korgen med billiga bomullsgarner och kunde inte motstå dem. Det blev tre nystan cerise, ett vitt, ett ljuslila och ett ljust rosa. Jag hade sett en läcker stickad flick-klänning och nånstans i bakhuvudet fanns den nog med när jag valde garnet.
På vägen hem funderade jag på hur klänningen skulle se ut och bannade mig själv för att än en gång ha köpt garn utan att veta vad jag skulle ha det till eller köpt något mönster samtidigt.
När jag vittjade brevlådan låg det en handarbetsbilaga i den och i den bilagan fanns det en söt klänning. Den var visserligen enfärgad och jag hade inte tillräckligt med garn i en färg men jag hade iallafall grunderna till klänningen. Det absolut bästa med mönstret var att klänningen var stickad uppifrån och ner vilket skulle tillåta mig att prova den på Sanna. Och det var tur för den klänning som på bilden ser lång ut - så lång att jag kortade den lite- var alldeles för kort på Sanna. Det blev att repa upp avmaskningsvarvet och sticka vidare. Sen blev den perfekt!

Sannas sommarklänning, stickad på rundsticka utan en enda söm! Nästa år blir det en enfärgad!

Drottningtårta

Igår firade vi en blivande 40-åring. Naturligtvis fick det bli med hans egen tårta fast i en sensommarvariant. I familjen går den under namnet "Marcus tårta"eftersom ursprunget är en tårta som favoritbageriet ofta började baka i slutet av april då Marcusdagen infaller. I vår familj serveras det sällan "köpebröd" men just till Marcus namnsdag köpte vi denna tårta, dekorerad med färska jordgubbar. Färska jordgubbar i slutet av april var inte lika vanligt för 40 år sedan som det är nu så tårtan kändes som en start på våren.
Vid flera tillfällen har jag provat mig fram för att hitta ett recept som liknar "Marcus-tårtan" och för några år sedan lyckades jag få till en botten som var mycket likt ursprunget.
Till Marcus 40-års-firande fick det bli en variant med blåbär och hallon eftersom jag inte hittade några svenska jordbuggar så här sent på säsongen och jag tycker nog att hallonen lyfte tårtan till ännu högre höjder. Nya namnet blev naturligtvis Drottningtårta efter blåbären och hallonen.
Här kommer receptet på en mycket enkel men väldigt god tårta.

Botten
125 g smör eller margarin
1½ dl socker
2 ägg
knappt en tsk bakpulver
1½ dl vetemjöl
100 g riven mandelmassa
2 msk grädde eller mjölk

Garnering
Blåbär, hallon eller den frukt eller bär som är i säsong
Gelé

Så här gör du.
1 Smält smöret och låt det svalna.
2. Rör det pösigt med sockret.
3. Tillsätt ett ägg i taget och rör ordentligt mellan äggen.
4. Rör i mjöl blandat med bakpulver  och mandelmassa till en jämn smet.
5. Rör sist i grädden.
6. Häll i smord form och grädda i 200 grader ca 30 min.

Garnera med frukt/bär.
Jag sparade ca ½ dl hallon som jag kokade upp med lite vatten och sen passerade genom sil för att få saft till gelén. Till saften tillsatte jag lagom mängd gelésocker och lät saften svalna innan jag skedade upp gelén över kakan.

Tips: Om du har frukt eller bär som inte är särskilt saftiga kan du "dränka" kakan med lite saft innan du garnerar för att få den lite saftigare.

Lycka till!

När verkligheten kommer nära

Här ligger jag i min sköna säng i ett varmt hus och skriver efter en dag då jag kunnat tvätta mina lortiga kläder, duschat av mig resdamm och träffat nära och kära.Jag har storhandlat på affärscentret och sen packat upp mina varor och lagt dem i frys, kyl och skafferi. I morgon kan jag laga maten på min elektriska spis och baka den där härliga rabarberpajen jag längtar efter. Kanske vill jag ta en cykeltur till något av mina smultronställen eller varför inte till biblioteket eller museet.
Allt detta är självklarheter som jag normalt inte värdesätter ett dugg. Det är ju så här mitt liv är och alltid har varit!

Ett besök i ett flyktingläger i Grekland för några dagar sedan har lyckats få mig att se på det liv jag lever med lite andra ögon. Allt jag tar för givet har tagits ifrån de människor som lever där. Många av dem har förut levt i en tillvaro liknande min. Detta är något de flesta inte tänker på när man talar om flyktingar. Vi ser dem ofta som människor som hela sitt liv levt under förhållanden där de är vana det primitiva livet i ett flyktingläger. Så är det ju inte. De flesta kommer från städer och har levt som du och jag.

Hur ser deras liv ut i dag då?

Jag besökte lägret tillsammans med min dotter som jobbar för en hjälporganisation. Under vår promenad runt omkring i lägret kommer vi till en kvinna som bjuder oss att sitta ner på filten utanför det tält hon delar med sina sju barn. Kvinnan, vi kan kalla henne Sara, kommer från Syrien., Hennes man dog av sjukdom i Syrien och då beslöt hon sig för att fly landet. Riktigt av vilken anledning förstod jag aldrig eftersom Sara inte pratar någon engelska. Men i Syrien finns många anledningar att lämna landet. Det är de äldsta av hennes barn som tolkar åt oss. Den 16-åriga dottern har hunnit lära sig en del engelska i skolan innan de gav sig av.
Sara lever sedan nån månad i detta lägret. Hon liksom vi vet inte hur länge de kommer att bo där. Hemmet består av ett militärtält med plats för alla åtta att kunna sova. Utanför tältet har man gjort en enkel eldstad och lagt ut en filt att sitta på. Familjen äger inte mer än det de kunnat bära med sig under flykten. Här i lägret finns inget att köpa. Inte heller utanför lägret har man möjlighet att handla. Affärer och café finns det inte. De finns i stan många timmars vandring bort.
Saras livs liv har antagligen förändrats oerhört sedan hon lämnade Syrien. Vad jag förstod av det hennes dotter berättade har familjen levt ett liv rätt likt det vi lever här i Sverige med tillgång till el, vatten, TV, tvättmaskin, skola o.s.v.
Sara och barnen har fått lämna att detta och hamnat i ett läger där hon får köa till nån av de 10 bajamajor man ställt ut och hoppas på att hon skall ha tur att hinna fram till tvättställen innan vattnet tar slut så att hon kan diska eller tvätta. Vatten är en bristvara i lägret. Jag såg en stor tankbil som kom och fyllde på vatten i stora cisterner. Det vattnet ska räcka till 800 personers tvätt, disk och hygien. Vatten att dricka får var och en en daglig ranson av. Mat serveras av militären. Hur den smakar förstod jag av de lysande ögonen hos barnen när de berättade om den mat Sara hade lagat åt dem till helgen. Det var säkert så att hon kunnat skicka efter varor med någon annan flykting som fått hjälp att ta sig till staden. Nåt som säkert inte inträffar så ofta.
Ändå klagar hon inte. Hon ser glad ut och pratar stolt om sina barn som hon emellanåt berömmer eller talar till rätta. Alla rättar sig efter henne och även om jag kan ana den trotsiga tonåringen i den 16-åriga dottern är det inget hon visar öppet. Hon är den av barnen jag lider mest med. Vad blir det av hennes liv? I Syrien hade hon gått i gymnasiet och antagligen haft massor av vänner att dela fritiden med. Nu är det mobilen som är hennes "vän". Med den kan hon hålla kontakt med sina gamla vänner och lyssna på musik. Resten av tiden är hon Saras hjälpreda. Som äldsta barnet och flicka är det hennes ansvar att ta hand om mycket av det som skall göras i hemmet. Inte minst att ha koll på minsta systern, en riktigt liten vilde, som tillbringat det mesta av sitt liv på flykt. Hur ser hennes framtid ut. Kommer hon att vara för gammal för att studera när och om de får lämna lägret. Är hon en av dessa kvinnor som kommer att giftas bort innan hon hunnit fylla 20? Jag tänker mycket på henne och hennes framtid och ser tyvärr inte någon ljus sådan.

Två "Dirty Girls" med några av de ca 1000 filtar de delade ut.

Vid ett av besöken fick jag chans att hjälpa till med att dela ut rena filtar. En lastbil lastad med säkert 1000 filtar hade ordnats av "Dirty Girls" en organisation som förut mest tagit hand om blöta kläder som flyktingarna haft på sig när de kommit i land och sen tvättat dem och lämnat de rena kläderna till nya flyktingar. Eftersom det nu inte kommer så många flyktingar hittar de andra vägar att hjälpa till. Nu skulle lortiga filtar bytas mot rena. Språkförbittringen var stor när vi skulle förklara att man fick byta en lortig filt mot en ren, två mot två o.s.v. men att vi vid första utdelningen bara kunde ge ut fyra filtar oavsett hur många lortiga man lämnade in. Detta för att alla skulle kunna få några rena filtar. Vi märkte snart att det tog för lång tid att förklara och att filtarna ändå skulle räcka till alla.Om vi inte fått så god hjälp av några arbetsvilliga små damer och herrar hade det hela nog kunnat sluta i kaos. Vilka pärlor dessa små är! Alltid villiga att hjälpa till!

Barnens tält för aktiviteter och undervisning

I lägret finns ett område för barnen. Där ordnas aktiviteter och där försöker man också att undervisa. Både detta och ett område bara för kvinnorna med tillgång till specialister både på mödrar och små barn organiseras av Lighthouse Relief. En organisation som grundats i Sverige men som har volontärer från i stort sett hela världen. Deras första uppgift var att ta hand om de flyktingar som kom till Lesbos. Nu finns de i tre läger i Grekland och ägnar sig också åt att rensa Lesbos stränder från flytvästar och gummibåtar. Detta för att ön åter skall kunna bli det turistparadis det förut varit känt som.

Tillbaka i Sverige känns Grekland så långt borta men samtidigt kan jag inte längre förtränga den verklighet så många människor lever i. Nåt de inte behövt göra om vi i Europa kunde enas om att alla "dra vårt strå till stacken". Grekland är inte ett land som har resurser till att ta hand om 80000 flyktingar under en lång tid och att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet känns som "ur askan i elden".

Våra politiker skulle behöva bo en vecka i ett av dessa flyktingläger. Kanske skulle de då ta andra och bättre beslut om andra människors liv istället för att bygga "murar" kring sina länder. En sak vet jag iallafall och det är att den politiker som vågar stå upp för våra medmänniskor, flyktingarna, kommer att få min röst i nästa val.

 Container fylld av material för barnens undervisning och lek.

 Kvinnornas område dit inga män är välkomna. Här kan kvinnorna få råd av specialister på barn- och mödravård.

Bland magnolia och persikoträd

Det här fotot är taget idag i vår trädgård i stan. Det är en typisk innergård mellan en massa kedjehus och förråd. Här försöker jag knäcka växtzonerna. Egentligen är det zon 3 men mellan husen säkert bara zon 2. Vore det söderläge skulle jag tro att vi skulle närma oss zon 1 men vi har norrläge och inte särskilt mycket sol.
Persikoträdet på bilden har burit frukt vart enda år. Visserligen bara ett fåtal persikor men mycket goda. I år är det en rekordstor blomning och tack vare att våren väntat med att anlända blommar trädet sent vilket innebär fler insekter och mindre risk för att blommorna ska frysa. Jag älskar verkligen de här blommorna. Färgen är så intensiv och blommorna något större än körsbärsblom.

Den vita magnolian har en egen historia. Jag fick den i födelsedagspresent för många år sedan och satte den i stugan vid sjön. Där åt rådjuren upp både knoppar och en del grenar under flera år. Ett år lyckades jag få se en knopp nästan utslagen och hoppades på att den och de övriga två skulle ha slagit ut nästa gång jag kom dit. Det hade de kanske gjort om de inte innan dess blivit rådjursmat.
När vi sålde stugan grävde jag upp plantan och tog med den till trädgården i stan. Där växte den till men förra året frös knopparna och det blev inte en enda blomma. I år har den klarat sig bra och jag kan nu räkna till dryga tiotalet blommor. De är riktigt stora men jag vet inte vilken sorts magnolia det handlar om.

Så här ser blomman ut rakt framifrån. Knoppen skiftar en aning i rosa men blomman är helt vit. Säker för rådjur är den i alla fall där plantan står nu.

Just nu är marken täckt av stora hundtandliljor. Jag är så förtjust i dem och har försökt att få även andra hundtandliljor att trivas hos oss. Hittills har det inte fungerat särskilt bra vilket är lite underligt med tanke på hur bra den här sorten trivs. Kanske var även den lite svårflirtad i början. Det minns jag faktiskt inte för det var många år sedan jag planterade de första. Nu finns den i massor. Intill magnolian hittade jag en med lite avvikande färg idag. Jag har planterat en annan sort där men förra året kom det bara upp några blad. Bladen var lite mindre än på den vanliga och så är de även i år. Färgen på blomman är mycket ljusare och även blomman är mindre. Jag ska leta bland bilder på hundtandliljor och se om jag kan hitta den.

Min sköna plats där jag kan sitta och njuta av både magnolia och persika. Om några veckor kommer vinet att hindra utsikten men tills dess njuter jag av mina blommor och känner det som om jag skulle befinna mig mycket längre söderut.

Ond rygg och nässelsoppa

Vi börjar med ryggen! Om det är nåt min rygg inte gillar så är det när jag tar fram lövkrattan och ger mig på löv och barr här på landet. I stan äger vi inte en räfsa ens. Där finns inget att kratta och det är verkligen skönt. Här däremot finns det både det ena och andra efter vintern. och det handlar också om rätt många kvadratmeter att kratta. Det skulle ha ha gjorts i lugn och ro när vi ar här förra gången. Då hade jag en vecka på mig att bli klar. Jag hade till och med räknat ut hur mycket jag skulle kratta var dag för att hinna utan att jäkta. Den veckan ägnade jag åt att ha maginfluensa i tre dagar och sitta inne och titta på regnet som öste ner i tre dagar. Sista dagen hann jag kratta en liten bit innan vi åkte hem.

Det kändes verkligen som om jag behövde åka hit och ta igen det jag missade den gången. Tre hela dagar har jag på mig och det innebär att jag har krattat hela dagarna i två dar nu. Vilket innebär en rygg som låst sig och som inte ens blev bra av en lång promenad. Då återstår min stenhårda säng där jag ligger nu och skriver. Jag är rätt nöjd i alla fall för det mesta är krattat och i morgon kan jag ta det lite lugnare och hålla mig i den sista men hopplösa rabatten. Den som aldrig brukar bli rensad före midsommar! Här täcks all jord av ett lager mossa under vintern. Bor man i skogen är det inte lätt att hålla undan skogen och mossan trivs i vår barrskog. Naturligtvis ligger det ett lager barr i alla rabatter också. I den här rabatten trivs också gökärt, starr och maskrosor men allra mest smultron. De trivs för övrigt i hela trädgården och om jag inte rensar bort dem tar de över helt. Det blir en bra dag i morgon för när rabatten är rensad och klar kommer det att synas att jag ägnat mig åt den. Kanske kan jag hitta nån växt jag glömt att jag planterat under all mossa och alla barr. Nån krattning blir det inte förrän ryggen mår bra.

Dagens lunch! Vilken lyx att gå ut och plocka sin lunch. I dag blev det nässelsoppa kryddad med de första ljuvliga vitlöksbladen och lite andra kryddor från trädgården.Till detta lingondricka från höstens skörd. Rädisorna är tyvärr köpta eftersom de egna precis grott. Att sen få sitta ute i solen och äta gör att allt smakar så mycket bättre. Nu ska nässlorna få vara i fred någon vecka så att de växer till sig och kan användas till nässelvatten att gödsla tomatplantorna med. Här månar vi om våra nässlor eftersom en grusgrop inte direkt är deras naturliga växtplats. De första fick vi med hönsgödsel som fick från en hönsgård. Jag planterade dem vid komposten och nu sköter jag om dem riktigt noga för att kunna äta av dem och använda dem som gödning.

Nästa gång får det bli soppa av kirskål som jag hittar vid en gammal ödegård. Den växten klarar jag mig utan i trädgården!

Nu ska ryggen få vila och eventuellt kommer John Blund alldeles snart. I morgon väntar en solig vårdag!

Inget blir som man tänkt sig men bra ändå!

Kom hem från en vecka på landet alldeles nyss. En vecka som inte blev det jag tänkt mig. Visserligen fick jag en dag när vädret var perfekt för att jobba ute. Ingen sol så jag satt dubbelvikt över rabatter med löv, mossa och lite ogräs. Jag planerade som vanligt hur veckan skulle se ut för att jag skulle hinna hela trädgården med alla rabatter och även kratta löv och den mängd med tallbarr som alltid täcker allt efter en lång vinter. Utan problem skulle allt bli klart så att jag nästa gång kunde börja städa växthuset och så de grönsaker jag inte höstsått. Det skulle till och med bli tid över för promenader och solande.

Att planera är väl bra men verkligheten blir ofta helt annorlunda. Så även den här gången. Dag två och tre låg jag till sängs i magsjuka, dag fyra och fem mådde jag pyton men var uppe och gick lite då och då. Dag fem började regnet som sen fortsatte hela dag sex. När vi sen dag sju åker hem sken solen och krafterna hade återvänt! Lite fick jag gjort men mycket återstår till nästa gång vi kommer. Skönt att ingen tar jobbet från mig!

Mina älskade snöklockor! Sådda för många år sedan och nu är det äntligen flera blommor. Förra året blommade de inte alls utan man såg bara några "tussar med blad". I år är det tre blommor men också enstaka blad som antagligen är små lökar som kommer att blomma nästa år. Som jag längtat efter detta. Kanske kan mina barnbarn i en framtid glädja sig åt en matta med snöklockor?

Detta tror jag är primula japonic som jag sådde för några år sedan. Det kan också vara ättlingar till en köpt primula. De blommar alltid samtidigt som snödropparna.

Här hemma har blomningen kommit igång ordentligt. Jag tycker allra bäst om de blå irisarna som nu också slagit ut i norrläge.

Om vistelsen på landet blev en flopp började det inte mycket bättre här hemma med skattebesked om att jag har många tusen att betala. Jag gillar det inte men inser att jag betalt in för lite under året som gått. Alltså inget att klaga över. Fast visst känns det lite konstigt dagarna efter att vi hört om alla Panamamiljonerna. Tur att mina tusenlappar hamnar rätt så småningom!

Som ett fantastiskt "plåster på såret" blev det stora tunga paketet från Gudrun Sjödén! Dottern deltog i en tävling innan jul där man kunde vinna ett "stort"presentkort till någon man tyckte var värd detta. Hennes motivering måste ha gått hem för hon vann det och sen fick jag detta som ett tack för barnvakteri. Så fantastiskt att kunna välja och vraka bland de mest fantastiska kläder och saker till hemmet. Jag har sugit på den karamellen i flera månader men efter påsk bestämde jag mig och i morse, alldeles lagom till vi kom hem, fick jag meddelande om att paketet låg och väntade på mig.
Ibland när man beställer grejer blir man besviken . Det blev inte jag den här gången!
Här kommer ett litet smakprov på det jag fick för mitt presentkort.

Löparen Papaya skall ligga på det mörkgrå bordet på landet. Dit får kanske blockljusen följa med för de stämmer bra i färg. Fast innan jag lägger på löpare får jag allt lov att stryka den!

Mer Papaya! Jag föll direkt för tillbringaren och i verkligheten är den ännu vackrare än på bilderna på nätet. Vilken tyngd den har och ett mönster som är precis lagom. Till tillbringaren finns glas i lite olika färger och mönster. Jag valde samma mönster och ofärgade precis som tillbringaren. Glasen har samma tyngd och kommer att stå stadigt. Jag längtar efter sköna dagar då jag kan svalka mig med ett glas citronvatten efter en stund i odlingarna. Är kvällen sval passar den cerise koftan perfekt. Vilken kvalité! Du ser lite av den i hörnet av bilden ovan.
Blir du nyfiken tycker jag att du ska kolla in dessa saker och massor med andra härliga kläder och föremål på www.gudrunsjoden.com. Jag lovar att det blir en njutbar stund!

Nu ska jag diska glasen och tillbringaren och förpacka dem inför nästa resa till landet. Det är där de hör hemma!

Två stickade kuddar

När händerna vill göra nåt men inspirationen inte finns till nåt större projekt letar jag bland gamla mönster och restgarner.
Till uteplatsen i stan behövdes en stor go kudde. Inget skulle passa bättre än en stickad i oblekt ullgarn med flätmönster. I garnlådan hittade jag 3 hg tretrådigt ullgarn och på nätet ett mönster från Drops. Framsidan är fylld av flätor och baksidan är mosstickad. Storleken är 50x50 och för att få kudden lite pösig la jag in två innerkuddar. Nu är den perfekt att vila huvudet mot och den pryder sin plats också.

Vårt barnbarn som älskar Mumin fyllde tre förra veckan. Han skulle få en mysig kudde med muminmotiv. På nätet hittade jag en bild som jag skrev ut i lämplig storlek.

Kudden skulle vara rosa eftersom han älskar den färgen. Bland alla mina suvar trodde jag att jag skulle hitta ett lämpligt tyg men det enda rosa var alldeles för tunt. När sömnen inte ville infinna sig under natten låg jag och funderade på hur jag skulle göra med kudden. Visst kunde jag köpa ett lämpligt tyg men det tar emot när jag har så mycket liggande i garderoben. Då slog mig tanken att jag skulle sticka en kudde. Rosa garn fanns det massor av så material till kudden var klart. Sen funderade jag länge på hur jag enkelt skulle överföra bilden jag hade till ett mönster i rätt stickfasthet. Tidigt på morgonen steg jag upp för nu hade jag lösningen och då var det lika bra att starta direkt. Födelsedagen var på lördag och nu var det redan onsdag. Att sy en kudde skulle gå på nån timma men att sticka skulle ta mycket längre tid.

Jag startade med att leta reda på en lagom stor innerkudde. Den enda jag hade hemma var 35x35 vilket var en perfekt storlek.Sen ritade jag av Mumin på 5 mm rutat papper. Jag hade redan ett stickat plagg i det garn jag skulle använda och kunde kolla stickfastheten där. Antalet maskor på 10 cm skulle fungera bra däremot skulle Mumin bli väldigt tjock och kort om jag inte ändrade antalet varv. Det skulle fungera om jag ökade med ett varv vart tredje varv. Jag ritade upp mönstret på nytt på ett rutat papper. Det blev en mycket långsmal Mumin och det kändes lite oroligt innan jag såg att mönstret fungerade. För att göra det enkelt för mig blev baksidan enfärgad i mosstickning.

Som vanligt var det svårt att få själva Mumin riktigt bra. Det är lite för många maskor i samma färg och många varv slutar och börjar på samma sätt. Jag tycker att det inte gör så mycket att Mumin blir lite "upphöjd" men snyggt är det inte. För att markera Mumin sydde jag med svart runt om och markerade även detaljer på det sättet.

Födelsedagsbarnet var iallafall nöjd och kudden hamnade nästan direkt i hans säng. Kanske får jag träffa på den här hemma när ägaren övernattar hos oss. 

Återvinning igen!

Trots det svala och blåsiga vädret har jag börjat förbereda vårt s.k. uterum för varmare tider. Nåt ute-rum är det egentligen inte under största delen av året. Det har varken dörr eller fönster och är alltså rätt öppet men när sommaren kommer vaknar de två vinrankorna och täcker både väggar och tak. Då är det en härlig plats att vistas på soliga dagar. Norrläge innebär mycket skugga men också svalka heta dagar.
Under flera år har vi haft svarta och svartmönstrade kuddar och dynor. Nu har jag tröttnat på svart och under vintern har jag funderat på vilka färger det skulle bli den här gången. Jag tänkte mig pastellfärger och hade närapå börjat klippa till kuddtyget när jag gick igenom de lakan och gardiner jag fått av min syster för att klippa matt-trasor av. Bland dem låg det ett tyg som inte alls skulle fungera som trasor eftersom det inte var helt i bomull och också rätt glest vävt. När jag fick syn på det tyget visste jag precis hur det skulle se ut i uterummet i sommar - marint tema naturligtvis. Jag är väldigt förtjust i färgkombinationen blått-rött-vitt. Det ser så rent ut tycker jag och det behöver vara något som inte är för rörigt där ute eftersom det är en hel del möbler och kommer att vara en del krukor med växter också.
Tyget fick alltså bli till ryggstödskuddarna och det räckte också till en extra kudde. Allt material till kuddarna fanns hemma. Knapparna hittade jag i knapplådan där jag samlat knappar som blivit över när jag slängt plagg eller klippt trasor av dem. Banden blev över när jag kantade en julduk för många år sedan och kuddarna är samma som jag klätt om flera gånger nu.
Till dynan har jag faktiskt köpt ett tyg. Jag hade svårt att komma på vilken färg, om det skulle vara mönstrat och vilken kvalité det skulle ha men under en sömnlös natt läste jag om en kvinna som sydde väskor av jeans. Naturligtvis skulle det fungera bra med ett jeanstyg. Utslitna jeans fanns det massor av - de skulle bli till nåt nån gång! Först tänkte jag faktiskt klippa isär dem och sen sy ihop för att få till överdrag till dynan men när jag granskade jeansen mer noga såg jag att de var så olika i färg och också väldigt olika slitna. Det skulle bli alltför rörigt så jag bestämde mig för att kosta på ett nytt tyg. Vilket var lättare tänkt än gjort. De två affärer som säljer tyger säljer mest inredningstyger så jag var osäker på om jag skulle kunna få tag på nåt i stan. Jag var beredd på att behöva beställa tyget men i andra affären jag kom till fanns en stuvbit som visserligen var 20 cm för kort. Jag skarvade i båda ändarna för att inte få en skarv en bit in på dynan. Nu ligger skarvarna bara 10 cm från ändarna och där kommer de att döljas av kuddar och en pläd.

När allt kommit på plats var jag riktigt nöjd. Nu återstår en innerkudde till den kudde jag stickat och sen det stora jobbet att måla om svarta möbler till vita och klä om sitsarna i ett smalrandigt blå-vitt-rött tyg. Det är också en stuvbit jag hittade när jag köpte jeanstyget.

Med  mycket jobb men för en liten kostnad får vi en "ny" uteplats i sommar. Det känns skönt att kunna ta till vara det som redan fanns och ändå förändra till nåt man är nöjd med.

När allt är klart kommer mer bilder. Då kanske värmen kommit så att jag kan ställa ut de växter som skall få ha sitt sommarviste i "uterummet". Det är ändå de som ger rummet den rätta känslan!

Glad Påsk!

Kallt och blåsigt men nu är det faktiskt påsk! Det känns lite konstigt med en hel del snö kvar i trädgården men så är det ju med påsken. Vissa år har vi suttit ute och ätit påsklunchen andra år snöar det. Lite tråkigt är det sådana här år för man kan inte fixa så mycket i trädgården. Jag brukar göra några krukor till påsk. I dem sätter jag vårblommor av olika slag men i år blev det bara de frosttåliga penséerna och minipåskliljor.
Detta att få börja plantera utomhus är lika efterlängtat varje år. Just nu och några veckor framåt njuter jag mer än någon annan tid av trädgården här i stan. Jag har satsat på vårblommande växter och buskar som blommar under sensommar och höst. På det sättet blir trädgården nästan självgående och jag behöver inte tänka på den under sommaren när jag är på landet.
Än är det inte mycket som blommar. Snödropparna är bra igång, krokus och iris börjar komma upp men än får jag allt vänta ett bra tag på mina älsklingar - hundtandliljorna! När de blommar har jag svårt att lämna trädgården. De är så ljuvliga!

Nu väntar en helg med temperatur strax över noll grader och med lite blåst och mycket moln. Det blir att njuta av påskkrukorna genom fönstret.

En skön helg önskas från en som längtar efter värme och vår!

På Gymmet

Jag går på gym! Hade någon sagt till mig för 5 år sedan att jag skulle göra det hade jag klart deklarerat att det är något av de sista ställen man skulle kunna träffa mig på.

Sedan drygt tre år är det dock en verklighet. Det började med att en kompis berättade att hon hade anmält sig till ett gym som låg i den stadsdel hon bor och inte alls långt från mitt hem heller. Hon beskrev det så målande och eftersom hon varit av samma åsikt som jag innan lyssnade jag verkligen på henne. Jag hade inte en aning om att det fanns ett gym där och inte heller hur ett modernt gym fungerade.
Min erfarenhet var mycket begränsad. Två "gym" har jag vistats i. Det första kallades inte gym utan styrketräningslokal, och det var också så det fungerade. Det var en lokal under omklädningsrummet i badhuset i den stad jag växte upp. Där fick vi friidrottare träna styrketräning, vilket var nytt på slutet av 60-talet. Vi trängdes med tyngdlyftare och atmosfären var därefter. Inget ont om tyngdlyftare men som tonårig tjej kändes det både förnedrande och inte så välkommet. Vi fick för det första gå genom deras omklädningsrum för att komma till träningslokalen. Gissa om vi alltid gick flera tillsammans. Säkert var det en jobbig situation även för dem. Att sen behöva be om hjälp med att ta bort de tunga vikterna de lagt på skivstängerna för att själv sätta dit några få kilo kändes inte alltid så roligt. Mycket stön och skrik fick vi också stå ut med. Trevliga var killarna ändå och det var verkligen inte deras fel att den enda lokal vi hade att träna i skulle vara den här.
Att det var så nytt med den formen av träning gjorde också att vi inte hade kunskap om hur vi skulle lyfta och vilka rörelser som verkligen var nyttiga för oss. Mitt ryggont härstammar med stor säkerhet från den här tiden.

Nästa gym för min del var något som jag som kommunanställd fick förmånen att träna i. Där fanns erfarna tränare och dit kom man inte med några tighta träningskläder i prisklass högre. Jag trivdes väldigt bra där och hade verkligen god hjälp av den träningen jag gjorde där. Både kondition och styrka hade försämras när jobbet tog allt mer tid. Tyvärr växte gruppen som ville träna där snabbt och när man fick köa för redskapen kändes det inte lika roligt att gå dit längre.

Detta var många år sedan. När kompisar beskrivit hur bra det varit att träna på "Friskis och svettis" och andra liknande föreningar har jag stått emot och sagt att jag får min träning genom att jobba i trädgårdarna. Att gräva ett potatisland ger väldigt allsidig träning. Att klippa enorma gräsmattor i olika plan ger både kondition och styrka och att skotta snö lär vara väldigt jobbigt. Egentligen var det rädsla och olust som styrde mig från gymmen.

När jag slutade jobba trodde jag att jag skulle bli väldigt fysiskt aktiv men märkte snart att det var svårt att motivera sig att ta den där härliga långa promenaden som jag sett framför mig att jag skulle göra var dag som pensionär. Sen sålde vi ena trädgården och det var den som verkligen gett mig styrka och kondition. Jag var alltså motiverad för att hitta en bra träningsform när min kompis berättade om "sitt" gym. Så motiverad att jag redan dagen efter ringde dem och bad att få komma och titta på hur jag kunde träna där. Vi bokade ett första möte rätt snart. Jag fick då beskriva min situation och varför och hur jag ville träna. Det kändes väldigt bra att gå från detta möte med en snygg ryggsäck med gymmets namn på och många kronor fattigare. Ändå blev det billigare än jag räknat med eftersom jag kunde välja mellan olika alternativ av träning och olika tider för träningen. Jag var inställd på att träna ensam och inte på kvällar. Inga gruppaktiviteter för mig. Det passar inte mig alls så all spinning och liknande kunde vi bortse från direkt. En tid med en PT hade vi gjort upp. Hon skulle hjälpa mig med lämpliga övningar och introducera lokalen för mig.

Vad spänd jag var på detta möte. Att som drygt 60-åring komma in i en lokal full med vältränade 20-åringar i supersnygga träningskläder kändes inte så bra direkt. Nu blev det inte så heller. Vi träffades vid halv 11 och då var lokalen inte så full och de som var där såg inte speciellt vältränade ut. Vad det gällde klädvalet kunde jag se alla möjliga stilar. Min T-shirt och gamla tights var inte alls fel.

Vilken lokal vi kom ut i! Jag såg bara en massa underliga apparater huller om buller och fasade för hur detta skulle sluta. Det sista jag ville var att försöka fundera ut hur jag skulle använda de där monstren som stod framför mig. Löpbanden såg farliga ut. Som tur var stod några cyklar vid en vägg. De skulle jag nog våga mig på. Så mycket kunde en träningscykel väl inte ha utvecklats sedan jag använde dem senast.

Min gulliga TP kollade upp att jag klarade övningarna och bestämde hur mycket belastning jag skulle ha. De apparaterna jag skulle använda var inte så komplicerade utan bara nån enstaka inställning skulle göras. De stod också lite för sig själv i en ring så jag behövde inte ut i myllret av monsterapparater. Jag fick mitt träningsprogram och vi kollade omklädningsrummen och hur jag skulle ta mig in dit de tider jag ville träna. Med mitt lilla kort var det bara att komma nästan hur tidigt jag ville. Att jag sen kunde avsluta med bastubad var ett stort plus.

Nu har jag tränat där i nästan fyra år. Vissa perioder har det blivit långt mellan träningarna. Som den här vintern då jag dragits med envisa förkylningar. Andra perioder har jag tränat minst två gånger i veckan. Tidigt på morgonen och ibland har jag varit helt ensam i den stora salen.
Jag håller mig till samma övningar hela tiden. De passar mig och kräver precis lagom av mig. De två senaste vintrarna har jag också vågat mig upp på löpbandet. Det har verkligen varit en succé. Jag trodde inte att det skulle passa mig att springa på ett band men jag har fått ändra uppfattning. Jag njuter av att det är utan ojämnheter och att jag kan ställa in farten på bandet. När jag springer ute blir farten på benen ofta för snabb och så orkar jag inte så långt. Här förstör inte väder och vind möjligheten att gå snabbt eller att jogga. Nu känns det nästan som om tiden på löpbandet är den verkliga träningen jag gör.

Jag är så nöjd med mitt gym. Aldrig är det trångt och mycket oväsen och jag känner att jag passar in för inte är jag äldst och jag kan komma dit och träna i vika kläder jag vill. Det har blivit en plats jag kan längta till när jag är på landet. Jag tror att jag kommer att fortsätta den här träningen i flera år framåt för jag känner verkligen att den är bra för både kropp och humör.

Utmanande stickning

När jag åkte till landet fanns inget handarbete som var lämpligt att ta med sig hit och sen hem på buss. I bland alla restgarner hittade jag 3 hg tretrådigt svenskullgarn. Jag har länge funderat på att sticka en kudde med flätmönster och tyckte att det var ett lämpligt projekt för veckan här.
Snart hittade jag ett bra mönster på garnstudion.com. Den kudden är visserligen stickad i Alaska men när jag stickade ett prov kom jag fram till att med stickor 4 skulle min stickfasthet stämma med den i Alaska. Så långt var allt gott och väl.

Så skulle jag skriva ut mönstret. Jag och skrivaren har inte haft nåt med varandra att göra på mycket länge och den datorn som skrivaren är kopplad till är mycket gammal och oerhört långsam. Jag insåg snabbt att detta inte skulle fungera. Det gjorde inte så mycket eftersom jag skulle ha tillgång till min dator hela tiden på landet.

Redan första kvällen började jag nysta upp garnhärvan. Där kom första strulet. Jag hade tagit några meter av härvan någon annan gång och inte varit särskilt noga när jag gjorde i ordning den efteråt. Det var inte mycket trassel men tillräckligt för att jag skulle bli irriterad.
Den irritationen blev inte mindre när jag skulle läsa mönstret. Massor med små rutor med streck hit och dit. Om jag inte stickat massor med liknande mönster förut hade jag nog gett upp. Svårt är det inte men att ha koll på vilket varv man är på när man läser från en dataskärm är besvärlig. När jag använder pappersmönster brukar jag ha en linjal som jag flyttar fram varv för varv. Då vet man direkt var man är.
Efter fem varv var jag beredd att ge upp. Inget varv är likt det andra. Nej det stämmer ju inte men en rapport är 24 varv och mönstret sträcker sig över 82 maskor. Jag vet att jag så småningom kan sticka nästan hela varv utan att kolla på mönstret men det krävs  rätt många varv innan det fungerar.

Nu har jag stickat i fyra kvällar och hunnit 39 cm av de 48 jag skall sticka innan jag skall sticka mosstickning på baksidan av kudden. Nu börjar det fungera riktigt bra och det är rätt typiskt att det bara återstår 9 cm nu när det går så bra och är roligt att sticka. Jag behöver bli klar med de 9 cm innan jag skall åka buss hem. Den resan tar många timmar och då vill jag gärna använda tiden till att sticka. Och då vill jag inte sticka mönstret med alla flätor utan bara den enklare mosstickning.

Väl hemma blir det nog ett besök i min garnaffär för att köpa garn till en tröja i liknande mönster för trots alla problem är det väldigt roligt att sticka flätor. Men då får det bli ett hederligt pappersmönster som jag kanske till och med förstorar för att få det ännu enklare och roligare att sticka.

Mönstret till kudden heter Drops 117-50 och finns på www.garnstudio.com

Solsken

Ibland skiner solen och allt känns plötsligt fantastiskt. Idag är det nästan en sån dag. Solen döljs tidvis av lätta moln men solens värme kan vi ändå känna. Det är den första riktiga vårdagen och humöret stiger mycket efter några tunga dagar.
Termometern stannar på +12 grader och det tär ordentligt på snötäcket. Man kan nästan se hur snön smälter och på några få ställen dyker gräsmattan upp. Nu väntar jag på att få syn på någon liten snödroppe. Hemma i stan blommade de redan i början av februari. Kanske finns det blommande snödroppar under snötäcket här också!

Påsken närmar sig och trots att vi inte kommer att tillbringa den här har jag påskpyntat lite. Några fjädrar i ris och våra kära påskhönor pryder altanen. Plötsligt försvann vinterkänslan och det blev mycket trevligare att sitta där i solen när altan inte var helt öde.

Innan vi åkte hit köpte jag en bok med trädgårdsprojekt på bokrean. I den hittade jag ett perfekt projekt för mina betongägg som hittills mest rullat runt på en hylla i växthuset. Med lite fingerfärdighet, klippet från vinrankan, björkris och skägglav tillverkade jag ett litet bo för dem. Nu ligger de i boet och väntar på att kläckas!

I höstas sådde jag penséer som kom upp väldigt fint. När sen kylan kom i januari stod krukorna oskyddade och mådde inte särskilt bra. Nu har jag räddat de som såg hyfsade ut och satt dem i solen. När vi reser härifrån skall de få "bo" i stugan.

Där skall också tre av mina stora fuchsior få vänta på sommaren. För att få hit alla krukor som övervintrat i stan måste vi börja köra hit dem så här tidigt. Jag har också tagit med de sådder som skall vara i kyla en period. I stugan blir det kyligt men inte frost (hoppas jag) och med solens hjälp får växterna sköna dagar i de stora fönstren.

I morgon väntar en ny dag med vårvärme. Kommer jag att hitta den första snödroppen då tro?

Sorg över Europa

Sedan ett drygt halvår tillbaka går mina tankar ständigt till den grekiska ön Lesbos. I september åkte en av våra döttrar dit och blev kvar där. Hennes bilder och ord därifrån påminner mig dagligen om vilken bedrövlig värld vi lever i. En värld där vi tror oss ha rättighet att mota bort människor i nöd. Människor som flytt från ett land de älskar. Där de lämnat vänner, släktingar och älskade ägodelar för att söka ett tryggare liv i Europa. Anledningen till flykten kan vara olika. Anledningen är i alla fall så stark att man kan lämna allt för att ge sig ut i en osäker och farlig flykt. En flykt med ett slut som man inte vet något om.

De senaste dagarna har vi hört om försök att lösa denna flyktingström. Lösa den på ett sätt som inte berör oss. Vi skall lämna över ansvaret till ett land som själv har massor av inre problem. Ett land där flyktingarna inte har nån framtid. Där ska de bo i flyktingläger i väntan på att deras eget land skall bli säkert att flytta tillbaka till. Men för hur lång tid vet ingen. Är det ett år eller 10 år - det kan ingen besvara inte ens de som är orsaken till att man flytt. Tron på en snar lösning påminner mig om en bok jag nyss läste där en soldat i andra världskriget tar farväl av sin familj med orden "kriget tar slut om nån månad och då är jag tillbaka". Vi vet alla att de månaderna blev till många år. Risken är att det blir likadant med de här oroligheterna.

Hur många barn ska växa upp i de blivande flyktinglägren? Hur ordnar man med skolor för dem. Kommer det att finnas möjlighet för studier efter den grundläggande skolan? Får barnen möjlighet att leka, utforska och framför allt kommer de vuxna orka ge dem allt det barn behöver av närhet, glädje och trygghet?

Idag såg jag ett filmklipp med barn som busar med den som filmar och barn som leker trots lera och regn och en miljö där barn inte borde få tillbringa sin tid. Hur länge kommer de att leka och busa? När kommer deras ögon inte längre stråla av lekfullhet och bus?

Kom problemen för nära oss när vi plötsligt fann att vår trygga tillvaro skulle delas av några tusentals främlingar? När våra egna barn skulle dela klassrum med barn som kom med båtar över ett farligt hav? När vi skulle dela våra städer och samhällen med människor med annat språk och annan kultur? När vår välfärd blev hotad? Har vi glömt bilden av den döda pojken på stranden?

För ett tag sedan hittade jag material från en studiedag om invandring. Det var från tiden med oroligheter i forna Jugoslavien. I det materialet låter man oss fundera på hur vi skulle göra om det vore oss det gällde. Om Sverige av någon anledning skulle bli omöjligt att leva i. Var skulle jag söka mig? Hur skulle jag bli bemött i det land jag önskade mig till? Hur skulle jag leva i det landet? Skulle något land överhuvudtaget ta emot mig och min familj?
Denna övning gav en liten uppfattning av hur det kan vara att leva som flykting. Det var nämligen inte alls säkert att jag skulle kunna välja och vraka bland mottagande länder och inte mycket av det gamla livet skulle finnas med mig i mitt nya hemland. Skrämmande men som tur är nån verklighet för mig idag.

Inte för mig men för tusentals andra. Människor som vi kallar våra medmänniskor men som vi inte tillåter att komma in i vårt land. Plötsligt blev våra länders gränser så viktiga. Gränser som vi förut jobbat för att ta bort.

Jag ser bilderna, läser texterna och blir mer och mer sorgsen. Hur skall detta få ett slut om vi bara stoppar huvudet i sanden och tror att nån annan skall lösa problemet så långt från oss som möjligt! Vad kommer att stå i historieböckerna om den tid vi lever i och hur kommer våra barnbarn att döma oss?
Mina tankar går till alla de som ger av tid och kraft i sitt oavlönade arbete på stränder och i flyktingläger. De är vår tids hjältar!

SNÖ

Tänk vad härligt det hade varit om dagens väder hade inträffat lagom till julen! Då längtade jag efter snö och minusgrader. Idag snöar det och det verkar kunna bli en hel del de närmsta dagar. Vintern är alltså inte slut än. Fördelen med detta är att vi säkert kan få en fin senvinter. Jag gillar verkligen att se hur snön sakta smälter bort soliga marsdagar.

När vi kommer hem till stan i morgon kanske det är dags att plocka fram skidorna igen. De ställde jag undan förra veckan. Då hade de bara använts en enda gång den här vintern. Vi får se kanske kan det bli några fina skidturer i marssolen.

I morgon väntar stan och en massa sådder som förhoppningsvis grott medan vi varit borta. Hit kommer vi tillbaka en gång till innan påsk. Då får vi nog skotta snö!

Marsväder och lite annat

Jag har alldeles nyss kommit hem från min morgonpromenad. Idag hann det bli förmiddag innan jag kom ut och det beror nog på att inte vädret lockade ut mig direkt. Idag skiner inte solen! Nu är det plötsligt typiskt mars istället för härliga senvinterfebruari. Disigt och några minusgrader - det är inte så jag vill att marsvädret ska vara.

Väl ute var det egentligen riktigt skönt. När det inte blåser är två minusgrader OK och att det trillade ner isbark från träden gjorde inte nåt alls. Inte bländades jag av solen heller. För första gången  sen vi kom till landet kunde jag gå ut utan solglasögon och var inte det minsta trött i ögonen när jag kom hem. Och väl hemma kunde jag sätta mig i värmen i köket och ta en kopp kaffe. Jag slapp krångla med att flytta stolen i solen och hitta nåt bra att ställa kaffekoppen på. Det var alltså inte ett dugg synd om mig.

Visst vill jag ha solen tillbaka men det gör inget om den dröjer några dagar. Den kommer bara vara ännu mer välkommen. Det är detta som är så fantastiskt med att leva här i Norden. Vi har alla slags väder och även om vi ibland får vänta länge på dagarna med vackert väder kan vi alltid vara säkra på att de kommer så småningom.
Vi får också lära oss att planera för annat väder än det vi har just nu även om det ibland kan vara svårt. Hur många gånger har jag inte kommit hit till landet med alldeles fel kläder. Jag kan ha lämnat stan en dag med värme och sol med kläder i packningen som passar till det vädret. När det sen blivit regnigt och kallt medan vi varit här har jag varit helt fel klädd.
Efter några år lärde jag mig att alltid se till att det fanns kläder här som passar alla slags väderlek. Det fixade jag genom att ta med de kläder som började se lite slitna ut eller som jag inte trivdes så bra med hit till landet. Jag byggde upp en garderob som visserligen inte var särskilt fin men som klarade av alla slags väderlekstyper.
Nu har jag kommit ytterligare ett steg genom att inte flytta kläder hit. När något blivit slitet här har jag köpt nytt och tagit hit. Idag är min garderob hemma i stan och här rätt lika. Det händer faktiskt att jag köper två av samma slag när jag hittar nåt jag gillar riktigt mycket. En del kläder hamnar här för att de är perfeka att ha när jag jobbar utomhus. Då kan ett par slitna jeans eller en jacka som inte är så snygg längre få flytta med från stan. Det viktigaste är att det alltid ska finnas kläder här för alla tillfällen. Numer består min personliga packning när jag åker hit i stort sett av dator, mobil och litteratur.

Men nu tillbaka till marsvädret. Än kan jag inte se mycket till vårtecken här. Visst kvittrar fåglarna lite mer än förra gången jag var här men snötäcket är tjockare och temperaturen lägre. Så här kan det få fortsätta nån vecka till men sen vill jag allt ha lite mer vår. I mitten av mars vill jag ha barmark så att jag kan börja städa upp efter vintern. Då ska jag också kunna sitta i solen och klippa matt-trasor.Nu är det alltför kallt för sånt. Blir det soliga dagar kommer solen också att värma upp min vävstuga så att jag kan göra i ordning mattväven som väntar på att solvas och skedas. Det längtar jag efter!

Det blev inte så mycket om vädret men än har bara en halv dag gått av månaden mars. Än hinner det bli både snöstorm och solskensdagar. Det är tur att vi inte kan förutse vädret så långt fram. Då finns fortfarande hoppet kvar.

Nu ser jag att solen nästan bryter genom dimmolnen. Dags att sluta och klä på sig för en stund ute kanske.

Februari - nästan slut!

Januari är den hemska månaden som aldrig tar slut. Februari däremot är kort både i antalet dagar och i känslan. Idag borde det vara sista februaridagen men eftersom det är skottår finns det ännu en februaridag att njuta av innan min älsklingsmånad mars börjar.

Det har varit en vädermässigt bra februari. Jag gillar verkligen vintern, i alla fall de år det är snö och hyfsat kallt. Så mycket snö har det inte varit men rätt många dagar med sol och kyla. När jag var på landet senast hade jag några riktigt fina dagar och nu när vi är tillbaka igen är det så underbart fint februariväder. Det är vecka nio, d.v.s. den vecka vi hade vinterlov när vi jobbade. Jag minns år då vi knappt varit utomhus p.g.a. dimma eller regn och år då det varit 20 grader kallt. I år har det hittills varit precis perfekt med kalla nätter och dagar med sol då temperaturen nått upp mot 5 plusgrader. Det har blivit många timmar i solen och en hel del långa sköna promenader. Snö finns det men inte mer än att det går lätt att promenera. Lite för lite för att åka skidor tyvärr.

Än dröjer det innan jag kan börja inspektera mina höstsådder. Här har solen ännu inte kommit åt mitt på dagen men om några veckor kommer nog snön att ha fått gett vika.
Jag sådde en hel del grönsaker i höstas och nu är jag allt bra spänd på om fröerna klarat vintern. Det finns frön till en ny sådd i vår om det skulle ha misslyckats. För mig passar det bra att så sent på hösten eftersom det är en lugn tid medan våren däremot är riktigt "stressig" då så mycket skall göras.Jag väntade länge på att kylan skulle komma så att jag kunde så. Ändå hann spenaten gro vilket den inte skulle få göra. Och då är den sådd i november, längre kunde jag inte vänta eftersom jag sen inte var i stugan så mycket och det lätt kunde ha blivit tjäle när jag kom tillbaka.

Nere vid sjön ligger isen tjock men snön har smält i den sköna solen. Här har jag min älsklingsplats under vårvintern. Mellan dessa stora stenblock är det oftast vindstilla.Här skiner solen när den försvunnit uppe vid stugan. Här kan man se solen gå ner bakom skogen på andra sidan sjön  och då blir det riktigt kallt här. Det dröjer innan det blir dags att ta ett kvällsdopp i solnedgången.

Snart är det mars och jag ser fram mot att njuta av några härliga soldagar då också - här eller i stan. Då blir solstunderna på baksidan av huset i stan längre och framåt slutet av månaden får vi även en stund sol frampå sena eftermiddagen.
Härliga vårvinter!

Min uppstammade fuchsia

När jag kom hem till stan efter en vecka på landet möttes jag av denna skönhet. Det är mitt i februari men fuchsian är full i blom och knopp. Det är inte längesedan jag beskar den och den visar sin tacksamhet genom att sätta en massa knopp. Detta trots att den står både varmt och mörkt.

Jag har haft många uppstammade fuchsior genom åren. Det är enkelt att "tillverka" dem genom att låta ett skott få växa på höjden samtidigt som man hela tiden plockar bort alla skott som kommer på huvudstammen. När stammen blir tillräckligt hög toppar man den och så bildas det en krona. Det kan dröja nåt år innan stammen blir stabil. Det beror på vilken slags fuchsia man stammat upp. Bäst är naturligtvis de högväxande med stabila grenar men jag har också stammat upp vekare sorter. Allra bäst tycker jag om de småblommiga sorterna men just nu har jag ingen sån. Kanske dags att starta en nu uppstamning.

Det skall bli spännande att se hur den här kommer att blomma i sommar. Kanske får jag vänta lite på den riktiga sommarblomningen när den lagt kraft på att blomma mitt i vintern.

Nya tag!

JANUARI - vilka olika tankar denna månad ger under olika tider på året.

Sommar: Januari är vit och härligt kall. Skidor, apelsiner och massor av tid att mysa vid tända ljus och en härlig kopp te.

Höst: Januari är grå men ändå med lite lyster. Under januari vänder vi mot ljusare tider. Kanske har den efterlängtade snön kommit och mycket tid tillbringas ute i solen som blir varmare för var dag.

Vinter: Januari är svart! En månad som aldrig verkar ta slut. Pengarna är slut. Orken är slut. Viljan är slut. Julen och andra fester är slut. Ett stort mörker ända fram till de sista januaridagarna när man äntligen kan se slutet på detta årligen återkommande "helvete". Detta trots att månaden innehåller allt det som man såg fram mot under sommaren. För visst är det vitt och kallt. Skidorna kan användas, apelsinerna är både billiga och goda och tiden att mysa finns.
Varför kan man inte njuta av detta då? Jag vet inte men det är samma sak varje år hur jag än förbereder mig för januari med positiva tankar och massor av bra uppslag på saker att göra.

Den här januarimånaden blev inte alls vad jag tänkt mig. Som vanligt!
Jag hade planerat att ta itu med ett av våra rum. Där står några möbler som borde målas om och väggarna skulle få en upprustning. Jag var verkligen sugen på att ta itu med detta. Vad händer då?Jo, precis det vanliga under januari. Orken att starta projektet finns inte. Jag skjuter upp starten dag för dag. "Bara det blir lite ljusare...." och "Jag börjar till veckan när jag har hunnit ...."

Jag kom inte igång den första veckan, inte den andra heller och den tredje veckan låg jag febrig och förkyld!
Nu har det gått tre veckor och rummet står precis som förut. Nej, det stämmer inte egentligen för jag har faktiskt möblerat om lite och plockat bort en massa prylar. Barnbarnen har fått rumstera om där och alla deras leksaker finns i det rummet nu. Det fungerar bra.

Planerna har förändrats. Rummet får vänta till lite senare i vinter eller kanske till och med till i vår när jag kan måla möblerna utomhus.
När jag började flytta om i rummet var jag tvungen att ta itu med en massa papper och böcker. De skulle flyttas till övervåningen men för att de skulle få plats där var en utrensning där tvungen att genomföras.
Jag har rensat ut massor av böcker som jag aldrig kommer att läsa en andra gång. De får gå till loppis och kanske glädja nån annan. Trädgårdstidningar och andra tidskrifter som jag sparat för att de innehåller nåt jag vill spara har jag bläddrat igenom och klippt ut det som jag vill ha kvar. Det blev en hel del men när jag gjorde en andra sortering slängde jag åtskilligt.

Nu är jag nästan klar och plötsligt fick allt plats. Jag har haft högar av dåliga samveten som nu ligger i kassar för att köras till återvinning och loppis.
Kvar finns recept som skall provas. För att få finnas kvar krävs att receptet fungerar och att jag inte har just det receptet nån annanstans. Det blir en spännande tid när alla recept skall provbakas eller provlagas.

Handarbetsbeskrivningar har jag slängt i massor. Inte kommer jag att sticka eller sy allt detta! Jag som inte hinner med alla projekt jag själv kommer på. Bara det allra vackraste får finnas kvar. Den högen blev verkligen inte stor.

Ännu mindre blev inspirationshögen. Den innehåller bilder jag kan få idéer från. Bilder jag njuter av och som kan få mig att komma på nya idéer. Den högen är den jag ska satsa på i fortsättningen. Vad glad man kan bli av en bild av en rabatt fylld av solrosor och så mycket som poppar upp i huvudet av att se den!

Nu när det mesta är ordnat och bara min "tyggarderob" återstår har jag startat en del projekt. Min man önskade en "rånarluva" för att kunna gömma sig för de fåglar han ska fotografera. Han påstår att fåglarna inte blir rädda om de inte ser ansiktet. En liten springa för ögonen fick det bli och två nystan skräpgarn försvann den kvällen.
Nu har jag startat ett lite större projekt. Jag har tänkt sticka en tröja eller väst av resterna av alla tunna strumpor jag stickat de senaste åren. De flesta går i lila nyanser och några gröna skall jag nog få att passa in. Jag har bara precis startat och vet inte riktigt vad det kommer att bli. En bild på en tröja var starten. Den var delvis gjord av stickade rutor. Rutorna är stickade inifrån och utåt, nåt jag aldrig gjort förut. Än är det bara en massa idéer. Jag stickar några rutor till innan jag bestämmer mig för hur slutprodukten skall se ut. Återkommer!

Nu skall jag ta ut en banankaka ur ugnen. Receptet är från min mors samling av urklipp. Kanske just det hon använde. Det verkar lovande. Kakan har jäst upp bra och snart skall den vara klar. Kanske får just det receptet leva vidare - kanske hamnar det i papperskorgen.

Idag skiner solen och ute är det nära -15. Kanske är januari inte så hopplös. Visst det är 21 januari idag. Typiska tankar i slutet av månaden.

Pelargonsticklingar i krukor av tidningspapper

Äntligen har jag kommit igång med förberedelserna för sommaren. Efter flera dagars pappersstädning gav jag mig själv "lov" några timmar. Trots nära 20-graders  kyla kändes det lite vårlikt när jag tittade ut genom fönstret och såg vintersolen stråla. Man kan ju tänka bort kylan när man står inomhus bredvid ett element!

Jag har visserligen en massa små krukor men de är så grunda och de kommer att behövas när jag skall skola ut tomatplantor och andra växter som skall sås lite senare. När jag hittade en beskrivning på hur men gör papperskrukor utan den där dyra trägrejen tänkte jag iallafall prova om det fungerar.

Jag vill ha krukor som passar i kött-trågen som jag har massor av. En gammal flourtablettburk passade perfekt.

Först vek jag ett blad från en tidning dubbel. Jag valde ett papper som blev lagom högt när jag vek det dubbelt.
Jag vek ner ett av hörnen så att det vikna slutade ca en cm upp.

Sen börjar jag rulla in burken från den ovikta sidan. Som avslutning viker jag in papperet i botten och tejpar noga.

Dags att ta ur burken och placera krukan i plast-tråget. Sen fyller jag med sandblandad jord ända upp och trycker till jorden lite innan jag fyller upp igen. Sticklingen sticks ner och jorden pressas ihop igen. Lite sand kring sticklingen skall göra att den rotar sig fortare. Sätt det fulla tråget i en plastpåse

Vattna och ställ med bra undervärme ovanför ett element. Var försiktig med solljuset!

Nu är det bara att vänta och hoppas. Lite tidigt är det än men mina sommarsticklingar har växt sig så stora att de behöver toppas för att bli knubbiga. Säkert kommer jag att behöva toppa dem en gång till innan de skall ut på sommarbete. Skulle någon stickling inte ta sig så kommer fler chanser!

Varg

Finns det något annat djur som kan orsaka mer gräl och ovänskap som vargen. Människor som har precis samma åsikter i andra frågor kan stå för helt olika idéer om vargens vara eller inte vara. Själv är jag i grunden positiv till varg men kan förstå att andra som lever med varg inpå sig kan "hata" den. Speciellt om man råkat ut för angrepp på sin älskade kompis, hunden, eller de gulliga fåren i hagen intill huset. Jag kan också förstå oron när man släpper ut sina barn att leka där det dagarna innan gått vargar förbi huset.

Jag är alltså delad i frågan om vargjakt och hur många vargar som skall få finnas i vårt land. Trots detta är jag oerhört intresserad av vargen och önskar att nån gång i livet få se en varg som lever  frihet så nära mig att jag kan se den i ögonen. Min tro är att den har gula lite lömska ögon som skall se rakt igenom mig. Hittills har jag inte lyckats komma så nära nån varg. Jag har inte ens sett nån varg utanför djurparker.

Dessa spår mötte oss när vi kom till landet dagarna innan nyår. De gick i utkanten av gården men just då började det mörkna så vi fick vänta till dagen därpå för att kunna utforska spåren och spåra dem framåt och bakåt.
Trots ca 10 graders kyla var vi tidigt uppe för att starta spårningen.
Vi började med att följa spåren framåt. Det verkade vara en stor ensam varg. Hans spår gick efter en gammal väg. Den följde han i ca 100 m innan han svängde av ut i en granplantering. Där ville vi inte tränga in oss utan vi valde att gå en väg som vargen borde korsa längre fram. Det visade sig stämma och sen hade vargen följt vägen i nära en kilometer innan han genade genom en del av skogen med stora klippblock och stenrösen. Vi fortsatte vägen istället och ungefär där vi trott att vargen skulle komma ut på vägen hittade vi hans spår igen. Tyvärr korsade han bara vägen och fortsatte ut över åkrarna. Vi fick ge upp och valde att vandra hemåt och spara fortsättningen till dagen efter.

På eftermiddagen spårade jag bakåt ensam. Vargen hade innan han kom fram på vår gård korsat en annan gård och innan dess gått över vår lilla sjö. Jag kunde se var han gick "i land" och tänkte starta spårningen där. Landvägen dit är det dryga kilometern, över sjön bara några hundra meter. Isen höll visserligen för en stor varg men jag vågade inte utmana och försöka ta mig över den vägen. Det behövde jag inte heller eftersom jag visste var han gått i land. Det var alltså inte svårt att hitta spåren igen. Även på den här sidan av sjön valde han att följa vägen. Inte helt visade det sig för där vägen går runt en stor grushög väljer han att gå rakt över högen. Inte helt lätt att ta sig upp där men för honom verkar det gå bra. Själv valde jag vägen!

Sen följer han vägen tills vi kommer till en korsning. Här trodde jag att han skall fortsätta rakt fram men istället svängde han precis åt det håll jag borde gå för att komma tillbaka hem. Jag hade tänkt släppa honom om han hade fortsatt rakt fram men nu fick jag möjlighet att fortsätta spårandet ytterligare någon kilometer tills vi kom fram till ett gammalt torp.

Här händer något konstigt! Plötsligt går ett spår ner mot några åkrar. Ett spår som går ihop med det spår jag följer. Här verkar det ha gått två vargar! Den nya vargen har lite mindre spårstämplar och den svänger alltså av så att "min" varg fortsätter ensam resten av vägen mot vår stuga.
Nu måste jag se var de kommer ifrån. Hittills har min varg gått på vägar jag känner till och hela tiden åt rätt håll för att jag som spårar skall komma hem igen. Så kan det inte fortsätta så länge till. Det stämmer. De två vargarnas spår kommer från grannbyn. Jag följer dem bakåt några hundra meter men blir tvungen att sluta när jag kommer fram till ett stort vindfälle. Där kan jag inte ta mig igenom medan tydligen vargarna inte har haft några problem med det alls. Spåren försvinner in bland nedfallna granar och tallar och nu är det dags för mig att lämna min varg. I morgon skall jag försöka att hitta spåren där de försvann ner över åkrarna för att se vart han var på väg!

Morgondagen visade sig bli en härligt solig dag och jag njöt av att få ge mig ut och spåra min varg.  Jag hann gå långt innan jag hittade spåren. De kom över ett hygge, korsade vägen jag gick på och fortsatte in i skogen mellan stora stenblock. Jag valde att sluta spåra eftersom jag skulle ha haft stora problem att följa spåren bland alla dessa klippor och stenar. Jag vet ju var vargen tog vägen och eftersom en varg kan förflytta sig över stora arealer skulle jag ändå bli tvungen att släppa den så småningom. Jag fick chansen att följa den i dryga milen och tycker nog att jag lärt känna den rätt bra under de nära två dagar jag följt den. Men nog saknar jag den viktigaste biten - den att få se den också. Men vem vet kanske står den en dag framför mig på nån av mina promenader i skogen. Jag längtar och hoppas. Hoppas också att jag inte skall drabbas av rädsla utan kunna njuta fullt ut av det vackra djur den är. Tills dess får jag nöja mig att spåra den.