Restgarnssockor

Såna här lådor finns det sex av i vår övre hall. De är alla fulla med restgarner i olika grovlekar och kvalitéer.

I höst har det minskat lite i just den här lådan då jag stickade vantar och sockor till romska barn i Makedonien. Jag kan se att det minskat men för att bli riktigt nöjd behöver mycket garn försvinna. Nu till jul passar jag på att sticka restgarnssockor till den del av familjen som skaffat ett torp under hösten. De är verkligen inte vana kalla golv eftersom de bor  ett hus som värms upp med golvvärme.

När man skall sticka nåt av restgarn infinner sig alltid frågan om garnet kommer att räcka. Det blir ännu mer problematiskt när man skall sticka två likadana som med sockor och vantar. I höst har jag kommit på hur jag skall göra för att slippa ha de funderingarna i huvudet när jag stickar. Då har det blivit mycket roligare att sticka.
Så här gör jag:

 Det enda du behöver är en bra hushållsvåg och gärna då en digital. och så massor med restgarner naturligtvis!

1. Jag väger en annan stickad socka i ungefär samma kvalité och storlek som den jag tänker sticka. Själv har jag mycket garn lämpligt för stickor 3 och 3½. Det mesta är i 75% ull.

2. Sen väger jag det garn jag valt ut och kollar om det väger två ggr den socka jag vägt.Gör det inte det plockar jag in en färg till.

3. Dags att nysta upp så att jag får två nystan av varje färg. Innan jag startar väger jag nystanet och försöker sen att nysta upp två lika stora nystan. Kontrollväg.

4. Som avslutning kollar jag vad ett nystan av varje färg väger för att vara säker på att det skall räcka när jag stickar.

I det här läget funderar jag på hur jag skall randa. Eftersom jag vet hur mycket varje färg väger kan jag göra en randning som fungerar.

Här har jag stickat klart en socka och precis börjat på nästa. Jag fick rätt mycket kvar av alla färger när jag gjort klar den och räknar med att få ungefär lika mycket kvar när jag stickat den sockan. Jag använder inte de små nystana utan lägger undan dem.

Dags för nästa par sockor. Nu är det bra att det finns två lika stora nystan kvar för de färgerna skall jag använda i detta par för att få slut på dem. Jag behöver några nya färger och nystar upp dem och kontrollväger så att detta skall räcka. Här kommer det att bli smalare ränder av tre färger och bredare av de grå och vita.

Bara att sätta igång då. Det finns massor av garn som väntar på att få bli sockor som skall värma frusna fötter. 

December - en fantastisk månad

Så blev det då december i år också! Lite oväntat var det efter en oändlig höst som inte verkade vilja släppa taget. Sol och värme har vädret bjudit oss på och jag har njutit av hösten mer än jag någonsin gjort. Tänk att kunna sitta ute och fika i solen i slutet av november! Det har jag gjort vid åtskilliga tillfällen i år.
Men så kom då vintern när det bara var någon vecka kvar av november. Ena dagen var det höst och så dagen därpå full vinter.Jag var på ett skönt höstbesök i Skåne och åkte ner i 10-gradig värme. Innan jag reste hem hann temperaturen sjuka ner under nollan till och med nere i "södern". När jag vaknade dagen efter i min egen säng var det redan full snöstorm i Skåne och min kära kusin som jag besökt skottade snö från gård och platt tak. Här uppe fick vi ingen snö och bara någon dag senare var det lika varmt igen.
Nu har december börjat med någon minusgrad och även om vi inte har nån snö här känns det ändå som vinter. Få se hur länge det håller sig så. Det verkar vara riktig varm luft på gång. Nu var det inte vädret jag tänkt skriva om utan december!

För mig har december en särskild plats bland årets månader. Inte bara för att den är den sista i raden av månader och inte heller för att den innehåller julhelgen. Nej det är nog de långa sköna kvällarna och det jag fyller dem med som gör december till den härligaste av månader. När jag jobbade var december så stressig! December och maj är de jobbigaste månaderna som lärare. Har men sen egna barn byggs stressen på ordentligt. Så mycket som skall fixas och så många måsten! Sen tar allt slut den 24:e och man har ingen ork kvar för att kunna  njuta av julen.

Sen jag lämnade jobbet har jag verkligen upplevt andra sorters december. Nu njuter jag av julmusik, att förbereda julklappar till barnbarn och födelsedagspresenter till alla barn och barnbarn som råkar fylla år mellan lucia och slutet av januari. Jag bakar och förbereder julmat i lugn och ro och njuter verkligen av att stå där i köket och pyssla. Just nu verkar december oändlig men jag vet att tiden kommer att rusa även i år. Jag skall försöka att inte hänga på stressen utan säga nej när jag känner att julfriden är hotad.

I år kommer vi att vara "dagis" åt en ettåring några dagar i december och det är nåt jag ser fram mot. Hon är naturligtvis helt ovetande om vad december innebär men nog skall hon få vara med och baka lite hon också. Hennes lite äldre bror tänker jag låna några dar för att pyssla och baka med. En tur till tomteskogen får det allt bli också.

Mest skall jag ändå njuta av att bara vara. Det är ett slitet uttryck men det säger så mycket. Bara vara är vad jag vill vara nu i december. En stund i soffan med julskivor, lite god mat och ett härligt handarbete räcker för mig. Naturligtvis tillsammans med ett antal tända stearinljus och gärna med en katt i knät.

Kan man ha det bättre? Hur stor del av världens befolkning har lyckan att få njuta av lugn och trygghet som vi i Sverige? Mina tankar går ofta till dem som nu är på flykt undan terror, och förföljelse eller naturkatastrofer och resultat av vårt sätt att använda jordens resurser. Vem har sagt att just jag skall få leva detta härliga liv? Det gäller att ta till vara på den möjligheten och värdesätta det man har.

Inga recept eller stick- och virkbeskrivningar idag men en bild på resultatet av ett besök i garnaffär i Skåne. En verkligt rolig "klänning" att sticka blev det och en uppskattad present.

Sommaren är slut!

Sommaren är iallafall slut för mina fuchsior som nu måste in i stugvärmen. Jag åker bort nästan en vecka och väderrapporterna hotar med rejäl frost i slutet av veckan. Det känns lite tungt att ta in de stora krukorna. På två sätt! Visst de är tunga men det är också beviset för att nu är det vinterhalvårets början. Det här ögonblicket har jag lyckats skjuta framför mig i flera veckor nu. De klarade den första frosten bra men jag vågar inte hoppas på att det går lika bra den här gången. Jag får glädja mig åt att de fått vara ute många veckor mer än de brukar.

Nu återstår att hitta bra plats åt alla dessa stora plantor inomhus. Jag har klippt in plantorna mycket men även då tar de stor plats. Rummet där de flesta brukar stå är just nu i kaos eftersom jag har en massa färdiga saker till årets julmarknad liggande där. Men de sakerna skall bort innan första advent. Sen skall det finnas plats för alla fuchsior så att de får bra temperatur och mycket ljus i några ( 5 mån) framåt. Detta för att de sen skall ge lika mycket glädje under nästa sommar och höst. Kanske kan det se så här fint ut då också!

Min lilla insats till att förbättra världen

Det lät allt bra stort - detta med att förbättra världen. Lite stämmer dock och en insats är det. Inte har den krävt mycket av mig men den har gjorts med hjärtat.

Det är inte mycket jag kan göra för att förbättra världen men jag försöker leva efter mottot "att det lilla jag kan göra ändå betyder nåt för nån". Jag tror nog att min insats hjälper nån och för mig är det nog.

Med hjälp av stickor, garn och härlig egen tid i massor är lite vantar och sockor nu redo för turen till Makedonien där de skall få värma romska barn som inte ens har kläder att hålla sig varma med nu när vintern kommer.

Tänk vad skönt för mig att kunna använda mina restgarner till något vettigt. Målet i fortsättningen är att inte samla för mycket garn på hög utan sticka något av resterna så fort jag fått ihop tillräckligt för ett par vantar eller sockor. Då kommer det att finnas ett lager att ta till när de behövs. Sen slipper jag alla dessa små nystan som bara ligger och ger mig dåligt samvete.

Dags att ta itu med lite större projekt inför julmarknaden på landet. När den är över kanske det kan bli några julklappar och födelsedagspresenter till familjen också.

Bärplockning 10:e november

Jag har sagt det förut och säger det igen. Tiden är ur led!
Idag kunde jag äntligen plocka mina älskade tranbär. Jag älskar tranbärssylt! Egentligen smakar sylten nästan som lingonsylt men det finns nåt i smaken som tilltalar mig väldigt mycket. Sen är det naturligtvis lite speciella med att gå på en mosse sen höst och plocka bär. Så här sent har jag verkligen inte tänkt att plocka mina tranbär men av olika anledningar har jag inte kommit iväg förrän idag.
Frosten var sen i år och tranbären skall vara "frostnupna" för att få rätt smak, Sen var det älgjakten som la hinder i vägen. Man går inte gärna ut i skogen när jägarna vill ha lugn och ro och inte vill jag bli förväxlad med en älg heller. När jakten lugnat ner sig satte en besvärlig förkylning stopp för bärplockning. Hosta och feber är inte så bra att ta med sig ut på myrarna.

Det hann alltså bli 10:e november innan jag kom ut i skogen. Solen sken och termometern visade hela +8 grader. Det var vindstilla och min lilla tjärn låg spegelblank. Hit hittar inte så många bärplockare så här får jag ha mina bär i fred. Jag hade hört av andra att tranbären var mycket fina i år och att det fanns gott om dem. Det hade jag konstaterat när jag plockade hjortron. När det kom så mycket emellan mig och bärplockningen hade jag nästan gett upp hoppet att få några bär och jag var allt bra deppig över att missa bären just i år när det verkade som om man kunde hitta mer än nån enstaka deciliter som är den vanliga mängden jag får med mig hem.
Runt tjärnen går en spång och jag vet sedan tidigare var jag kan hitta bär. Och visst hittade jag bär! Massor! Jag kan inte säga att det var rött av tranbär men där jag brukade hitta nåt bär här och där kunde jag nu plocka i flera minuter. Bären är rätt små så det tar tid att få ihop en liter. En liter blev målet. Det fick räcka trots att det fanns mycket mer bär. Att gå i solen var visserligen skönt. I alla fall ett tag men snart nog kändes det allt bra kyligt. Speciellt om fötter och händer. Vantar är inte att rekommendera när man plockar tranbär. Miljön är fuktig och fötterna blir snart kalla i gummistövlar. Jag var lite orolig för att förkylningen skulle blomma upp igen när jag blev kall om fötterna. Det fick räcka med en liter, så mycket har jag aldrig plockat förut.

Väl hemma kokade jag sylten direkt. Det går åt en hel del socker för att få den riktigt god. Inte så att den blir söt utan så att smakämnena kommer fram ordentligt.

Fyra små burkar blev det. De skall jag gömma undan ordentligt! Bara vid speciella tillfällen får de komma fram.

Nu är det nog slut på bärplockandet för i år i alla fall. Kanske plockar jag den sista svampen i morgon. Jag såg en del trattisar på vägen till tranbären. Trattkantarellsoppa är inte dumt, eller hur!?

Sista höstjobben

Nu är jag tillbaka på landet igen för att klara av de allra sista höstjobben och förbereda för advent och jul. Vaknade till regn och grårusk som rätt snart gav med sig för uppehåll och solglimtar. Att man kan njuta så av några minuters sol är svårt att förstå med tanke på alla soliga dagar vi haft i höst. Kanske är det för att man vet att stunderna bara blir färre och kortare ju närmre jul vi kommer och att det än är långt till det vänder mot ljusare tider.

När regnet gav sig gick jag ut i den höstlika trådgården och började tömma balkonglådor och pelargonkrukor. Det kändes inte så jobbigt att slänga stora och fina pelargoner som blommade på komposten. De har verkligen fått leva länge och i fönstren i stan står "avkommor" från dem och borgar för att jag skall kunna pryda trädgården med pelargoner nästa år också.

Jag klippte ner de sista fuchsiorna så att de inte skall ta så stor plats när de så småningom måste plockas in. Än ett tag kan de nog stå ute för det verkar inte bli några minusgrader den närmsta tiden.

Törnrosas kjortel får stå kvar. Den blommor fortfarande och har växt en hel del sedan jag var här senast. Det är nog en av de tacksammaste växterna jag vet. Från de pyttesmå fröna jag sådde i februari har hela den här växten utvecklats på 8 månader. De gror sakta och det blir aldrig många plantor. Sen händer inte mycket förrän de varit utplanterade i några veckor. Före midsommar var det bara några stackars små "lianer" som klättrade försiktigt i växtstödet och nu ser man inte stödet alls och plantan täcker en del av taket. Till nästa år skall jag så fler frön och hoppas på att få så många plantor att de räcker till trädgården i stan också.

Dagen avslutades med att jag gjorde i ordning belysningen i växthuset. Det behövs några ljuspunkter runt omkring i trädgården den här tiden då allt är så mörkt och dagarna så korta. Kanske kan vi sitta där och äta nån kväll när vädret är OK.

I morgon väntar lövkrattning. Jag skall bara kratta kring stugan så att vi inte drar in så mycket löv och så att jag får löv till att skydda en del växter i rabatterna. Resten av krattningen får vänta tills i vår. Här blåser löven från skogen in i trädgården när det är snöfritt så jag får ändå kratta flera gånger i vår.

Det har varit en skön dag för att jobba ute. Nu väntar en stickning och en bra bok så det gör inte nåt att det redan är mörkt fast klockan bara är drygt 16..

Dagens försök att minska matsvinnet

Jag gillar att ta vara på rester och alla delar av växter. Får jag kokt potatis över en dag kan de bli till potatisbullar nästa dag, sista biten på osten river jag och fryser in eller skär till fåglarna o.s.v.
Det är egentligen bara fantasin och lusten som sätter stopp.

Idag promenerade jag och yngsta barnbarnet till vår lilla kvartersaffär för att köpa frimärke. Alldeles innanför dörren kan man ofta hitta varor som närmar sig "bäst före datum". Där kan man göra fynd! Inte för att jag är snål utan för att känna att den varan jag köper kommer i alla fall inte att slängas.
Idag låg där massor med påsar med ekologiska bananer som såldes för halva priset. Bananerna hade små bruna fläckar och i kassan påstod man att de inte går att sälja till fullpris då. Själv tycket jag bäst om bananer som är  väl mogna. Med hem kom naturligtvis en påse med sex stycken helt ätliga bananer.

I fruktskålen låg redan flera bananer. Alldeles för många för att jag skulle hinna äta upp dem och de sex nyköpta innan de var alldeles för mogna. Det fick bli banankakor istället. Nåt gott till kaffet på fars dag skulle jag ändå fixa innan helgen.

Så började då letandet efter bra recept. I min egen handskrivna receptbok fanns den mjuka banankakan jag brukar göra. Där kom två bananer till användning. I den skall det också vara filmjölk. Det hade jag inte nån men däremot turkisk yoghurt som började bli gammal. Bra då kom den till användning också.

Det här kakan bjöd någon på när jag jobbade mitt första år, 1972 lär det ha varit. Den innehåller havregryn, olja och farinsocker vilket gör den både mäktig och lite tung i konsistensen. Bananerna är mosade och de och apelsinskalet som man river i ger en härlig smakkombination.

Nu fanns det ytterligare fyra bananer att ta om hand. Efter en hel del letande hittade jag ett havremuffinsrecept i boken "Smaker från Saltå kvarn". Det skulle inte vara banan i de muffinsen men jag skivade två bananer och stack ner skivorna i muffinsen innan jag gräddade dem. Muffinsen innehåller både kanel och hackad choklad. Både två smakerna passar bra till banan. Det skulle också vara hasselnötter i dem men dem bytte jag till solrosfrön. Ett byte jag ofta gör då det är både billigare och faktiskt lika gott.

 Jag använder silikonformar men har bara 12 st så oftast får jag ta till pappersformar också.

De sista två bananerna fick hamna i min vanliga Fyriskaka från "Sju sorters kakor". Det är ett recept jag ofta återvänder till. Enkelt och oftast blir det mycket lyckat. Fast det händer att jag förändrar det
lite för mycket och får ett annorlunda resultat än jag tänkt mig. Det ändringar jag gjorde idag fungerade bra tycker jag. Jag tillsatte ca en halv deciliter kakao till smeten och bytte ut mjölken mot sur grädde. Även det nåt jag skulle fått slänga om jag inte bakat av den. Istället för äppelskivor la jag skivad banan tätt uppe på kakan innan jag gräddade den.

Kakan är bakad i en återanvänd folieform. Tar man bara ur kakan innan man skär kan man använda formen många gånger. Miljövänligt!

Nu har jag provsmakat alla tre sorterna och blev nog mest nöjd med "Fyriskakan". Den påminner lite om kladdkaka, en torrare sån. Jag skulle tro att det är bananerna som gör den så saftig.

En lyckad dag med tre sorters kakor tack vare en påse med bananer som kanske hade slängts annars. Samtidigt fick jag bakat till Fars dag!

Strövtåg i hembygden 1

Så blev det nu äntligen av! I minst 20 år har jag sagt eller tänkt samma tanke var gång vi åkt under en bro utanför min gamla födelsestad - nån gång skall jag vandra i min gamla skog och se om jag fortfarande känner igen mig. Så tänker och säger man ofta men av någon anledning blir det sällan av.
När jag slutade jobba bestämde jag mig för att ta itu med alla dessa "nån gång ska jag ...". De första åren som ledig klarade jag av rätt många men väldigt många fanns kvar. De senaste åren har jag varit lite dålig på att göra saker som bara jag är intresserad av. Jag har tänkt men det har bara blivit tankar. Sånt är inte bra för man känner att tiden rusar utan att ge mycket tillbaka.

Den här underbara hösten har jag ändå lyckats göra en del av mina önsketurer. Vädret har tvingat fram uteaktiviteter och nu när jag är i stan blir de vanliga promenaderna snart lite långtråkiga. Snart är allt som hänt de månader jag varit på landet betraktat och något nytt måste till för att roa mig.

I går bestämde jag mig för att den där turen som jag så länge velat göra nu äntligen skulle bli av. Ingen annan i familjen har något intresse av att vandra där eftersom bara jag har minnen därifrån. Jag tycker också att det ofta ger mer att besöka barndomstrakter ensam för att få minnas i lugn och ro. Jag beslutade mig för att ta bussen tidigt till födelsestaden och att sen vandra förbi mitt gamla hem upp mot skogen. Jag skulle försöka att hitta de stigar jag gått som barn och ung.

Vädret var underbart när jag steg av bussen, sol från en molnfri himmel och 9 grader varmt, bättre kan det knappast bli i början av november.
Vägen från stationen upp till mitt gamla hem är mycket likt sig. De gamla trähusen och trädgårdarna är visserligen mycket prydligare och vägen är nu asfalterad.
Däremot är mitt gamla hem helt annorlunda, annan färg och utbyggt åt alla håll och kanter. Inte heller trädgården är sig likt. Det är många år sedan mina föräldrar flyttade från huset och därför besöker jag sällan den här delen av stan.
Så kommer jag fram till första målet som är Hembygdsgården dit vi ungar ofta drog oss för att leka på de öar som bildades när bäcken vindlade sig fram. Där är det sig likt bara mycket mer välskött. Inte alls samma fantasieggande miljö för dagens ungar. Inga täta buskage att gömma sig i men bra promenadvägar för gamla fötter. Allt är mycket välskött och besöksvänligt.

Den gamla kaffestugan har fått lämna över serveringen till en stor byggnad som verkar vara öppen året runt. När jag var barn var här bara servering under helger och sommartid.

Nu ska jag försöka ta mig upp i skogen. Från Hembygdsgården kunde man gå en bred stig upp i skogen. Den stigen hittar jag inte. Jag antar att den gick ungefär där det idag går en väg. Skogen finns däremot kvar men gränsar till ett bostadsområde där det förr var ett grus- och sandtag.
Efter en del letande hittar jag till slut platsen för ett av mitt livs första minnen.

Här var förr en stor glänta i skogen. Vid ena kanten fanns en stor sten där man kunde sitta i solen. 1954 flyttade min familj till den här delen av stan och den första turen upp i skogen gick hit. Mamma och pappa bar min lilla syster i en "lift" medan jag, 4 år, fick promenera själv hit upp. Det är nog ungefär 2 km från huset vi bodde i. Detta minne är så klart att jag minns precis hur det kändes i solen och hur god den varna chokladen i termosen var. Nu finns ingen att dela minnet med. Min syster var för liten för att minnas det tillfället däremot lär hon precis som jag ha massor av minne från platsen och den stig som passerar precis förbi och som fortfarande finns kvar.
Den kände jag som min egen ficka. Där vandrade vi tidiga vårhelger, letade svamp på hösten och skidade vintertid. Från 1954 fram till 1969 var detta min skog. Här tränade jag kondition långt före joggingvågen. Det var skönt att kunna "gömma" sig i skogen när man tränade löpning.
Känslan finns kvar och när jag vandrar vet jag precis vad som väntar bakom nästa sväng.

Den här stigen är en genväg men en mycket brant sådan. En höstdag 1965 var jag och min far ute och letade kantareller och var på väg mot ett av våra svampställen när pappa plötsligt tar tag i mig och pekar upp mot höjden. Där stod två stora djur! Mina två första älgar! Då var det sällan man såg älg och vi stod där länge och beundrade dem.

Idag genar jag inte utan tar den långa vägen upp för backen. Det är en rejäl höjd och jag minns fortfarande hur slut jag var när jag lyckades jogga hela vägen upp. I dag är det en helt annan fart men pulsen ökar allt bra mycket trots den lugna farten.
Så här långt minns jag stigen väldigt väl. Resten av rundan är inte lika lått att minnas. Kanske har man ändrat den eller annars är det skogen som inte är sig lik.

Efter fem härliga kilometer hamnar jag uppe vid Kvarndammen. Där lärde jag mig simma på 50-talet och där tillbringade jag många kvällar med kompisar vid "minigolfbanan!
 Mycket är sig likt däruppe men en sån här höstdag är det verkligen folktomt. Jag letar upp en bra plats för att fika i solen och hamnar uppe vid golfbanan och Sågarbostället som förr var vandrarhem men nu tydligen säte för en av stans idrottsföreningar.

Jag vandrar vidare till badplatsen. Där var förr en härlig sandstrand med massor med sand att leka i. När jag kom hem från simskolan fick jag skaka ur all sand från kläder och skor innan jag gick in i huset. Nu finns inte mycket sand kvar utan där finns istället en fin grön gräsmatta!

När jag gick i fjärde klass hade vi en lärare som ofta var borta och veckorna innan sommarlovet fick vi en vikarie som jag avgudade. Hon hade precis tagit studenten och skulle börja på folkskoleseminariet när hösten kom. Hon tillhörde de lärare som såg sina elever och mig såg hon trots att jag var både blyg och tystlåten. Veckorna med henne, en oerfaren 19-åring, blev ett lyckligt minne från skoltiden. Det jag minns bäst är utflykten upp till Kvarndammen där jag och en kompis fick gå och köpa glass åt henne. Som tack bjöd hon oss på varsin glass. Jag minns fortfarande hur den smakade, den dubbla hallonisglassen, och lyckan när hon talade om att de tre glassarna var en till henne och varsin till oss flickor och inte till de två andra lärarna som var med. Vilket vi hade trott när hon bad oss köpa tre isglassar.
En underbar människa som utan att hon visste det blev en förebild för mig genom mina nära 40 år som lärare!

Kiosken finns fortfarande kvar fast nu är det inte kiosk längre.

Sista målet är det område ovanför vårt hus som kallades Hagen. Vår tomt gränsade till ett obebyggt område där det fanns fotbollsplan, gungor men framför allt massor av mark där vi ungar kunde leka. Vintertid fanns där möjlighet att "störta nerför branta backar". Tyckte vi då i alla fall! Nu kändes inte dessa backar  så särskilt branta och farliga. 

Annars är mycket sig likt men många av de spännande ställena med högt gräs, buskar och träd är borta och har fått lämna plats åt klippta gräsmattor. Glädjande är att de klippor där vi lekte att vi bodde och där vi lekte låtsaslekar fortfarande finns kvar.

Så är min vandring slut. Dags att lämna den här delen av stan. Jag har verkligen njutit av de här timmarna och många gamla minnen har "poppat upp". Lycklig sitter jag sen i bussen hem och bestämmer mig för att snart besöka andra gamla älsklingsplatser. Det finns så många platser kvar att återse och så många minnen att plocka fram. 

Tiden är ur led.....

Kanske inte tiden är ur led men vädret är det definitivt.
Idag, 30 oktober står fortfarande mina stora fuchsiakrukor kvar ute, luktärtorna blommar som bäst och vinet är fortfarande inte skördat. Och så här verkar det fortsätta ett bra tag framöver.

Allhelgonahelgen har ibland inneburit första snön som legat kvar mer än några minuter. Jag har varit med om snöstorm så att det varit snödrivor utefter landsvägen och år då det regnat och blåst varenda dag under höstlovet. I år njuter jag av att kunna sitta och njuta av solen den korta stund den visar sig mellan husen. Kanske får vi detta i utbyte mot en kall vår och kylig försommar. Jag ser det hellre så än att skylla på den globala uppvärmningen.

På söndag skall i alla fall vinet skördas och druvorna krossas. Sen skall jag sätta en sats vin och hoppas på att det inte blir helt odrickbart. Om det skulle bli det har jag ändå haft nöjet av att följa vinets utveckling under några månader och sen kunna bjuda på "Husets vin" sent i vår.

Fuchsiorna får dock stanna kvar ute tills temperaturen sjunker lite till. De är lite tråkiga att trängas med inne i huset så var dag som går utan att jag behöver ta in dem känns som en seger. Tiden innan de får flytta ut igen är lång. Det brukar inte vara dags förrän i mitten av maj!

Nu kommer en helg som enligt vädergubbarna skall bli grå och mild men vad gör det så länge det inte snöar.
God Helg!

Ett hekto garn

Tänk vad mycket det kan bli av ett hekto garn plus lite svarta restgarn! Det melerade garnet är Step från Austermann. Det är ett underbart garn att sticka i. Det innehåller aloe vera och jojoba olja.

Jag började med att sticka handledsvärmarna som är helt blå. Jag var inte nöjd med dem och trodde att lite svart inslag skulle bli bättre. Massor med små nystan i svart ligger i restgarnskorgen och bara väntar på att komma till användning.
Nästa försök är de med svart rullad kant. De kanterna blev inte bra. Rätstickade kanter vill gärna rulla sig så till nästa par, de allra överst, valde jag att sticka resår. Jag tyckte också att det svarta blev för dominant.
Det tredje paret blev mycket bättre. Att sticka ett "diagonalt" mönster fungerade bra. Så det ville jag utveckla i det fjärde paret.
Fjärde paret fick en svart rand i resår mitt på.
Nu vet det rätt mycket garn kvar och några mer handledsvärmare ville jag inte sticka. Jag ville ändå använda det mönster jag kommit fram till och hoppades på att garnet skulle räcka till ett par vristvärmare. De fick två svarta resårränder. Jag är riktigt nöjd med dem och det sista paret handledsvärmare och skall använda mig av det jag kommit fram till när jag fortsätter att sticka i samma garn men i annan färg.  Då kanske det blir torgvantar och vristvärmare jag stickar.

Längtar redan tillbaka

Kan man längta tillbaka till en plats innan man lämnat den? Det gör jag iallafall nu. Jag sitter inne i stugan och kaminen värmer skönt. Ute är det kolmörkt, ikväll syns inte ens stjärnorna som vakat över mig de föregående kvällarna. Himlen blev plötsligt mulen på eftermiddagen. Under den dryga vecka jag varit här har det inte varit helmulet mer än en kort stund en morgon innan solen värmde upp dimmolnen så att de försvann. Kanske var molnen en påminnelse om att inget varar för evigt. Inte bara soliga dagar tar slut utan även härliga höstdagar på landet.

Mycket har jag fått gjort inför vintern. Nästan allt är klart nu.
Jag har för första gången höstsått grönsaker i tre odlingslådor. Nu väntar ett halvårs väntan på att se hur detta lyckats.
Jag har också planterat två rosor och fyra andra buskar. Vid nya rododendronplanteringen har fem pyttesmå barrväxter och en rododendron kommit i jorden. Allt inhandlat i lågprisaffären. Jag köper hellre små och billiga plantor än stora dyra. Här är så svårt att få ner växter bland all sten. Är plantorna små känns det inte som de behöver så stora gropar. Säkert helt fel men hittills har det fungerat bra.

För en gång skull har jag avsatt tid i solen. Nu gäller det verkligen att ta tillvara all sol man kan fånga. Tid vid sjön och vid ytterväggen har det blivit. Där har solen värmt gott.

Några långa promenader har det inte blivit. Det har förkylning och älgjakt sett till. Tur att jakten sammanföll med förkylningen. Jag behövde inte känna mig tvungen att leta svamp. Här är det så torrt att trattkantarellerna torkat bort så nån stor skörd har jag inte missat.

Två böcker har jag hunnit läsa när jag inte stickat eller virkat. En liten gris har sett dagens ljus och tre par handledsvärmare och ett halvfärdigt par vristvärmare kommer att ligga i ryggsäcken på vägen hem.

I ryggsäcken ligger också de sista rödbetorna, kokta och färdiga att äta och en påse gula kantareller som jag plockat nära stugan. Det sista jag lägger ner är datorn. Den har jag inte använt mycket. Man skulle tro att kvällarna skulle bli långa här men stickning och litteratur räcker långt.

Efter den i tid långa resan hem väntar några veckor med inomhusjobb. Mycket finns att ta itu med efter det halvår jag tillbringat så mycket tid här. Det dröjer säkert många dagar innan jag helt anpassat mig till stadslivet.
Vad jag ska längta! Nästa gång jag kommer hit kan vintern ha kommit!

 En enda pumpa blev det i år.

Törnrosas kjortel mår gott även om det varit några riktigt kalla nätter.

Dagar att minnas

Jag njuter av dagar att minnas. Minnas när väder och vind inte längre är så fantastiska som de är nu. Varje augusti fasar jag för hösten och vintern. Jag är rädd för att mörkret och kylan skall krypa in i mig och göra mig inaktiv och negativ. Visst vet jag att jag kan njuta enormt av höst och vinter när vi väl är där men så där på avstånd känns de oöverkomliga!

Nu har det varit många dagar att minnas senare i höst och vinter. Vi har haft ett fantastiskt väder och frosten lät vänta på sig ända tills för några nätter sedan. Alla mina växter har varit nästan lika vackra som i somras och allt har fått fortsätta att växa. Samtidigt har vi haft den underbara krispiga luften och de fantastiska färgerna.

Man kan inte annat än njuta när naturen bjuder på den här färgprakten. Visst var rosen vacker i somras med sina röda blommor men jag tycker allt att den är vackrare nu.

Samma sak med skogen.

I somras var den grön i olika nyanser, nu bjuder den på en massa färg och de gröna granarna syns så mycket bättre nu än de gjorde i somras då de försvann i allt annat grönt.

Jag njuter av färgerna och bara någon minut innan jag tog kortet gick det tre rådjur och betade här. De känner sig nog rätt säkra nu när det är de större släktingarna som jagas. Jakten har tvingat mig från svamppromenader i skogen. Detta resulterade idag i att jag hamnade nere vid sjön med termos, smörgås och muffins. En bra bok i korgen och en sol som värmde lika mycket som i somras fick mig att sitta ner i en dryg timma. Det hade jag nog haft svårt att tillåta mig sommartid. Nu satt jag där i lugn och ro och njöt av var minut. Jag räknade ut att man kunde jämför dagens datum med sista dagarna i februari. Då står solen lika högt som nu. Dit är det inte så långt så nog skall vi klara mörkret i år också. Speciellt efter såna här dagar att minnas.

Kaniner igen

Ett gäng kaniner har dykt upp. De är så roliga att virka och alltid finns det väl någon liten som skulle kunna tänka sig en kanin som kompis. Mönstret har jag hittat i Mia Bengtssons bok "Virka mina bästa amigurumis". Några få ändringar har jag gjort men det mesta är tagit direkt från mönstret som är lätt att följa.

Fjärde försöket - poncho

Jag försöker leva efter mottot - ge inte upp förrän du är nöjd med det du gör. Fyra ponchos blev det innan jag blev helt nöjd.

Första ponchon blev alldeles för stor. Den når mig till knäna och är visserligen väldigt skön men lite svår att röra sig i. Det blev också en lite underlig halsöppning som gjorde att ponchon sitter lite snett. Två saker som behövde förbättras alltså.

Andra ponchon gjorde jag lite mindre och den blev riktigt bra. Den fick ena dottern. Jag ändrade inte halsöppningen men funderade på hur jag skulle göra den om jag fick anledning till att sticka en poncho till.

Det fick jag när min syster beställde en av mig. Jag hittade varken mönstret jag utgått från eller garn i samma färg. Mönstret hade jag ingen användning för eftersom jag ändå skulle göra om det. Färgen på det nya garnet var lite bättre än på de två första försöken. Den här ponchon fick en bättre halsöppning men jag var ändå inte riktigt nöjd. Jag måste alltså sticka ytterligare en poncho.

Här ovanför ser du det fjärde försöket att få fram den optimala ponchon. Nu är jag nästan nöjd. Det finns fortfarande lite att ändra om jag skulle få för mig att sticka en till. Det jag gjorde annorlunda var att jag maskade av för halsen och sen ökade för att få en rak öppning bak. Fram har jag kvar den lilla triangeln som jag kan dekorera med olika saker. Här är det en stor nål som man använder när man "sparar" maskor. Garnet jag hade kvar räckte inte vilket jag förstod redan när jag började sticka. Jag skaffade ett svart garn som jag stickade in för att spara på garn.

Ponchon är stickad i en rektangel som blir en kvadrat om man lägger den dubbel. Här är halsöppningen gjord genom att jag maskar av så många maskor som jag vill ha halva halsöppningen. Resten får jag genom att inte sy ihop ponchon helt. Sen minskar resp ökar jag en maska varannat varv så att det bildas en linje på ryggen. Svårt att beskriva men när du stickat halva ponchon förstår du säkert. Gör annars ett pappersmönster och prova dig fram.

Garnet jag använder är ett akrylgarn från Järbo. Det heter Duo. Jag har haft svårt att hitta det i affär men det finns på nätet. Jag valde att sticka i akryl för att få en lätt och smidig poncho. Skulle föredra ett ullgarn man har ännu inte hittat nåt i den grovleken som är likvärdigt i vikt och smidighet.

Självlysande och odödlig

Godmorgon!
I går morse cyklade jag mycket tidigt den knappa milen till barnbarnen. Det var mörkt och lite fuktigt men inte direkt kallt. Vilken skön cykeltur det blev!
Vi är många som väljer cykeln som fortskaffningsmedel. Orsaken till vårt val är säkert många. Några saknar bil, andra bra förbindelser med buss och ytterligare några som som jag älskar att cykla.
Detta fantastiska sätt att ta sig fram är inte helt ofarligt. Många gånger har jag funderat över hur man kan våga ge sig ut på cykel i dagens trafik utan cykelhjälm. Igår fick jag återigen uppleva hur nästan varenda cyklist kom utan hjälm. Kanske är det dags att införa en lag som förbjuder att man cyklar utan att använda hjälm. Vi människor verkar inte själva förstå att skydda oss.
En lag som redan finns men som minst hälften av de cyklister jag mötte bröt mot var lagen om att ha fungerande cykelbelysning fram och bak. Min irritation steg när jag på en mörk cykelväg genom en skog möter flera cyklister utan ljus. I mörkret och den lätta dimman kunde jag inte se dem förrän de var alldeles framför mig. Ibland kom de till och med i bredd. De såg naturligtvis mig men hur kunde de tro att jag skulle se dem. Mitt ljus är inte till för att lusa upp dem utan för att andra skall se mig! Jag funderar på om de mörklagda cyklisterna någonsin kör bil i mörker. Efter att jag fick körkort och också blev bilist förstod jag också att jag levde farligt som cyklist utan ljus vid mörkerkörning.

Vilka var det då som hade både hjälm och ljus? Ja, inte var det männen. De män som använde hjälm var tre snabbt cyklande killar som susade förbi mig. De hade också cykelljus! Några andra män med både hjälm och cykelljus mötte jag inte. Några med hjälm och några med ljus såg jag i alla fall.

Är det så att nästan alla killar tror att de är självlysande och odödliga?

Världens enklaste sockor

Jag stickar till romska barn som lever under odrägliga förhållanden. De behöver varma kläder och vantar, sockor och mössor tänker jag att jag skall kunna bidra med. Här finns så mycket restgarner och nu kan de komma till användning. Det är en sk. "winwin-situation" - barnen blir lite varmare och jag slipper se de här restgarnerna som mest ligger och ger mig dåligt samvete.

Sedan jag skaffade mig en digital våg är det lättare att dela upp resterna så att jag kan sticka två lika vantar resp. sockor.

De röd/vita sockorna är stickade utan häl. De är bra för många storlekar kan använda dem. Hälen hamnar olika när man tar på dem och då slits sockorna på båda "sidorna" och håller längre. För den som har svårt att sticka hälar är den här sockan perfekt.
Jag lägger bara upp så många maskor jag behöver och stickar resår några cm. Sen flyttar jag resåren en maska vart fjärde varv så att det blir en spiral av resåren. Sticka så långt du behöver avmaska som på vanliga sockor.
Här har jag randat sockorna eftersom jag hade lite för lite garn för att det skulle räcka till två likadana sockor.

Nästa projekt blir några par vantar. Varje garnnystan som försvinner är en stor lättnad. Vad härligt det ska bli att få köpa nytt garn när mina restgarner börjar tryta.

Ett besök som berör

Det är mycket som rör sig i huvudet de här dagarna. Många känslor tävlar om att ta plats och ofta känns det som om man är väldigt otillräcklig. Med anhörig nere i Grekland bland alla dessa människor på flykt från krig önskar jag att jag kunde göra något jag också. Något mer handgripligt än bara pengar. Med stickorna i hand försöker jag att dra mitt strå till stacken. För "stacken" består ju tyvärr inte bara av flyktingar som färdats över Medelhavet. I Europa har vi många som behöver få en hjälpande hand. Våra romska tiggare är några som dagligen påminner oss om en annan grupp människor som lever under odrägliga förhållanden. Mina stickade sockor och vantar skall hamna hos romska barn som växer upp i läger och det i vår "rika" världsdel.

Med dessa människor som lever i dag i minnet besökte jag idag den kyrkogård där mina förfäder på min fars sida ligger begravda. Jag har inte varit där på många år och mindes inte var jag skulle leta efter gravarna. För många gravar är det. Min farmor fick minst 11 barn. Minst skriver jag för i släktforskningspapper hittar jag namn jag aldrig hört talas om.
Namn på barn som dött som spädbarn och som min far aldrig pratat om. Hans minnen av sin mor var så få. När hon dog i barnsäng när han var knappt fem år gammal. Då hade hon fött barn 1897, 1899, 1900, 1903, 1905, 1907, 1910, 1912, 1915, 1917 och 1922. Tre av barnen dog som spädbarn.
Vilket liv hon hade levt när hon dog 45 år gammal. Och vilken ungdom min älskade faster som föddes 1900 fick som äldsta dottern när hennes mamma dog. Hon fick ansvaret för sina yngre syskon som var tolv, tio. fem och ett år. Bröderna som var lite äldre hade säkert börjat arbeta tillsammans med sin far som var målare. Alla de bröder som levde så länge att jag träffade dem var målare liksom min far.
Hur tog Vilma det när brodern, som föddes då modern dog, blev sjuk och dog drygt året gammal. Då var Vilma 23 år gammal. Kanske blev de upplevelserna orsaken till att hon aldrig fick några egna barn. Barn fick hon inga men syskonbarn som hon behandlade som om de var hennes barnbarn, och bättre "farmor" kunde jag och min syster inte ha fått!

Där på kyrkogården i den lilla byn letar jag då efter mina döda släktingar och hittar bara min farmors grav. Inga blommor finns där och ingen finns längre kvar i bygden som skulle ha anledning all lägga några blommor på graven. En ensam sten med bara hennes namn utan årtal. Var finns de andra? Jag frågar och får reda på att man förr begravde de som inte hade råd att köpa sig en gravplats i smala gravar allteftersom de dog och inte alltid fanns det stenar eller träkors på gravarna. Då fick jag förklaring till varför inte alla fanns vid samma grav. De hade säkerligen inte haft råd med en betald gravplats.
Jag bestämmer mig för att göra ett försök att hitta de andra gravarna genom att skriva till kyrkogårdsförvaltningen. En gång skall jag plantera en ros på min farmors grav och om jag hittar min farfars och fars syskons gravar skall där också finnas en blomma om det så bara skall vara för en enda sommar. Mer kan jag inte göra för dem!

Det jag kan göra är att göra nåt för de som lever idag. Jag kan också berätta för mina barn om den farmor jag aldrig träffat men som måste ha varit en mycket stark kvinna. Vad jag önskar att jag fått träffa henne och min farfar som också dog långt innan jag föddes. Jag har saknat dem liksom min mormor som också dog mycket ung. Vad mycket de kunnat berätta för mig! Kanske jag inte uppskattat det så mycket då men idag hade jag gärna velat ha fått del av deras erfarenheter.

Nu skall jag leta reda på det enda foto jag har av min farmor. Ett foto där hon ser så ung och nöjd ut. Säkert är det taget innan allt slit med graviditeter och småbarn tog vid.

Sista sommardagen!

Jo, jag vet att det är höst nu och att det är höstdagjämning i morgon men för mig är det sista sommardagen. För den här kvällen är sista kvällen innan tiden i stan blir längre än tiden här på landet. När jag åker till stan i morgon är det för att vara i stan i minst 10 dagar. Så länge har jag inte varit härifrån sen tidig maj. På det sättet är sommaren slut.
Men visst märker jag att det är höst och inte sommar. Jag vaknar i mörker och redan vid 18-tiden är det dags att gå inomhus. I dag fick jag gå in mycket tidigare för regnet kom redan vid 14. Då hade jag egentligen massor som jag skulle ha velat göra innan jag lämnar för stan. Det var inget som jag inte kan göra när jag kommer nästa gång så det blev inte kris direkt. Allt viktigt är klart.

Än står alla pelargoner och fuchsior kvar ute. Väderrapporten visar inte på någon frost så jag utmanar ödet. Pelargonerna hamnar ändå i komposten när frosten kommer. Jag har satt skott av de blommor jag vill ha kvar till nästa år. Fuchsiorna skall däremot med hem till stan för att övervintra. De skall klippas ner och får resa hem tre och tre. Det kommer att ta tid så de sista för nog bo inne i stugan för att klara sig från att frysa. Det är 10 stora krukor som skall forslas hem!

 Än kan man njuta av fuchsiorna vid verandan.

I stan väntar några dagar då jag skall försöka att göra huset hyfsat städat och rent efter en sommar då dammråttorna fått husera fritt i många månader. Egentligen skulle några rum behöva mer än städas. Några rullar tapet och liter målarfärg skulle nog vara på sin plats. Innan jag startar några såna projekt behöver jag nog lite tid för omställning till stadslivet. Sen får vi se om lusten att förnya lite infinner sig. 

Bara att acceptera att sommaren är slut och dags att fixa det sista innan jag kryper i säng. I morgon går bussen tidigt och promenaden till den är nästan två kilometer.

höstbukett

Nya planteringar

 Ytterligare ett eftersatt område på tomten! Det enda fina som växer här är en liten rododendron jag fått av min dotter. Den hamnade här eftersom det var fullt där mina andra rododendron står. Då var det meningen att jag skulle fylla på med fler rododendron senare. Så har det inte blivit. Det är ju plantor som kostar en del och när man som jag skall plantera dem i rätt ogynnsamma lägen känns det inte helt rätt att köpa en planta som kostar flera hundra och som kanske bara klarar sig något år.
Under de senaste åren har ljungen tagit över den mark som skulle bli rabatt. Ljung kan vara fin när den blommar ute i naturen men det är verkligen inte en växt jag vill ha massor av. Massor har det blivit och denna massa har också en förmåga att sprida sig snabbt till andra delar av trädgården.

I morse började jag rycka upp ljung. Det blev fem skottkärrslass. Sen plockade jag sten. Som vanligt finns det mer sten än jord. Många hinkar blev det innan detta var klart. De stor stenarna lämnade jag kvar eftersom de senare skulle fungera som kanter.

 Här är ljungen borta och jag har börjat plocka bort sten.

Nästa moment var att leta bra jord för rododendron. Jag vet att jag kan hitta det ute i skogen kring gamla barrträdsstubbar. Det finns det gott om så det var inte svårt att få tillräckligt mycket jord för att plantera de två rododendron jag lyckats komma över billigt. Jag planterade dem men också två rododendron som lidit av trängseln i den gamla rabatten och två sådda azaleor som jag bara "duttat" ner i jorden förut.

Efter att lagt ut stenar som kant la jag på lite sand på gången. Att få gången snygga får bli ett senare projekt.

Det färdiga resultatet är riktigt bra. Får de nya växterna bara något år på sig kommer det kanske att kännas lite lummigt också. Nu är det allt lite kalt. Bättre blir det i vår när påsk- och pingstliljorna jag satt blommar.
En liten bänk gjord av en halv stock skulle vara pricken över i! Kanske kan jag tjata mig till en sån. Vi får se.....

Dammen

Det här tråkiga hörnet behövde en upprustning så när det blev lite tid över i mitten av augusti och jag hade funderat färdigt började jag genomföra mina tankar.
Från början var detta den första rabatten vi anlade. Här har jag grävt, fyllt på ny jord och planterat alldeles för många gånger innan jag insåg att det inte fungerar. På en kulle lite till vänster på bilden står en stor tall. Stor är den nu men det var den inte för 30 år sedan då rabatten var ny. För var omplantering har det fungerat färre och färre år. Tallens rötter söker sig snabbt till den nya jorden och allt vatten som växterna skulle ha fått. Vatten som tallen tagit hand om.

Intill rabatten finns den gamla gjutna dammen. Den var vår fina vattenreserv innan vi köpte pumpen. Den fylldes med vatten från taket via en underjordisk ränna. Dammen fungerade i många år och det var en bra vattenreserv. Naturligtvis fungerade den inte så bra på slutet. Jag har lagat och lappat flera gånger men betongen håller inte. Nu har den stått tom i flera år och det är ingen vacker syn. Nåt måste göras!
Jag har funderat i några år och i somras fick jag en idé. Jag har länge velat ha ett riktigt kryddland. Jag har haft kryddor på lite olika ställen. Gräslök och persilja bland grönsaker och andra kryddor i nått som skulle lika ett kryddland men där de flesta kryddplantorna vantrivdes.
Då kom tanken att kanske skulle jag fylla dammen med jord och anpassa jordkvalitén så att den skulle passa olika kryddväxter. Kanske skulle det till och med kunna fungera att ha olika sorters jord i olika delar av dammen. Dammen är också olika djup och det skulle jag kunna utnyttja.
Första jobbet blev att rensa marken ovanför dammen. När jag startade hängde buskarna ner i dammen liksom de plantor mossflox som växte efter kanten. Allt detta grävdes upp och buskarna kapades så att det blev öppen mark ovanför dammen. Där planterade jag röd solhatt i olika färger.

Att fylla dammen var inte lätt. Bor man i en grusgrop finns inte jord i obegränsad mängd. Det fick bli en hel del sand och några köpta säckar planteringsjord. Här har jag planterat de få kryddor som såg hyfsade ut. Till våren skall jag plantera mer. Lägst kanten där det är djupast kommer jag att sätta melon och pumpa. Läget är perfekt med mycket sol och värme från stenarna under kvällar och nätter. Där är jorden utblandad med mycket kompost.

Av den trista tomma dammen har det blivit ett perfekt kryddland placerat nära köket.

Om kryddlandet var enkelt att fixa blev det mer jobb med den gamla rabatten. Först hade jag tänkt att helt lägga ner den och låta den växa igen. Under arbetet med kryddlandet fick jag tanken att göra en damm i en del av rabatten. Jag började gräva bort jorden. Den kom sen till användning i en rosenrabatt eftersom det var mycket lera i den. Ingen jord får gå förlorad!
Jag köpte 4 kvadratmeter dammduk som jag la ut. Den gamla kanten med sten fick bli dammkant. Det var bara att lägga lite nya stenar för att dölja dammduken.
När jag fyllt på med vatten fick jag rätta till den övriga kanten. En liten bit av kanten ligger lite lägre. Det ska bli översvämningstället. Där ska jag plantera växter som vill stå riktigt fuktigt.
Det finns tillfällen när jag njuter av att bo i en grusgrop! Detta var ett av dem. Eftersom jag redan grävt bort alla stenar tidigare när jag anlade rabatten kunde jag för en gång skull GRÄVA. Annars är det spettet som får jobba när jag skall plantera nåt. Jag har också obegränsad tillgång på sten för att göra kanter. Den här gången behövde jag bara köra bort tre skottkärrslass. Lite sten fick jag ju upp när jag gjorde både damm och rabatt lite djupare än jorden varit tidigare. Dammen har en djupgrop där jag nog kan plantera en näckros om jag vill.
I det som blev kvar av rabatten har jag planterat de växter som lidit av torkan i mina övriga rabatter. Det finns ju inga naturliga våta platser i min grusgrop. Det blev lite av varje som rosenflockel, astilbe, hosta och lite gräs och bambu.
Nästa projekt är att plantera buskar en bit från dammen och det viktigaste, fälla tallen!

Av ett tråkigt hörn i trädgården har det blivit ett område som visserligen fortfarande ser lite tomt ut men som säkert kan bli riktigt bra. Jag tycker i alla fall att allt jobb gett resultat. Nu ser jag fram mot våren då alla olika påskliljor jag planterat skall blomma i rabatten vid dammen.

Lingonmuffins - en regnig torsdag

Det regnar! Vissa dagar gör det inget att det regnar. Jag njuter av att inte behöva gå ut och rota i trädgården eller plocka bär eller svamp. Kanske börjar jag få nog av de aktiviteterna och nu längtar jag efter en dag då jag bara kan "pula omkring" i stugan. Särskilt som det inte finns några måsten just nu. Jag kan välja att göra precis vad jag vill!

Det här är vad jag valde:
Först stickade jag på ponchon som min syster beställt. Nu är nästan hela klar och jag är väldigt spänd på om jag lagt upp alldeles för få maskor. Jag har inget mönster utan försöker bara att sticka den lite mindre än min älsklingsponcho. Den är i längsta laget. Tyvärr har jag glömt vilken stickstorlek jag använde till den. Hur många maskor och varv jag stickat är lätt att kontrollera. I kväll stickar jag klar den.

Till förmiddagskaffet bakade jag lingonmuffins. I lillstugan står en hink med lingon som jag plockade igår. De skall in i en redan överfull frys så det var rätt lämpligt att välja lingon som smaksättare i muffinsen. Precis som med ponchon finns inget mönster/recept. Den här gången blev det bra, så är det ju inte alltid tyvärr.
Muffinsen blev mycket luftiga och lingonen är så härlig smakbrytning till kanelen och kardemumman. Den lite syrliga och söta toppningen passar perfekt.

Recept:
75 g smör smältes
3 ägg och 2½ dl socker vispas.
4 dl vetemjöl, 2 tsk bakpulver, 2 tsk vaniljsocker, 2 tsk kanel, 1 tsk kardemumma och 2½ dl lingon blandas i en bunke innan man tillsätter detta i äggsmeten.
1 dl gräddfil röres i tillsammans med det smälta smöret.
Fyll muffinsformar till 3/4 innan de gräddas i 200 grader i ca 20 min.

Blanda ca 2 msk färskost med florsocker till en tjock smet. Spritsa eller bred detta över muffinsen när de svalnat lite. Garnera med lingon och citronmeliss.

Smeten räckte till 10 stora och 2 små muffins. Två stycken åt vi till förmiddagskaffet. Mums!

Ibland måste man ....

Idag har jag lämnat mitt älskade Paradis för några dagar. Det känns värre nu när sommaren är slut än det gör när vi åker hem i juni eller juli. Kanske är det höst när vi kommer tillbaka efter helgen. Att lämna stugan i strålande solsken och varma vindar och sen komma tillbaka en mulen och kulen dag gör hösten väldigt påtaglig. Men som sagt "Ibland måste man .."

Det är ändå roliga dagar som väntar här i stan. Jag skall göra klar trädgården inför hösten. Än blommar det bra i alla krukor men jag vet hur fort det tar slut och kvar finns bara tråkiga växter som gett sitt bästa. Några cyklamen skall jag plantera på de ställen där rabatterna ser tråkiga ut och en kruka med höstblommor får det också bli. Sen kan jag slänga de andra krukorna när de börjar tappa stinget.

Vi skall också gratulera minstingen som fyller ett år. Tänk att ett år går så fort. Jag minns så väl vad jag gjorde de där dagarna när vi väntade på henne. Mycket lingon hann jag plocka på mina gamla lingonmarker här i stan. Nåt jag inte gjort sedan våra egna var små och jag fick leta tid för att ta mig ut i skogen.

Kanske blir det även en tur ut till en höstmarknad. Det brukar vara mysigt även om det är mycket folk och trångt. Det kan inte gå upp mot den lilla marknaden vi var på förra lördagen. Så mysig med ett tiotal försäljare och en härlig stämning bland besökarna. Vädret var perfekt och säkert bidrog det till den härliga känslan.

Nu skall lillans tröja monteras så att den är klar på lördag då hon fyller år.

Nytt favoritgarn

Det är inte ofta jag väljer att sticka i annat än bomull eller ull. Ull har blivit den kvalité jag oftast använder och acrylgarn har jag nog inte stickat i på många år.
I början av sommaren såg jag en filt med fina blomrankor samtidigt som garnet var tonat i flera nyanser. När jag frågade i affären efter garnet fick jag reda på att det var ett garn som heter Baby Marino frän Cewec. Jag hade aldrig hört talas om tillverkaren eller garnet förut. Det verkade spännande och trots att det var ett acrylgarn köpte jag två 100g-nystan utan att veta vad jag skulle använda dem till. Sen har de legat i en påse i garnkorgen utan att göra något väsen av sig. Ända tills jag satt här på landet utan varken böcker eller handarbete. Regnet öste ner ute och jag var allmänt rastlös. Jag började städa i garnkorgen och där låg påsen. Nu fanns både tid och lust till att sticka.

Första projektet blev en 1-års present till yngsta barnbarnet. Utan mönster fick en jumper bli mall. Den tröjan är färdigstickad men ärmarna är inte monterad eftersom jag inte har någon symaskin att sy runt ärmhålen här. När den var färdigstickad fanns fortfarande nästan 100 g garn kvar. Jag letade reda på ett västmönster med rätt grovlek. Det följde jag ett litet tag. Som vanligt tog mina egna idéer över rätt snart. Jag tror att västen är i "nyföddstorlek".
Fortfarande fanns garn kvar. Jag trodde att det skulle räcka till en liten mössa. Jag valde att utgå från ett mönster jag stickat förut. Det fanns i Året Runt för ett tag sedan. Jag stickade mössan lite mindre och inte så hög som den är i mönstret. Den avslutades också på ett annat sätt.

Det var riktigt roligt att sticka i acryl och så här tidig höst kändes det lite bättre än att sticka i ull. Nu skall jag beställa lite i andra färger av garnet. Blir tröjan bra kanske jag stickar upp mitt mönster i andra storlekar. Ett projekt på lång sikt. Först skall ett antal virkade kaniner monteras.

För att få samma avstånd mellan blomraderna blev jag tvungen att sticka på rundsticka ända upp till axeln.

Svamppizza light

ICA har en smakpanel som jag tillhör. Ofta erbjuds varor jag inte är särskilt intresserad av. Den här gången var det pizzakit med färdigkavlad botten och en burk tomatsås. Eftersom jag är ensam på landet den här veckan tyckte jag att det var perfekt att prova den här varan. Jag är den i familjen som tycker bäst om pizza och skogen är full av kantareller som bör tas om hand.

En skön skogspromenad resulterade i en hink kantareller. Jag hade tänkt mig någon liter svamp men just när jag bestämt mig för att vända hemåt hittade jag ett ställe med massor med stora gula kantareller.
Hemodlad lök har vi fortfarande kvar. Det fick bli en blandning av vanlig gul-, silver- och rödlök som stektes tillsammans med kantarellerna.
Bottnen var enkel att rulla ut på en plåt. Sen på med tomatsåsen som luktade ljuvligt. Över detta ett tjockt lager med kantareller och lök. Sen skar jag upp en mozzarella över innan jag satte in plåten i ugnen.
Efter ca 15 minuter var pizzan färdig att äta. Allt som allt tog det 25 minuter att fixa en härlig pizza till kvällen. Tack ICA!

Pelargon australis igen

Så här såg det ut hemma på köksbordet tidigt i våras. Jag har plockat isär min jättestora ampel med pelargon australis och satt i en massa småkrukor.
Under våren när så mycket skall göras samtidigt misskötte jag de här plantorna. De fick ofta stå torra och alldeles för mörkt.
I början av juni planterade jag om de då små och taniga plantorna i amplar. De var då mycket sämre än de är på den här bilden. Misskötseln hade gjort att mycket av bladverket torkat och inga nya blad hade bildats. Det var med sorg jag såg hur illa jag skött om mina små älsklingar när alla sådder tagit för mycket tid och plats.

Fyra av plantorna hamnade i amplar som jag hängde upp vid vår gamla altan. Den hade fått sig en riktig upprustning med gråmålat golv och nygamla möbler. Jag hade redan i höstas planerat att jag skulle ha "australis" i amplarna men hade då tänkt mig välskötta exemplar.

Det dröjde länge innan plantorna satte fart men i slutet av juli började de blomma.

Precis som förra hösten blommar de som mest när det börjar bli kyligare och kortare dagar. De skall få hänga uppe så länge det inte är frost någon längre tid. Jag tror att de klarar några kyliga nätter men minusgrader någon längre tid blir för mycket för dem.

Idag har jag förberett för nästa sommar genom att en av de plantor som inte sitter i ampel har fått åka hem till stan. Där skall jag sköta om den så att den går att dela upp i massor av småplantor till våren. Och då skall jag förhoppningsvis sköta om dem bättre än jag gjorde i våras. Det är ju inte säkert att de förlåter min dåliga skötsel ännu ett år och snällt växer och blommar en sommar till.

Skördeomelett

Vilken lycka det är att en regnig förmiddag gå ut och "proviantera" i grönsakslådorna. I kylskåpet fanns bara ett paket bacon, lite grädde, en liten burk med bondbönor och ärtor och en massa ägg. Resten var inte lämpat som lunchmat.
I odlingslådorna fanns mycket mer. Där hittade jag morötter, lök, squash och persilja. I växthuset stod en korg med körsbärstomater. Nu mognar flera varje dag så det gäller att äta innan de blir gamla.

Det fick bli en skördeomelett till lunch. Ett bättre namn vore kanske "Kajsa Varg- omelett".

Först klippte jag baconpaketet i mindre bitar och stekte dem knapriga. De fick sen vila på ett hushållspapper medan jag lät grönsakerna, som jag skurit i mindre bitar,steka lite mjuka i fettet från baconet.
Under tiden vispade jag ihop fyra ägg lätt med ca 2 msk grädde och lite riven ost. Jag hittade en gammal ostskalk i kylen som jag rev.
När grönsakerna verkade halvkokta sänkte jag värmen och hällde över äggstanningen.När den Blivit fast la jag på tomatskivorna och klippte över persiljan.

Fantastiskt enkelt och fantastiskt gott. Vårens och sommarens arbete med att så, rensa och vattna har gett resultat. "Som man sår får man skörda" gäller i det här fallet.

Regn!

Idag regnar det och plötsligt infinner sig lusten att baka och pyssla inne. Den känslan har inte varit vanlig i sommar. Som tur var plockade jag en massa lingon i går och mosade några liter för att göra lingondricka.
Den är så enkel att göra att man egentligen inte behöver något recept. Så här gjorde jag:

Dag 1. Jag mosade ca 4 l lingon med hjälp av min stavmixer. Sen blandade jag ca 20 g citronsyra med lite vatten och när citronsyran löst upp sig blandade jag detta i lingonröran. Som avslutning hällde jag i drygt 5 dl vatten och rörde om ordentligt. Jag täckte bunken med plastfolie och ställde den kallt ett dygn.
Dag 2. Massan hälldes i en saftsil och fick rinna av tills det bara droppade lite då och då. För att det skulle gå lite fortare skrapade jag med en sked runt kanterna i massan.
Som avslutning rörde jag i 4-5 dl socker. Jag smakade av för att drickan skulle få lagom syrlighet. Kanske vill du ha den sötare? Rör tills sockret löst sig. Sen är drickan klar.

Jag har längtat efter skrädmjölsdrömmar i sommar men inte orkat ta itu med småkaksbak. Receptet på drömmarna hittade jag på skrädmjölspaketet. Skrädmjöl är ett rostat havremjöl som tillverkas av Stöpafors kvarn i Värmland. Jag vet inte om man kan hitta det utanför Värmland men där är det rätt lätt att hitta. Vanligtvis köper jag det i någon ICA-affär. Jag bakar en hel del av det och träffade på mjölet första gången när jag bjöds på den värmländska rätten nävgröt för nästan 50 år sedan.

Eftersom jag kokat lingonsylt i veckan tänkte jag baka en lingonkaka. Jag hittade det här receptet i "Smaka på Värmland". En bok som inspirerar mig mycket. Här kommer receptet:

Du behöver: 3 dl mjöl, 2 msk socker, 125 g rumsvarmt smör, 1 äggula till bottnen.

Fyllningen: 3 ägg, 2 dl socker, 2 dl grädde, 2 msk mjöl, 1 tsk vaniljsocker, 2 tsk kanel, 1 tsk torkad ingefära, 1 dl lingonsylt

Börja med att göra bottnen. Blanda ihop mjöl, socker och smör till en grynig massa. Tillsätt äggulan och knåda ihop till en deg som du trycker ut i botten av en form med löstagbar botten. Ställ kallt i 30 minuter.

Sätt ugnen på 200 grader och undervärme. Vispa ägg och socker, tillsätt grädde under omrörning. Blanda alla torra ingredienser och sikta i äggblandningen. Rör i lingonsylten med träslev.
Häll över bottnen och grädda i ca 40 min.
Servera gärna med lättvispad grädde.

I morgon fortsätter jag med lingon. På verandan står en hink med orensade lingon. Så småningom skall lingonen kokas till sylt.

Morokuliensill

För något år sedan skrev jag om Morokuliensill, en rätt jag älskar men som sällan lagas här hemma. När jag handlade mat förra veckan och stod och funderade på vad vi skulle äta för fisk den här veckan tyckte jag att matjesill kändes lite för somrigt samtidigt som jag inte direkt kände för att panera och steka fisk. Mitt framför ögonen låg ett paket med steksill och genast började det vattnas i munnen. Lök hade vi hemma och alldeles nykokt lingonsylt. En skvätt grädde behövde använda eftersom det började bli kort datum. Lite potatis kunde jag nog leta fram i potatislandet.

Sillen paneras i grahamsmjöl och täcks med stekt lök och en skvätt grädde innan den hamnar i ugnen, 175 grader.
Under tiden kokar potatisen och jag vispar grädden. Sen är det bara att äta.

Löken tillsammans med sältan i sillen, syrligheten hos lingonen och den mjuka milda grädden ger en underbar smakupplevelse. Serveras det färskpotatis till är allt fulländat.

En rätt i repris kan man säga, den här gången fick jag med några foton också.